Boken Förlorade själar följer tre kvinnor i olika åldrar under början av inbördeskriget i Somalia i slutet av åttiotalet. Deqo är nio år och har rymt från ett flyktingläger, Filsan är soldat och lojal mot regimen och Kawsar som förlorat sin man och sitt barn. Deras vägar korsas, skiljs åt och korsas igen. Ibland gör de varandra illa och ibland hjälper de varandra i deras möten. Upptakten till inbördeskriget och kriget i sig är nästan som en kuliss där kvinnorna lever ut sina öden. Det är ständigt närvarande men pågår samtidigt i bakgrunden medan vi får följa kvinnornas vardag. Deqo, Filsan och Kawsar känns på ett sätt som samma kvinna, som om de får porträttera olika perspektiv på att vara kvinna i olika åldrar och livsfaser.
När jag läste om hur den unga flickan Deqo tänkte tillbaka på de utländska fotografteamen som dök upp i flyktinglägret flimrade bilder från nyheter och välgörenhetsgalor förbi i mitt huvud. Deqo minns hur hänsynslöst fotograferna klampade in i lägret, klev på människors händer, tryckte upp kameror i sjuka personers ansikten och belamrade kliniken med sin utrustning. Jag tyckte det korta stycket var väldigt talande för hur västvärlden ser på afrikanska länder, däribland Somalia. Vi ser bilder som frossar i anonyma människors misär, en lång ström namnlösa kroppar från ett inte namngivet land i Afrika som exploateras för att chocka fram medlidande på ett allt annat än humant sätt. Det är det jag uppskattar mest med Förlorade själar, hur boken är precis det motsatta till de här bilderna. I stället för dehumanisering lyckas boken väcka karaktärerna till liv och skapa ett band av empati, igenkänning och inlevelse mellan läsaren och de tre kvinnorna.
Formade av olika omständigheter
Språket är levande och engagerande, det fångar in läsaren och ger djup till personerna. Den är skriven med omsorg om karaktärerna och miljön, samtidigt som den inte ryggar för brutaliteten. För mig handlar Förlorade själar inte om politiken bakom inbördeskriget, inte om striderna och inte om männen som dör i kriget. Den handlar om kvinnors kamp för överlevnad i ett krig skapat och format av män. Den visar i små vardagsdetaljer och i stora brutala händelser hur en kvinnas liv i ett krig ser ut, men samtidigt också hur vardagslivet fortsätter under kriget.
Kvinnorna och deras öden är formade av olika omständigheter. Att säga att de blivit formade av kriget som omger dem skulle vara en förenkling. Även om kriget har spelat sin roll i deras öden på olika sätt, är deras livsöden också påverkade av familj, vänner och vardag. Det är nog det bästa och mest gripande med Förlorade själar, tillsammans med det levande skrivsättet. Det är kompletta människor med drömmar, önskningar, tankar, känslor och namn som tar plats i boken. Deqo, Filsan och Kawsar är inte bara anonyma bilder i medier från ett krig, inte bara namnlösa offer i ett bildmontage under en välgörenhetsgala. De är hela och mångfacetterade kvinnor med komplicerade liv. De blir kära, får sina hjärtan krossade, blir osams med vänner, kämpar för karriären, lagar mat, skrattar, gråter, leker och lever upptakten av i ett inbördeskrig.
