I ett ljust rum på femte våningen med utsikt över finansdepartementet och Stadshuset sitter Helén Lundkvist. Hon är departementsråd och chef för jämställdhetsenheten. Vi har stämt träff för att prata om hur arbetet med genusbudgetering går till under den nya feministiska regeringen.
Helén Lundkvist lägger fram ett tiotal böcker på konferensbordet, bland dem propositionen ”Delad makt delat ansvar”. Mainstreaming kallades det då, i dag heter det jämställdhetsintegrering och är Sveriges strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Tanken är att beslut inom alla politikområden ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv. Och den här idén har i dag över 20 år på nacken. I Ingvar Carlssons regeringsförklaring från oktober 1994 lät det till exempel så här: "Statsministerns ställföreträdare kommer att ha det övergripande ansvaret för att i förväg granska regeringens politik och säkerställa att den bidrar till jämställdhet i arbetsliv och samhällsliv.”
Genusbudgetering är, enligt Helén Lundkvist, jämställdhetsintegrering med en specifik tillämpning i budgetprocessen. Och jämställdhetsintegrering har vi hållit på med i över 20 år.
Så vad är det egentligen som är nytt när Stefan Löfven säger att ”ett arbete med genusbudgetering i budgetpropositionen påbörjas”?
– När Stefan Löfven säger så där i regeringsförklaringen är det en väldigt tydlig signal att man vill höja arbetet flera snäpp, man vill sätta mer fokus kring detta. Det betyder inte att man inte har gjort något alls tidigare, men det betyder en avsevärd ambitionshöjning. I så måtto så är det nytt, säger Helén Lundkvist.
Höjda ambitioner
En avsevärd ambitionshöjning. Vad betyder det? Vems ansvar är det? Precis som med jämställdhetsintegrering i övrigt är det de tjänstemän som normalt har ansvar för en fråga som är ålagda att lägga i en extra växel. Detsamma gäller Helén Lundkvists egen enhet där de just nu bland annat arbetar med ett metodmaterial som hon beskriver som en vidareutveckling av ett tidigare metodmaterial, men mer tillämpat för budgetprocessen
Och det har ni satt igång som en direkt följd av den höjda ambitionsnivån?
– Ja. Det är också en större systematik i det arbete vi gör nu. Vi riktar in oss på det förberedelsearbete som görs i regeringskansliet i budgetprocessen.
Om man ska konkretisera den här metoden, vad består den av?
– Den är ett stöd till tjänstemännen just i den här processen. Det bygger i princip på att man börjar med att ställa sig frågan om den reform man tänker genomföra berör människor. Oftast är svaret ja. Steg två är att fråga sig hur förutsättningarna ser ut på just det här området. Vad finns det för statistik och kunskaper, kan man se att det finns skillnader ur ett könsperspektiv? Kanske kommer man fram till att man inte har något jämställdhetsproblem, om man konstaterar detta i steg två måste man också redogöra för det. Om man verkligen ska göra detta konsekvent så tala om det, här har vi gjort en analys och vi kan inte se några jämställdhetsproblem. I andra fall är nästa steg att försöka förklara skillnaderna och sedan i ett fjärde steg fråga sig hur man kan utforma den här reformen så att den får avsedd effekt, även ur ett jämställdhetsperspektiv. Och om det inte bidrar till ökad jämställdhet, kan man hitta ett annat sätt?
De här frågorna som du beskriver att man ska ställa sig känns ganska grundläggande, har ni inte arbetat på det sättet förut?
– Det finns en mycket tydligare politisk beställning att detta ska genomsyra budgetprocessen och budgetpropositionen, vi ska bli bättre på att göra det synligt. Men vad vi vet, efter att ha jobbat med jämställdhetsintegrering i 20 år, är att ingen analysmetod i världen kan ersätta politisk vilja. Om det inte efterfrågas politiskt händer det inte. Och jag kan med fog säga att vi aldrig någonsin har haft en så tydlig politisk signal som i dag kring betydelsen av jämställdhetspolitiken och jämställdhetsperspektivet. Historiskt har det aldrig varit så starkt politiskt uttryckt, som det är i dag. Samtidigt är det jätteviktigt att politikerna varenda dag efterfrågar detta av sin tjänstemannaorganisation, det räcker inte med att säga det en gång, det måste sägas flera gånger.
Politisk vilja viktigast
Jag försöker få Helén Lundkvist att konkretisera vad det är de faktiskt gör och vad det är som är nytt och hon återkommer i sina svar flera gånger till vikten av politisk vilja. Och kanske är det inte så konstigt. Det är trots allt svårt att motivera sig att ta tag i något om ingen har bett en.
– Vi är ganska upptagna i regeringskansliet så om inte någon efterfrågar saker så lägger man inte tid på det. Så det är jätteviktigt med den politiska efterfrågan. Helén Lundkvist tycker redan nu att hon kan se vissa resultat av den höjda ambitionsnivån. I den budgetproposition som presenterades i höstas, som sedan röstades ner, motiverades fler reformer och insatser med jämställdhetsargument och det fanns fler beräkningar och analyser av effekter och konsekvenser ur jämställdhetsperspektiv än vad som vanligen brukar finnas i budgetpropositionen.
– Jämställdhetsbudgetering bedrivs på olika nivåer på olika sätt, beroende på var i budgetprocessen man befinner sig. Den där typen av beräkningar är väldigt välkomna. Sedan ska man komma ihåg att man ibland politiskt kan dra olika slutsatser av en reform. Ett exempel är att Alliansen och de rödgröna partierna har kunnat vara oense om huruvida jobbskatteavdraget har positiva eller negativa effekter på jämställdheten och kvinnors inkomster. Skillnaderna i slutsatser kan dels bero på hur man räknar, dels bero på politisk ideologi. Det gäller ju även andra politiska frågor. Jag vill gärna tänka att det gör jämställdhetspolitiken till en helt normal politisk fråga.
Ökat tryck
Den höjda ambitionsnivån har också påverkat Helén Lundkvists arbete. Trycket på jämställdhetsenheten har ökat.
– Nästan samma dag som Stefan Löfven sa genusbudgetering i regeringsförklaringen så började telefonen ringa på vårt kontor. ”Vi hörde regeringsförklaringen, vad ska vi göra?”. Då bestämde vi oss snabbt för att det behövdes någon form av utvecklingsarbete för att svara upp mot den här höjda ambitionsnivån.
Jämställdhetsenheten, som tillhör socialdepartementet, består av 13 personer. Trots ökat tryck har de inte fått ökade resurser. Och Helén Lundkvist påminner om att genomförandet av politiken trots allt sker ute hos myndigheterna, inte på regeringskansliet. Kruxet är att just jämställdhetsområdet saknar en egen myndighet. Något som Helén Lundkvist kan se både för- och nackdelar med.
– En del kan peka på faran, om det fanns en särskild jämställdhetsmyndighet kanske alla andra myndigheter skulle tänka att ”japp, då får de ta hand om det så slipper vi!”. Men en jämställdhetsmyndighet skulle ju motsvara vår roll i regeringskansliet. Vi tar ju inte över och löser andras problem, utan vi är till stöd för andra, man kan identifiera brister, stå för metodutveckling och så vidare. Så skulle en jämställdhetsmyndighet också kunna fungera.
Skulle det göra stor skillnad för jämställdhetsarbetet om det fanns en sådan myndighet?
– Jag tror att det skulle finnas många fördelar med att ha en jämställdhetsmyndighet, det tror jag.
