Det nu avslutade 2015 års Stockholm filmfestival gästades av många inspirerande filmare och konstnärer. En av de besökande regissörerna var Leena Yadav, aktuell med Europapremiären av sin tredje långfilm Parched, vilken vann filmfestivalens Stockholm Impact Award. Feministiskt perspektiv träffade henne för en intervju på Hotell Kungsträdgården.
När föddes idén till filmen Parched?
– Efter min första film gjorde jag ännu en och ingen av dem var särskilt typisk Bollywood. Men eftersom jag arbetade med stora skådespelare blev jag tvungen att göra filmernas teman mer kommersiella. Så efter att jag hade gjort dem insåg jag att de inte var helt och hållet den typ av filmer som jag egentligen ville göra. Jag försökte göra dem mer breda, men jag tror inte att jag lyckades eftersom jag ändå fick höra att jag gjorde ”väldigt intelligenta filmer”. Jag började ifrågasätta om jag verkligen ville göra film och då sa min man att han ville producera mitt nästa projekt. Ett svårt löfte, eftersom det är den svåraste typen av film att finna finansiering för. Jag har inga stjärnskådisar och filmen handlar om kvinnor… Men så började jag leta efter något intressant.
Så du visste från början att filmen skulle handla om kvinnor?
– Nej, nej. Faktum är, att när jag började min resa som regissör blev jag ställd så många frågor om hur det är att vara kvinna och regissör, jag avskydde det. Jag tänkte ”Ok, de vill bara att jag ska göra en film om kvinnor. De sätter mig i ett fack genom att kalla mig kvinnlig regissör, så jag vägrar göra det!” Men så gjorde jag det ändå, skrattar Leena Yadav.
Det Yadav gjorde var Parched, en berättelse om Rani, Lajjo och Bajli, tre kvinnor som har ett starkt och vackert band sinsemellan. Bajli är erotisk dansös och prostituerad. Lajjo är duktig sömmerska, i ett barnlöst äktenskap med en man som slår henne dagligen och Rani är en ensamstående kvinna som söker en fru till sin sjuttonåriga son, som börjat bete sig våldsamt och förtryckande.
– Jag samtalade med skådespelaren Tannishta Chatterjee, som spelar Rani i filmen och vi diskuterade hur vi skulle komma på en riktigt bra idé till låg budget. Under det här samtalet började hon prata om konversationer hon haft med kvinnor i byn där hon spelade in en annan film. Och hur de pratade om sex. Jag insåg att deras konversationer var så mycket mer ärliga, än våra, vi som tror att vi är så frigjorda. Det var enkelt och ärligt, så originalidén skulle handla om sex i byn. Men när jag började skriva fick berättelsen många fler seriösa undertoner, på grund av mina observationer över vad som händer runt om i världen. Sen började vi åka runt i olika byar och samtala med kvinnor. När jag återvände till Mumbai insåg jag att jag betraktade kvinnorna och deras berättelser som från en hög häst, liksom ”åh vad det är synd om kvinnorna i byn”. Sedan insåg jag att samma sak ju sker i Mumbai. Och när jag skickade projektet till vänner världen över berättade dem fler liknande historier. Och då insåg jag att dessa teman är universella.
Historierna som skildras i Parched handlar om vänskap, systerskap och hur det går att finna styrka, glädje och kraft till förändring även i situationer som länge sett ut på ett visst sätt, till exempel som präglade av patriarkatet. Historier som mycket riktigt är universella. Ändå finns det dem som betraktar det ur ett västerländskt perspektiv, med en blick som ser ned på det lilla samhället som skildras i filmen, berättar Yadav.
– Det finns dem som ser filmen och inte erkänner att till exempel våldtäkter sker även i deras kontexter. Det är något jag har diskuterat mycket sedan filmen släpptes.
Apropå detta hade jag tänkt fråga dig hur du själv beskriver din film, eftersom Stockholms filmfestival på sin hemsida beskriver den ”med fokus på kvinnovåld och hur ojämlikt det indiska samhället är.”
– Så beskriver jag inte min film, säger Leena Yadav med ett skratt.
Jag är nyfiken på dina tankar om beskrivningen.
– Det är intressant, eftersom varje betraktare beskriver min film på sitt sätt. Alla festivaler har sin egen beskrivning. Jag kan inte trycka ned en åsikt i halsen på någon. Det finns dem som frågat: varför skildrar du män på det här sättet? Och då har jag svarat att jag också visar hur kvinnor kan vara patriarker. Det är ingen smutskastningslek. Vi måste erkänna att båda könen har accepterat vissa idéer som skapar stora problem.
