Attentaten mot konsten kommer inte bara från nazister, protofascister, islamister och andra systemfientliga grupper. Även den nyliberala kulturpolitiken som slog sönder det demokratiska kulturpolitiska paradigmet hotar det fria konstutövandet och gör det sårbart för protofascistisk kulturpolitik. Edda Manga skriver om nödvändigheten av en demokratisk vändning i kulturpolitiken.
Jag vill ställa frågan om hur kulturpolitik är relaterad till att konst blir hotad – och som det verkar är hotad, i djupare mening. Egentligen borde begreppet ”kulturpolitik” analyseras ordentligt till att börja med. Men det skulle ta långt mer tid och utrymme än det finns nu. Därför tar jag som genväg utgångspunkt i David Karlssons diskussion om kulturens politisering i En kulturutredning: pengar, konst och politik. David Karlsson var med i arbetet med kulturutredningen som påbörjades 2007 och presenterades av Alliansregeringen 2009, men han hoppade av i protest efter ett år. Den citerade texten publicerades 2010:
”Kulturella frågor spelar en allt viktigare politisk roll. Sociala och ekonomiska konflikter omtolkas och utkämpas i kulturella termer. Religiös fundamentalism ställs mot sekulär humanism. Upplysningstraditionens landvinningar och västvärldens demokratiska ideal används som tillhyggen i strider om makt och inflytande. Geopolitiska maktförskjutningar beskrivs som strider mellan civilisationer. Det annorlunda demoniseras och fiendebilder produceras. Det sker globalt lika väl som lokalt, i bostadsområden, städer och byar runt om i världen. Kulturen har lämnat kulturpolitikens avgränsade fält och närmar sig politikens centrum”.
Kultur som politisk arena
Från denna utgångspunkt är det inte förvånande att konst och konstnärer hotas av olika aktörer på politiska grunder. Sverker Lenas konstaterade för några dagar sedan att de flesta attentat mot konst i Sverige i dag utförs av ”många nyanser av brunt” snarare än av islamister. Protofascister trakasserar författare som ställer sig kritiska till deras ideologi, kastar in rökbomber mot utställningar och filmvisningar, misshandlar icke vita konstnärer med tillhyggen försedda med svenska flaggan. Listan är lång.
För nazister och protofascister står fri konst för värderingar som är skadliga för ”nationen”: i den mån de luckrar upp normer och traditioner, realiserar och uttrycker mångfald och ger upphov till kulturblandning är konst kontaminerande och försvagande för den kulturella enhet som nazister och protofascister föreställer sig att nationen är. De bygger sin ideologi på ett imaginärt fast, självidentiskt och monolitiskt kulturbegrepp och opponerar sig mot ett dynamiskt, pluralistiskt och gränsöverskridande sådant. De blir provocerade av idén att den ”svenska kulturen” skulle vara något som GÖRS och ständigt förändras. Kulturessens är nödvändigt för att upprätthålla fantasin om det transhistoriskt kontinuerliga ”vi” som de tänker sig förbinder samtidens svenskar med vikingarna.
Sedan flera år ägnar sig till synes hyperaktiva protofascister åt att utdela hat och hot mot meningsmotståndare via sociala medier och digitala kommentarsfält. Liksom under mellankrigstiden är trakasserierna småskaliga men effektiva när det gäller att skapa självcensur. Protofascisternas massiva närvaro – vilken möjliggörs av den digitala verklighetens speciella dimensioner – implanterar försiktighet hos mediepersonligheter, författare och konstnärer vilka lär sig att undvika vissa teman och ord: mångkultur, rasism, muslimer, romer, asylrätt, aborträtt, transpersoners rättigheter. Sveriges radios fraseringspolicy i fråga om benämningar för Sverigedemokraternas ideologi utgör ett skolexempel på självcensurens verkningar. När en del av dessa protofascister nu befinner sig i de beslutande organen vill de i enlighet med detta inrikta kulturpolitiken på att skydda det ”svenska kulturarvet” och straffa ut ”provokativ” (degenererad) konst.
Attentaten mot konsten tenderar att förstås utifrån en berättelse enligt vilken hot mot konst är detsamma som hot mot liberal kultur och liberala värden – oavsett om de utförs av nazister, fascister, islamister eller kristna fundamentalister. Tanken är också att hoten bäst motverkas av liberal kultur och liberala värden. Men min fråga är om inte nyliberal kulturpolitik egentligen gjort konst mer sårbar för hot? Långt ifrån att uppträda som motsatser, händer det ofta att nyliberal kulturpolitik efterföljs av protofascistisk, som i en utvecklingslinje. Ta till exempel norska Fremskrittspartiets ideologiska utveckling, som på 1980-talet förde en populistisk nyliberal kulturpolitisk ståndpunkt för att på 2000-talet glida in i det protofascistiska ultranationalistiska träsket.
