Attackerna i Beirut och Paris ger anledning att återkomma till filosofen Judith Butlers tänkande kring 11 septemberattackerna och till hennes begrepp sårbarhet och sörjbarhet. Argumentet att vår överlevnad kan säkras genom krig är enligt Butler systematiskt felaktigt och en styrning av affekterna som understödjer militära ”lösningar” bör genomskådas som en maktteknologi.
Beirut- och Parisbor attackeras av en grupp som vill skapa en monokulturell stat efter en säregen – och vad gäller islamisk krigsetik rättsvidrig – tolkning av islam. Central i deras ideologi är en bild av västerlandet som militärt expansionistiskt, orättfärdigt mot muslimer och moraliskt dekadent. Det första de västerländska politiska ledarna kommer på som motdrag är en upprepning av det misslyckade receptet: terrorkrig, militarisering, undantagstillstånd, gränsbevakning, införande av säkerhetsregimer (riktade mot ”muslimska terrorister”, men med avdemokratiserande effekter för alla). Vissa tänker till och med att en lösning vore att ockupera Syrien. Hallå? Någon som kommer ihåg hur det gick i Irak och hur vi hamnade här?!?
Det finns anledning att återkomma till filosofen Judith Butlers tänkande kring 11 septemberattackerna och till hennes begrepp sårbarhet och sörjbarhet i förhållande till krigshets, vilket hon själv gör i ett inlägg publicerat igår 16 november på sitt bokförlag Versos hemsida.
Tolkningsramar och sörjbara liv
Där ställer hon frågan: Vad skulle krävas för att vår medvetenhet om att liv förloras i krig ska gå i hand med etiskt och politiskt motstånd mot krig? Hon söker svar i en förståelse av hur affekter styrs i relation till tolkningsramar som gör liv sörjbara eller icke sörjbara. Hon tror att en bättre fördelning av sörjbarhet skulle öka motståndet mot krig.
För att sörjbarhet ska bli bättre fördelad krävs att det blir möjligt att igenkänna andras liv som värdefulla. Det innebär ett erkännande av mänsklig sårbarhet, det vill säga ett erkännande av att ens liv alltid är i någon mening i den andres händer. Vi är utlämnade inte bara till de som vi känner, utan även till de som vi knappt känner och inte minst till de som vi inte känner alls. Denna mänskliga sårbarhet är förpliktigande, den påbjuder oss vissa etiska plikter gentemot ”andra”. ”Vår” plikt mot den andra, skriver hon, kan situeras exakt där varje etablerad föreställning om vilka som är ”vi” rivs upp.
För att ett liv ska vara sörjbart krävs att det uppfattas som ett liv som har levts eller ett liv som kommer att ha levts. Utan sörjbarhet är det som lever någon annat än liv, det är ett liv som aldrig har levts, som inte skyddas, omvittnas och sörjs. Frågan om vilka ”vi” är kan undersökas utifrån frågan om vilka liv som betraktas som värdefulla.
Globen splittrad
Butler påpekar att globen är splittrad mellan sörjbara och osörjbara liv. Hon minns hur bilder av de döda, deras namn och detaljer ur deras liv blev omskrivna och hur offentlig sorg utlystes efter 11 september. Hon menar att den ojämlika fördelningen av offentlig sorg är ett politiskt fenomen av stor betydelse och hon ställer frågan varför namnen på de som har dödats av amerikanska soldater aldrig nämns? Hennes eget svar är att offentlig sorg är förbunden med upprördhet och att det därför har stor politisk potential. Att öppet tala om sorg och visa upprördhet hör till maktregimers styrning av affekter och kan ibland bli föremål för censur.
På så vis går frågan om vilka liv som betraktas som sörjbara och skyddsvärda, som bärare av rättigheter, tillbaka till frågan om hur affekter regleras. Butler citerar antropologen Talal Assads fråga om varför vi känner förskräckelse och moralisk avsky när vi ser självmordsbombningar men inte känner detsamma inför åsynen av våld som förs av stater?
För Butler pekar Assads fråga på att det känslomässiga svaret på olika händelser villkoras på ett outtalat sätt av olika tolkningsramar. Vissa former av död uppfattas som kanske olyckliga och ledsamma, men inte orättvisa och upprörande. Detta kallar Butler de ”moraliska reaktionernas politik”. Vad vi känner villkoras av hur vi tolkar världen omkring oss. Detta är en del av förklaringen till varför vi känner starkt inför vissa förluster men förblir oberörda inför andra.
När krig och nationalism utgör tolkningsramarna, förstår vi ”oss” som bundna till andra genom tillhörighet till nationen. De som delar vår nationalitet uppfattar vi som igenkännbara som människor. De som uppfattas däremot som ett ”hot” erkänns inte som ”liv”. De uppfyller inte villkoren för igenkännbarhet av det mänskliga. Utanför en nationalistisk krigsrationalitet är de vi dödar inte helt och hållet mänskliga. Deras död gör oss inte upprörda.
Krig och osäkerhet
Argumentet att vår överlevnad kan säkras genom krig är enligt Butler systematiskt felaktigt. Det är ett sätt att tänka som förnekar vårt ömsesidiga beroende, vår sårbarhet inför den andres destruktivitet och vårt behov av skydd genom globala överenskommelser som grundar sig på ett erkännande av delad sårbarhet. Hon sammanfattar en relevant tankegång hos Hegel: Jag är inte fri att förstöra den andre inte bara därför att det skulle leda till större destruktiva konsekvenser utan därför att jag är bunden till den som inte är jag genom att vi båda har makt att förstöra och att bli förstörda. Vi delar denna makt och denna sårbarhet.
Krigshetsen är åter igång. Jag vet inte om de europeiska politiska ledarna helt saknar känsla för historisk analys eller om deras agerande styrs av andra mål än de som anges i deras tal – kanske vill de bara passa på att visa sig ”handlingskraftiga” eller öka sina befogenheter bortom demokratiska begränsningar när nu tillfälle bjuds. Men i den mån de är ärliga med sin vilja att motverka terrorismen borde de betänka: Vi har redan haft 14 år av terrorkrig. Det har inte bara misslyckats med att motverka terrorism utan uppenbart ökat den globala instabiliteten och osäkerheten. Det enda som militära och repressiva lösningar med säkerhet kan skapa är en verklighet som bekräftar islamisternas propaganda om västerlandet på ett sätt som passar perfekt in i deras värvningskampanjer. Varje politiker som manar till ”krig” efter terrorattackerna är en nyttig idiot i terroristernas plan.
Vi som blir upprörda över de avskyvärda dåden bör andas djupt och reflektera. Hur är dessa affekter kopplade till den globala fördelningen av sörjbarhet? Och hur motverkar vi bäst monokulturalister vars politik grundar sig på och eftersträvar svart-vita uppdelningar i ”vi” och ”dem”. Är det verkligen genom att ”enas”, stänga gränsen och förklara ”krig”?