Hur skulle du definiera situationen för dina tre karaktärer?
– För mig är karaktärerna symboler för mer än sina egna berättelser. Den prostituerade kvinnan är mer än en prostituerad kvinna, hennes karaktär handlar också om att reduceras till sitt yttre, med ett bäst före datum. Att den yngre karaktären (nyblivna frun till Ranis son reds anm.) klipper av sitt hår inför bröllopet handlar också om att dömas för det yttre, att inte vara vacker nog på grund av yttre faktorer. På det här sättet är mina tre karaktärer symboler för mycket som vi behöver diskutera. Karaktären Rani handlar om hur vi ibland bara accepterar saker som händer i livet med hänvisning till att de alltid har hänt på det sättet. Hon börjar ifrågasätta varför svärdöttrar alltid har blivit illa behandlade av sina svärmödrar, och frågar sig själv, när ska det ta slut?
Filmen har ett väldigt stringent och vackert estetiskt tilltal, som består även i de mest explicita scenerna. Hur har du jobbat kring det?
– När jag bestämde mig för att göra den här filmen, och då även bestämde filmens ton, var det för att hylla det mänskliga sinnet, inte för att visa på hur deppiga vi är eller hur fucked up dessa kvinnor är. Det är dem inte, de har ett sinne som driver dem framåt och jag tror att det är det sinnet vi måste hålla vid liv. Det är det som skapar vilja till förändring. Och jag fann detta sinne och styrkan i så många kvinnor, i en kvinna jag talade med som var helt blåslagen. Jag frågade var blåmärkena kom ifrån och hon svarade ”låt oss inte prata om det nu, vi har ju så kul!” och jag tänkte att det är exakt det sinnet jag vill skildra. Att en trots allt håller fast vid en strimma av lycka och hopp.
Håller du dig alltid strikt till manus vid inspelning?
– Aldrig! Det sker förändringar varje gång. Allt är väldigt dynamiskt, för vi är ju människor, inte maskiner. Gud vet vad som har hänt i varje deltagande persons liv bara kvällen innan. Någons mamma kanske gick bort, någon grälade med sin partner… En vet aldrig, men där är vi som en kollektiv energi. Och det skapar en kreativitet.
Leena Yadav säger att det bästa i processen att göra en film är regin, inspelningen, eftersom det omfattar mötet med andra. Att skrivandet ofta känns isolerat och smärtsamt, att det kan framkalla en possessiv känsla över materialet.
– Jag älskar att jobba med människor. Hela samarbetsprocessen driver mig framåt.
Hur var arbetet med skådespelarna?
– Det var fantastiskt. Vi gjorde många workshops ihop. Vi delade mycket av våra egna jag, och på det sättet har arbetet varit en rejäl resa för oss alla. För skådespelarna var bara det faktum att de bröt mot många konventioner väldigt omvälvande. Arbetet var intensivt vilket smittade av sig på hela crewet, vi förvandlades alla till en enda emotionell energi vid inspelningen.
Konventionerna som åsyftas är censurlagar i Indien gällande scener som visar sex eller nakenhet. På grund av dessa och byråkratiska processer har filmen ännu inte släppts där.
– Vi får se vad som händer. Det skulle kunna uppstå svårigheter på grund av att filmen innehåller inslag av våld, att man säger att det inte får visas. Men egentligen är censurlagarna passé för den här tiden. Om jag väljer att inte släppa filmen kan jag ju ändå lägga upp den på nätet för alla att se. Jag hoppas att de så kallade myndigheter som kontroller information förstår att information inte kan kontrolleras idag.
Filmen har å andra sidan mottagits väl i länder där den har släppts. Yadav berättar om hur kvinnor kommit fram till henne efter olika visningar för att berätta om sina värsta erfarenheter. Men diskussionerna efter filmen har också sett olika ut beroende på omständigheterna vid respektive visning. I Sverige har Stockholm filmfestival varit en positiv upplevelse.
– Jag älskar Stockholm, det är vackert. Festivalen har varit så varm, intim, jag har träffat otroliga människor och filmskapare. På det här sättet blir filmskapandet en mer omfattande resa.
Du är också den första personen att ta emot Stockholm Impact Award, filmfestivalens nya pris för filmskapare, där prissumman är en miljon kronor. Hur känns det?
– Läskigt! Jag vet inte vad det innebär. Det var fantastiskt att ta emot statyetten som Ai Wei Wei designat. Och som filmfestivalens direktör sade ”du är officiellt en svensk miljonär”.
