Det är morgon, solen är på väg upp bakom berget framför vilket Margarita skördar haricots verts på en liten odlad jordplätt. Hon är en av miljontals kvinnor som försöker få livet att gå ihop i den informella ekonomin som sysselsätter sju av tio i Centralamerika och där kvinnorna är i majoritet. Det är en ekonomisk växande gråzon, men från politiskt håll är det tyst, förutom i El Salvador där kvinnostaden har gjort succé.

– Jag har sju barn. Förut bodde vi där uppe, säger Margarita och pekar upp mot en bergslätt på andra sidan från där vi befinner oss. Men det kostade för mycket att åka både buss och pick-up för att komma ner hit till stan varje dag. Nu hyr vi ett hus här i närheten, säger hon.

Huset är ett skjul vid en uppdämd flodbank. När regnsäsongen kommer är risken överhängande att huset dras med vattenmassorna när floden stiger.

När Margarita är klar ska hon iväg till den lokala marknaden och sälja dagens skörd. Hon har ett par timmar på sig innan barnen kommer hem från skolan.

Den informella ekonomin domineras av kvinnor, många tillhörande ursprungsfolken, som inte har gått i eller bara har gått några år i skolan. De överlever framför allt tack vare jobb i jordbruket, där det är vanligast med odling av majs och bönor, basfödan för största delen av den centralamerikanska befolkningen.

Kvinnorna brukar jorden

”Mayakvinnorna har alltid varit huvudarrangörer och leverantörer av livsmedel på jordbruksmarknaden, ändå ser vi hos dem de största undernäringstalen och mödradödligheten”, enligt Rådet för mayafolket (CPO), Guatemala.

Trots att de flesta främst odlar till hushållet lyckas de sällan vara självförsörjande.
Antalet kvinnor i det informella jordbruket ökar. Främst på grund av att männen i stor skara emigrerar till USA. I de mest avlägsna och fattigaste landsändarna i Centralamerika finns byar som nästan helt består av kvinnor från olika generationer och små pojkar. Migrationen kryper ner i åldrarna. Förra året reste sextiotusen – ett rekordstort antal – minderåriga till USA på egen hand, vilket klassades som humanitär kris.

Ungdomarna migrerar inte för att de verkligen vill, utan snarare för att de känner sig tvungna. Det är inte ett äventyr, nöden är bara så stor: Någon måste försöka fixa pengar till medicin åt en diabetessjuk mamma, betala skolböckerna åt småsyskonen eller se till att det finns mat på bordet varje dag.

Många analytiker hade förutspått att migrationen och de efterföljande remitteringarna, pengar som emigranterna skickar hem, skulle minska antalet personer i den oreglerade jordbrukssektorn. Men istället för att leva av remitteringarna visar det sig att kvinnorna tar över ansvaret och arbetet i jordbruket, traditionellt männens domän.

Men det krävs också inkomster vid sidan av. Att ha barn omöjliggör ofta arbete i den formella sektorn, så kvinnorna uppfinner sin egen försörjning utanför jordbruket. Det handlar om gatu- och marknadsförsäljning, försäljning av hemmagjord mat från dörr till dörr, diska och tvätta åt de som har råd att betala för det eller bo och arbeta som hemhjälp i en familj.

Politisk ovilja

Alla experter tycks enade om att den informella sektorn är ett hinder för tillväxt för länderna. Ändå har det inte gjorts några ekonomiska eller politiska reformer på decennier för att försöka vända på situationen. Bakom ligger starka ekonomiska intressen. I Centralamerika styr några av världens starkaste ekonomiska eliter byggd på familjeband som daterar till kolonialtiden. De hämtar vinster från exportindustrin – socker, kaffe och palmolja. Områden inom vilka människor arbetar under omänskliga förhållanden och för urusel lön.

Sett från staternas sida absorberar den informella sektorn överflödig arbetskraft och minskar problemen med arbetslöshet – vilket blir en ursäkt för staten att inte ta sitt ansvar och satsa på att skapa arbetstillfällen. Det förklarar också delvis varför fackföreningarna är svaga i regionen.

Den informella ekonomin genererar heller inga skatteintäkter för staten som därför inte heller känner sig skyldig att ge tillbaka något i form av samhällsservice. Majoriteten av kvinnorna står därför helt utan social- och sjukförsäkring och pension.

Nyligen höll FN-organisationen ILO ett regionalt möte för att diskutera situationen. Där fastslogs att den informella ekonomin växer och att en allt större andel sysselsatta är kvinnor. Samtidigt håller den ekonomiska tillväxten i Latinamerika på att gå ned och få nya jobb skapas.

Kvinnostaden

Men i El Salvador lanserade den förra vänsterregeringen 2011 en unik politisk satsning kallad ”kvinnostad”, på initiativ av landets dåvarande första dam, Vanda Pignata. Satsningen är riktad mot kvinnor och öppen för alla utan diskriminering. Det finns i nuläget sex kvinnostäder i landet och planen är att utvidga.

