När Arena Idé presenterade rapporten "Kreol - Ett spöke går runt i orten", författad av Lewend Tasin och Anton Landehag, gjorde de det inledningsvis i form av en performance-liknande dialoguppläsning av de två skådespelarna Vian Sadwand och Alma Eliasson Godonou på Teater Tribunalen i Stockholm. Skådespelarna antog rollerna av karaktärerna Meyrem, Mani, Ivan och X, de fyra figurer vars diskussion och dialog sinsemellan enligt rapportförfattarna representerar själva analysen i rapportens hjärta. Efter skådespelet följde en närmare presentation av rapporten av författarna själva där de mer metodiskt illustrerade dess bakgrund, syfte och mål samt vilket hål i samhällsdebatten de söker fylla med den. Lewend Tasin och Anton Landehag visar nämligen med all önskvärd tydlighet att här fanns ett hål att fylla.
Kreol handlar om mellanförskapet. Det går nog att uttrycka det så enkelt. Men det är inte så enkelt, paradoxalt nog. Kreol tar vid där mellanförskapet som begrepp inte räcker till; det ämnar att fånga och lyfta upp nyanserna som går förlorade annars men som är livsviktiga i förståelsen av den förhållandevis nya samhällsgrupp som nu vuxit upp och undrar vilka de är. Andra generationens invandrare? Rasifierade? Blattar? Varken utanför eller innanför, utan mellanför.
Det handlar om barn till migranter eller migranter som kommit till Sverige i mycket ung ålder. En grupp som varken kan kategoriseras med epiteten ”invandrare”, för i det finns skrivet egenskaper som inte är applicerbara på denna grupp, eller ”svensk” då de inte heller riktigt är det sett till färgskala och karaktärsdrag. Denna grupp är ”betwixt and between”, för att låna antropologen Victor Turners begrepp, de är både och samtidigt som ingetdera.
Enkelt uttryckt har de samlat tillräckligt mycket vitt, svenskt kulturellt kapital för att inte längre ses som en vanlig blatte men de är heller inte vita utan står samtidigt med en fot i vad det innebär att inte vara majoritetssvensk i Sverige. De har identitetskris, visst, men framförallt utkämpar de dagligen en inre strid om vilka de är och vilka de associerar sig själva med. Kreolerna, som Tasin och Landehag väljer att kalla dem i sin rapport, är ett eko av både det svenska majoritetssamhället och det invandrade samhället. De är både sina föräldrar och sin uppväxtmiljö i Sverige vilket innebär att i deras dagliga liv både passerar de och faller kort, beroende på vilken sida av dem som kommer fram just då.
Stadens roll
Efter att Tasin och Landehag presenterat sin rapport följde ett panelsamtal där aktivisten och komikern Melody Farshin, forskaren René León Rosales samt doktoranden och genusvetaren Daphne Arbouz kommenterade och framförde sina perspektiv på rapporten och kringliggande ämnen. Under detta samtal nämndes det faktum att staden till viss del blivit symbolisk i kreolernas identitetsbygge. Melody Farshin nämnde i förbifarten hur stadsdelen hon bodde i under sin uppväxt under en tid fick representera vem hon var som person. Detta genljuder i rapporten, stadens roll i kreolernas person. Det handlar naturligtvis delvis om socioekonomiska faktorer som berör även andra grupper, men i kreolernas fall, som ständigt plockar upp och lägger till bitar i sin mosaik, så spelar staden en särdeles stor roll. Eftersom att det bor andra kreoler i den delen av staden är det rimligt att anta att det är därför de är som de är. Eller vi är som vi är, snarare. Jag är själv en kreol.
Farshin framförde även högst relevant kritik mot själva begreppet, varför just kreol? Betyder det inte redan någonting annat? Hon fortsatte med att kritisera andra begrepp som har använts för att beskriva oss. ”Blatte? Nej jag känner mig inte direkt som en kackerlacka. Rasifierad? Det känns som ett finare sätt för vita att få säga blatte”. På sätt och vis har hon rätt, dessutom har vi ju redan begreppet ”mellanförskapet”, men vad kallas vi då som befolkar mellanförskapet? Farshin uttryckte en önskan om ett begrepp som kommer inifrån gruppen för att beskriva oss själva med. Jag är beredd att instämma i det önskemålet. Men tills dess har vi nu kreol och kreolerna. Spöken och ekon av hemgjorda blandningar på olika samhällen, normer och (i brist på ett mer precist ord) kulturer. Vi är sökarna, och söker vi skall vi också finna.
