Under helgens Feministiskt forum anordnade Forum för feministisk forskning panelsamtalet ”Vilka röster och kroppar får plats inom akademin?”. Panelen bestod av Christine Bylund, funkisaktivist och metodutvecklerska på STIL, Elias Svedberg, genusmasterstudent med transerfarenhet samt Fataneh Farahani, docent i etnologi. Moderatrix var Daphne Arbouz, doktorand i pedagogik och aktiv inom Antirasistiska Akademin.
Frågor som ”Hur ser hindren ut för den sjuka kroppen?”, ”Vilka är vi-et inom akademin?” och ”Vilka motstrategier finns och bör utvecklas?” dryftades. Bara att vistas inom den akademiska sfären medför ett sjok av outtalade förväntningar om ens funktionalitet. Därför måste vissa komma ut som funktionsnedsatta, vilket kan vara penibelt. När Bylund inledde sina universitetsstudier nödgades hon luska reda på alla tillgängliga stödinsatser själv. ”Tokenism”, symboliska åtgärder som inte medför strukturella förändringar, är något den som är rasifierad, transsexuell och/eller funktionsnedsatt lätt utsätts för inom akademin konstaterade Farahani. Personen blir ett alibi för förment jämlika evenemang. Enskilda röster och kroppar görs till tecken på att alla, oavsett omständigheter, har samma möjligheter.
– Om det har tagits upp något perspektiv kring trans så har det alltid varit cispersoner som har teoretiserat kring det, sa Svedberg. Det tycker jag är ett problem för det blir en balansgång mellan vem som äger teorin och vem som kan tala genom teorin och vilka som jämt måste återkomma till sina egna erfarenheter. De är där med sina kroppar medan andra kan inta något slags mer osynlig position i relation till den de diskuterar.
Enligt Svedberg blir transsexualism antingen något man ska kritisera för att stora delar av transrörelsen har en essentialistisk syn på kön eller ett revolutionärt ansvar att krossa det könsbinära systemet. Flera feminister har frågat honom varför han identifierar sig som man i stället för att som kvinna utmana förväntningar om hur en kvinna ska vara.
Bylund menade att cripteori och funktionalitet som begrepp för tillfället är ganska hippt, men många som antar en cripposition har inte själva normbrytande funktionalitet och förlorar därmed i dignitet. Det händer att folk talar om funktionsnedsatta som ett anonymt ”dom” trots att en funktionshindrad cripteoretiker befinner sig i rummet. Då gäller det att kliva fram och situera sin cripkropp.
– Den nya marknadsanpassade akademin gör verkligen någonting med personer som är beroende av ganska instabila välfärdsinsatser, som assistans, sa Bylund. Om jag blir erbjuden en doktorandtjänst och vet att det är ungefär fem år och vet att jag varje år riskerar att bli av med min personliga assistans; vem vågar tacka ja till det då? Man måste ha ganska säkra levnadsförhållanden utanför akademin för att kunna våga göra det. Det handlar om finansiellt kapital.