Gemensam fiende
Borgerlig liberal kulturpolitik skiljer sig såklart från protofascistisk. Den vill se en kultursektor som förbinder sig till den övergripande samhällsnyttan (att främja tillväxten), konsten ska stå fri från staten och dess kvalitetskriterier och istället samarbeta och i viss mån regleras av marknaden. Den protofascistiska kulturpolitiken är snarare upptagen av att värna om ”kulturarvet” som ses som grunden för den nationella värdegemenskapen. Men trots uppenbara skillnader har de något gemensamt: de hatar det demokratiskt inriktade kulturpolitiska paradigm som formades på 1970-talet och som de uppfattar som ”vänstervridet”.
Hur såg det paradigmet ut?
Det satte som kulturpolitiskt mål ”att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet”. De kulturpolitiska målen som fastställdes 1974 utgår från en tolkning av yttrandefriheten som medborgerligt värde – inte som en rättighet kopplad till individen, utan som en frihet kopplad till medborgarskapet och demokratins utövande. Yttrandefriheten skulle skyddas genom att främja och skapa ”reella förutsättningar” för den. Människor skulle ges möjligheter till skapande aktivitet och till att möta andra människor. Kulturproduktionen skulle skyddas från kommersialismens negativa verkningar. Kulturen skulle stå fri från kapitalintressen och från centralistiska beslut. Kulturinstitutionerna hade ansvar för att sprida kvalitativ kultur i hela landet. Kulturpolitiken skulle utformas med hänsyn till eftersatta gruppers behov, gynna förnyelse och främja utbyte över språk- och nationsgränser.
Paradigmskifte
Denna kulturpolitik reviderades till viss det 1993. Det handlade inte om några stora omstruktureringar, men om en viktig diskursiv förändring. Istället för samhället framträdde den enskilda individen och dennes identitet och valfrihet som kulturpolitikens objekt.
Vid alliansregeringens inträde skedde en mer aggressiv omvälvning av kulturpolitiken. Mest iögonfallande var synen att det inte förelåg någon motsättning mellan kommersialism och kvalitativ kultur. Snarare än motverka kommersialismens negativa effekter skulle kulturpolitiken gynna samarbete och en mångfald av finansieringsformer. Kulturen skulle inte längre ses som ett avskilt eller skyddat område, utan som en del av ansträngningen att öka landets tillväxt och konkurrenskraft. Detta innebär att tilldelningssystemet knöts till produktivitet och bärighet.
Från en diskurs om demokrati och förverkligande av det goda samhället, blev kulturpolitik en fråga om kulturmarknad, konsumenter och kulturentreprenörer. Istället för att vara en del av ”offentligheten” förpassades kulturen till avdelningen för nöje och underhållning.
Som Hanna Hallgren korrekt har påpekat: ”I ett sådant kulturliv finns inte utrymme för kritiskt tänkande och gränsöverskridande konst”.
Det nyliberala kulturpolitiska paradigmet utgör ett djupgående hot mot all kultur vars drivkraft inte är ekonomisk. Till synes irrationella förslag som att lägga ner Svenska Institutets hus utomlands, samt att stoppa kulturtidskriftsstöd och presstöd måste förstås som extrema uttryck för nyliberala uppfattningar. Inlemmandet i marknadskrafterna hotar också att göra konstnärer sårbara för censur av det provokativa och opassande från sponsorers och presumtiva konsumenters perspektiv.
I kontrast mot en sådan kommersialiserad kulturpolitik kan protofascister få sin kulturpolitik att framstå som vore den spirituell och kulturvänlig. Den formuleras som en episk berättelse om kamp mellan civilisationer och överhistorisk gemenskap.
I ett sammanhang där det politiska fältet avpolitiseras och förvandlas till administrativa system, blir det på kulturområdet som de politiska konflikterna utspelar sig. Berövad sin plats i en demokratisk offentlighet ter sig möjligheten att dessa konflikter ska utspelas i agonistisk form begränsad. När de politiska konflikterna och intressemotsättningarna istället för att artikuleras som politiska visioner och krav antar formen av kamp mellan traditioner, civilisationer och livsformer, blir de antagonistiska – negerar all gemenskap med motståndaren. Dörren står öppen för våld och för det abstrakta, men upphetsade, talet om yttrandefrihet – som ett sakralt objekt.
Från min synvinkel försvaras yttrandefriheten snarare genom outtröttlig medborgerligt utövande än genom polisiära eller militära åtgärder. Hoten mot konsten kan avvärjas genom att skapa ett demokratiskt kulturpolitiskt paradigm.
