Ut, Theodor Hildeman Togners poesidebut, är nyligen utgiven på Lesbisk Pocket. Det är en dysforisk uppgörelse med feminineten, kroppen och de andra, Flickorna, de som åtrås och på samma gång fruktas.

Boken är den första som förstahandspubliceras av det nya förlaget Lesbisk Pocket, som tidigare bland annat har gett ut en svensk översättning av Queer Nation-manifestet. Ut beskrivs som en poesibok men har tydliga prosadrag. Det är en mörk utvecklingsberättelse om att hitta sin identitet inför de granskande ögonen från en tvångsmässigt könande omvärld. En uppgörelse med att man måste hålla ihop, arrangera sin lemmar och uttryck enligt den allomfattande Logiken. Kroppen och innandömet som sömlöst måste sitta ihop, passa.

Jaget talar i metaforer, snurrar in sig, vägrar prata med pappa psykologen på ett sätt som går att diagnosticera, kategorisera. Blomdoktorn som hen kallar den. Ber undvikande: ”Blommor. Inte diagnoser.” Naturen tar skepnaden av det vackra och kväver samtidigt, blombladen åker av sig själva ner i halsen, försvinner. Det hjälper inte att hen gräver runt i munnen med fingrarna efter dem.

Flicka mot sin vilja

Flickorna lockar och utforskas, ständigt frånvarande i sin blomsterprakt. Alla tillhör de sin särskilda art, tydliga drag beskrivna i floran. Rosen, liljan, orkidén. Jaget vet inte hur hen ska förhålla sig till dem. I sin kärlek till flickor som älskar flickor blir hen också till flicka, mot sin vilja. ”Jag förväntas utgöra själva formen för den skönhet som jag läng¬tar till.” Åtrån som är utanför oss och som sedan blir en del av oss, vad säger den om oss? Att vi är det vi åtrår? Och de små rosenknopparna som skriker ”jag är ingen flicka” då?

Språket är vackert i sitt taktila utforskande av kroppen och omvärlden. Ibland hajar jag till, stör mig när det blir för navelskådande. Sen ändrar jag mig, gillar det. Blicken på det egna jaget är konstant, förtvivlat. Spegeln slokar på väggen, är utsliten efter så många timmar av granskande. I de ständiga sessionerna med Rösten försvaras den egna positionen, rätten att få över huvud taget existera när man håller på att förvandlas till stoft. Passiviteten bryts när jaget ryter åt auktoriteten: ”Jag vill inte att du ska titta på mig. Jag vill inte att du ska titta på den slokande vallmoformationen. Förstår du?”