Utifrån arrangörsgruppens uttalade ambition att festivalen skulle utgå från ett intersektionella perspektiv såg festivalens program lovande ut, här fanns exempelvis en programpunkt där organisationen Fuck Funkofobi höll ett interaktivt samtal via videolänk kring fördomar och inskränkningar för människor med funktionsnedsättningar. Här fanns en programpunkt kring muslimska kvinnors kamp, och även ett par separatistiska programpunkter riktade enbart till transpersoner eller personer som utsatts för rasifiering.
Festivalens kortfilmsutbud lyfte många olika perspektiv, exempelvis klass i Adelshingsten, sexualitet i Queering Sapmi och etnicitet och vithetsnorm i Yellow Fever. För att bara nämna ett fåtal.
Tourettes syndrom
Under festivalens inledande humorafton uppträdde Petrina Solange och Evelyn Mok och skämtade om hur det är att leva med Tourettes syndrom, respektive om vardagsfördomar som svenska asiater utsätts för. På Moriska Paviljongens öppna scen hade estradpoeten Sanna Hedlund bara någon timme tidigare vid fredagskvällens poesiinslag målat upp hur det är att vara utsatt för assistentutredningarnas byråkratiska och inte sällan kränkande bedömningsmaskineri.
Jenny Nguyen.
Två av de mest välbesökta programpunkterna under festivalen kretsade talande nog kring intersektionalitet. Den första var föreläsningen Den hycklande feminismen, i vilken Jenny Nguyen gav en introducerande presentation över intersektionell kritik mot vithets- och medelklassnormer inom feministiska rörelser och dess teoribildning.
– Hur kommer det sig att det alltid är rasifierade människor som bjuds in till samtal om rasifiering? Varför deltar rasifierade personer så sällan på seminarier eller presentationer kring helt andra kunskapsområden, frågade sig Jenny Nguyen.
Självkritiskt perspektiv
Den andra välbesökta programpunkten var panelsamtalet Vems kärlek, fest och protest?, som hölls som sista programpunkt för hela festivalen och utgick från festivalens ledmotiv om kärlek, fest och protest, men utifrån ett självkritiskt perspektiv. Samtalet inleddes med att gruppen cis-semester presenterade sina iakttagelser från festivalen, och pekade ut flera programpunkter där de menade att föreläsarna varit antingen exkluderande av transpersoner eller rentav transfobiska.
Julia Qwist.
För Julia Qwist från arrangörsgruppen var kritiken mot festivalens tillkortakommanden central.
– Det driver rörelsen framåt. Det behövs alltid människor som poängterar hur saker kan bli bättre. Vi vill ju inte heller dra det här själva, vi vill tvärtom ha med folk som har kritiska infallsvinklar.