Som kvinna behöver du inte ens visa legitimation för att få hjälp, vilket gör att kvinnor från grannländerna Guatemala och Honduras också kan ta del av servicen. Och det har blivit en succé.

I alla fall hittar vi nästan ingen kritiker.

I kvinnostaden har fjorton statliga institutioner samlats under ett tak. De erbjuder social service inom hälsa, med fokus på sexualupplysning och gynekologi, stöd till ekonomisk verksamhet, stöd till våldsdrabbade och utbildning kring rättigheter.

– Vi tar emot alla. Du kan vara ung, gammal, sjuk, handikappad, rik och ha jobb, fattig och ensamstående, salvadoran, utlänning. Bara män är utestängda, säger Ana Ella Gómez, chef för modulen för ekonomisk autonomi när vi träffas på regeringens socialdepartement, som koordinerar kvinnostäderna.

Instanserna för hälsa och ekonomisk autonomi är de mest efterfrågade.

Ana Ella Gómez, berättar att det viktigaste är låga trösklar för alla kvinnor som behöver myndighetshjälp, oavsett etnisk tillhörighet, handikapp eller samhällsklass.
– Vi satsar på bra bemötande, kunnig personal, att skapa förtroende och effektivitet, säger hon.

När kvinnorna använder servicen har de dessutom rätt till barnpassning. Bara det är revolutionärt i en centralamerikansk kontext.

Enligt Gómez finns det inget liknande i världen, men Mexiko och Brasilien har följt exemplet och har nu varsin kvinnostad. Flera andra länder har också visat intresse.

Stor efterfrågan

Gómez säger att de försöker etablera kvinnostaden där det finns mest behov.
Varje kvinnostad har sitt främsta upptagningsområde i de närliggande kommunerna, men i teorin är det fritt för kvinnor från andra delar av landet – och till och med utlandet – att vända sig till vilken kvinnostad de önskar.

Det är det dock få som vet.

Det framkom vid en rundfrågning under kommunal- och parlamentsvalet söndagen den första mars. Men de flesta kvinnor var överens om att kvinnostaden är ett bra initiativ.

– Det som behövs är jobb för kvinnor, det finns så många ensamförsörjare. Ett bra initiativ under den nuvarande regeringen är kvinnostaden, men jag har inte tillgång till servicen där jag bor, sade till exempel Noemi Melán sömmerska från Planes de Renderos, ett samhälle utanför San Salvador.

Sedan berättar hon att hon skulle behöva stöd för att kunna arbeta hemifrån för att samtidigt kunna ta hand om mina två barn och två systerbarn, som nyligen förlorade sin mamma under en gasexplosion.

– Om jag arbetar utanför är barnen utan skydd och vad som helst kan hända dem, säger hon.

Ana Ella Gómez från socialdepartamentet igen:

– Fastän El Salvador är ett litet land är avstånden långa om man inte har resurser, därför tror många kvinnor att de inte har tillgång till kvinnostaden. Men jag säger alltid till dem: ”Har du provat att söka upp en kvinnostad?

Helst eget företag

På den ekonomiska avdelningen erbjuds krediter till mycket låg ränta.

– Vi strävar efter att stärka den tekniska kapaciteten, ge tillgång till krediter och skapa formella arbeten, säger hon.

De flesta av kvinnorna vill starta ett litet företag. På kvinnostaden ges förutsättningarna för att starta ett formellt företag, men det vill inte alla och det är bara en minoritet som vill ha ett fast, formellt arbete.

Stöd ges inom så vitt skilda områden som: brödbakning med nya tekniker, företagsplaner, kurser i datorkunskap, elektrikerutbildning.

– Runt fyrtio procent av dem som genomgått våra kurser är nu sysselsatta i eget företagande – formellt eller informellt, säger Gómez.

– Vi strävar efter synergieffekter, till exempel deltog ett elbolag i undervisningen av kvinnliga elektriker. De anställde senare fem av kursdeltagarna och kvinnor, som deltagit i våra matlagningskurser, ansvarar nu för deras lunchrestaurang.

Inom den formella sektorn finns det inte ett stort utbud på lediga arbeten så vi försöker hitta nischer där kvinnorna kan etablera sig, nya marknader, fortsätter hon.

Andra fall: en kvinna som kom tomhänt och nu tillverkar och säljer pupusas – fyllda majsbröd – och har fyra anställda. Eller en kvinna som tjänar runt sju hundra kronor i månaden och efter några kurser hos oss tjänar fem gånger så mycket.

De flesta av kurserna hålls utanför kvinnostäderna, på landsbygden. I Santa Elena utanför staden Usulután deltar Angel del Carmen Hernández i en kurs där hon lär sig lägga in grönsaker. På så vis kan hon ta vara på frukt och grönsaker som annars riskerar att ruttna bort innan hon lyckas sälja allt.

– Kvinnostadens kurser är bra. Jag har blivit erbjuden många andra kurser genom olika organisationer men de har varit spretiga och utan ett konkret mål.

Angel del Carmen Hernández lär sig att lägga in grönsaker på en Kvinnostad i El Salvador. Foto: Erika Brenner.