”Löfvens jämställdhetsvision är att kvinnor ska förvärvsarbeta lika mycket som män. Den är orimlig, ja ungefär lika illa som om vi skulle verka för att kvinnor börjar äta lika mycket kött som män, köra lika mycket bil eller utöva lika mycket våld.” Det skriver Linnéa Bruno, styrelseledamot i Feministiskt initiativ (Fi) apropå riskerna med en individualiserad föräldraförsäkring och vad som krävs för att reformen ska gagna också dem som är i störst behov av feministisk politik.
Återkommande höjs röster för en feminism som inte har den vita medelklassen och den förvärvsarbetande mannen som norm. Frågan om individualiserad föräldraförsäkring belyses ofta kritiskt i dessa diskussioner, som Lina Hjort i ETC och Ann-Marie Ljungberg i Aftonbladet (AB). Den senare vill lansera en ”prekärfeminism” för de mest utsatta. Hjort och Ljungberg har båda ifrågasatt S, som ännu en gång på sin kongress tog beslut om jämställd föräldraförsäkring som mål. Stefan Löfvén svarade i AB utan att svara på frågan hur vi ska hantera de fäder som inte tar ut sin del. Frågan förtjänar att tas på allvar. Jag vill först påminna om att feministisk politik är så mycket mer än bara föräldraförsäkring. Som jag och Veronica Svärd skrev här förra året riskerar reformen, om den genomförs utan att några andra reformer, att innebära negativa konsekvenser för vissa.
Löfvens jämställdhetsvision är att kvinnor ska förvärvsarbeta lika mycket som män. Den är orimlig, ja ungefär lika illa som om vi skulle verka för att kvinnor börjar äta lika mycket kött som män, köra lika mycket bil eller utöva lika mycket våld.
En nödvändig reform är istället generell arbetstidsförkortning – för rättvisan, hälsan och klimatet. De många kvinnor som nu arbetar deltid blir istället norm. Hjort efterfrågar en feminism som driver frågan – den finns redan. Rättvisa löner, pensioner och arbetsvillkor är ett stort område där Fi prioriterar de mest utsattas perspektiv och har ett helt batteri av förslag. En modernisering av den svenska modellen så att Medlingsinstitutets uppdrag att verka för jämställda löner prioriteras är ett huvudkrav. Höjd garantipension och reformerade pensioner för att inte missgynna de med färre år i arbetslivet är ett annat. Andra jämlikhetsreformer vi driver är avgiftsfri förskola och kollektivtrafik. Vi utreder även fler förslag för att stärka den ekonomiska grundtryggheten och välfärden, till gagn särskilt för ”prekariatet”.
En särskilt prekär situation befinner sig de kvinnor i, som kommit hit genom äktenskap med en man som utsätter dem för våld. Tvåårsregeln, som innebär att dessa kvinnor ses som mindre skyddsvärda i svensk lag och kan utvisas om de lämnar mannen, måste avskaffas. Vissa män har satt detta i system och lagen har kommit att bli ett effektivt verktyg för förövare. Fi kräver som inga andra radikala omprioriteringar i säkerhetspolitiken och att definitionen av säkerhet inbegriper mänsklig säkerhet – frihet från våld.
De som har gemensam vårdnad med våldsamma, eller på andra sätt olämpliga att utöva faktisk vårdnad, har redan i dag en svår situation som måste lösas oavsett reformen. Centralt här är att riskbedömning i vårdnadsärenden börjar tillämpas och barn skyddas enligt lagstiftarens intentioner. Enligt BO, Socialstyrelsen, med flera, görs ingen riskbedömning ens i hälften av fallen med uppgifter om fysiskt eller sexuellt våld. Med korrekt tillämpning av lagen slipper vi att vårdnad blir en prestigefråga utan barnperspektiv. Frågan är akut och måste som jag ser det adresseras innan föräldraförsäkringen reformeras.
Jag är dock övertygad om att de flesta av de män som i dag tar ut endast de två vikta månaderna eller inte ens det inte är våldsamma eller på andra sätt oförmögna att ge omsorg. Istället handlar det om föreställningar om att vara mindre viktig för barnet och mer viktig på jobbet, normer kring maskulinitet, behov av bekräftelse från andra män. Dessa normer kan brytas. Jag tror att arbetsgivarna behöver involveras i detta. Det är inte rimligt att staten subventionerar en könsstereotyp ansvarsfördelning som innebär sämre ekonomiska villkor och möjligheter i arbetslivet för kvinnor och sämre möjligheter för pappor och barn att etablera nära relationer.
Men hur gör vi med de som ändå inte tar ut sin del, om vi räknar bort de direkt olämpliga som försvinner med korrekt tillämpad familjerätt? Trots upplysningskampanjer, rådgivning och samverkan med arbetsgivare? Jag tror att vi behöver en möjlighet att ansöka om dispans i vissa fall. Dessa bör dock utredas och dispans inte ges rutinmässigt.
Avskaffande av sambeskattningen beskrivs ofta som en avgörande jämställdhetsreform. Vissa kom dock i kläm. Troligtvis är det ofrånkomligt att vissa med individualiserad föräldraförsäkring inledningsvis också får svårigheter. Vi behöver konsekvensanalyser och seriöst se hur reformen ska gagna också dem som är i störst behov av feministisk politik.
