Tolerans och inkludering räcker inte, en systematisk omvandling krävs där solidariteten ska kännas och göras. Men hur organiseras en systemförändrande aktivism och vems frigörelse pratar vi om? Det göteborgska release-samtalet för boken Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid, visade en feminism i plural som stundtals fick leta efter gemensamma intressen.
Kvällens grundfrågor var hur vi organiserar oss idag och hur vi kan skapa allianser för framtiden? En av bokens två redaktörer, Edda Manga, höll i samtalet med panelen som bestod av Maria Ramnehill, frilansjournalist, radikal- och transfeminist, Cattis Laska, socialarbetare och fredsaktivist och Paula Cardozo, aktivist och ledare för antirasistiska projekt inom Göteborgs RättighetsCenter.
Cattis Laska inledde med att önska sig en annan sorts organisering än den nuvarande som hon menade görs i förhållande till den patriarkala ordningen. Maria Ramnehill frågade sig vems frigörelse som skulle organiseras och ville släppa frågan om kön och istället fokusera på hur de som läses som kvinna behandlas? Paula Cardozo slog fast att tolerans och inkludering inte räcker utan att en systematisk omvandling krävs samtidigt som hon varnade för en professionaliserad aktivism.
– Jag har tagit mig in i vita rum men jag har insett att jag inte vill ha makten i vita rum, jag vill ha en radikal förändring. Jag arbetar med projekt för och med papperslösa kvinnor och transpersoner men det radikala arbetet görs inte inom en institution utan med de ”riktiga” aktivisterna utanför.
Nya utmaningar – organisering
Samtidigt som panelen var enig om att det behövs olika sätt och olika rum att organisera sig på, och i, blev det tydligt att de olika ingångsvinklarna komplicerar möjligheterna att hitta gemensamma lösningar.
– Vi måste avskaffa förtryckande strukturer och för transpersoner är läget akut, ens kön finns inte och en har inte tillgång till vård. Det är svårt att kommunicera då, när feminister pratar om det postpatriarkala samhället bortom kön, när en som transperson kämpar med vardagen, sade Maria Ramnehill.
Paula Cardozo menade att det måste gå att hålla igång flera olika tankar samtidigt och möjliggöra flera olika sorters organisering. Cattis Laska jämförde med visionen om en värld utan gränser samtidigt som en papperslös vill, och behöver ha, uppehållstillstånd.
– Det är inte två olika saker utan att ett sätt att luckra upp.
– Cis-kvinnor har gemensamma intressen med transrörelsen, vi måste se dem och bygga allianser utifrån dem, sade Maria Ramnehill.
Paula Cardozo varnade för att aktivism för att förändra organisationer går långsamt och kan leda till utmattning medan aktivism utanför institutionerna ger större spelrum. Samtidigt betonade hon gatuaktivismens viktiga roll inom institutionerna som förmedlare av ny kunskap och att det finns ett kunskapsglapp som aktivister behöver fylla.
Här bjöds publiken in i samtalet och första funderingen var varför institutionerna inte ändras när aktivism/kunskap utifrån kommer in? Är det brist på vilja eller brist på kunskap?
Cattis Laska menade att det verkliga problemet inte är brist på kunskap utan brist på organisering.
– Hur pratar vi med varandra? Vi behöver träffas i smågrupper och leva och förändra våra relationer till varandra.
Paula Cardozo höll med om att det är viljan som saknas, och lyfte tanken om fostra våra barn i solidaritet för att skapa den sortens medmänskliga rörelser som fick apartheid att upphöra.
Att det är svårt för aktivister inom institutioner att alliera sig med aktivister utanför vittnade publiken om, och menade att personer inom institutioner ibland ses som fiender.
– När en stöter på motstånd, kan en uppleva det som fiender, det är ett problem som jag inte vet hur man löser, sade Maria Ramnehill.
Möjligheten till organisering har förändrats radikalt i samband med sociala mediernas intåg i våra liv och det debatterades också under kvällen. Bidrar de sociala medierna till ett högre tonläge och vad betyder det att kapitalintressen står bakom och övervakar? Ja, kanske blir tonläget högre men det kan också vara lättare att stå upp för sig själv på nätet än i ett rum med cis-kvinnor, menade Maria Ramnehill.
– Där sexismen får konsekvenser är jag trygg, där den inte får det är jag inte trygg.
Obekväma trygga rum
Parallellt med sociala medier som exempelvis Facebook föreslogs även andra möjligheter till organisering och mobilisering för att komma ifrån styrning av bilder och krav på identifiering.
Paula Cardozo betonade att vi inte är öar och att det finns en feministisk kamp som förts av många före oss och efterlyste ett rum för feminister i olika åldrar samtidigt som hon nämnde Kvinnofolkhögskolan som en bra mötesplats där mycket kan hända fortfarande. Maria Ramnehill välkomnade fler rum och återkom till vikten av att hitta gemensamma intressen i ett sådant rum, oavsett om det finns på nätet eller på en fysisk plats. Cattis Laska påpekade att vi behöver se vilken position vi blir tilldelade.
– Allianser behöver vara obekväma om vi ska bygga breda rörelser, men det behövs också trygga rum.
Edda Manga avslutade kvällen med att lyfta det viktiga mötet med den faktiske andre som förverkligades i och med kvällens samtal och som fortsätter i boken Utvägar samt i Uppsala 18 februari, i Stockholm 25 februari och Malmö 26 februari.
