Gränslöst sex och gränslöst våld. Uppror. Kriminella banker och vårdslösa regeringar. Våra liv inom den första digitala åldern förändras ofta på dramatiska grunder. Verkningarna av dessa skiften lånar sig väl till skildringar av ungdomstiden. Ronnie Sandahl, krönikör på Aftonbladet och författare till boken Vi som aldrig sa hora, har samvetsgrant skrivit och regisserat Svenskjävel, sin första film om en ung kvinnas uppvaknande.

Feminismens ironi är kanske att ängsliga, feministiska män som Sandahl går i baklås när de försöker sig på mer än att observera det andra könet. ”Look but don’t touch” verkar vara denna regissörs motto, eftersom det är säkrare att tiga än att riskera att göra någonting potentiellt kränkande. Detta är sorgligt. Den goda manliga feministen borde slappna av lite och se på Gaspar Noés psykedeliska uppväxtskildring Enter the Void (2009), eller något annat som tar enorma risker.

Tragisk akilleshäl

Filmen har hyllats för sitt försök att berätta om hur det är att vara ung, rebellisk och arbetslös i vår tid. Tyvärr lämnande jag biosalongen ganska oberörd och med en längtan efter att se andra generationsskildringar med den stil och vitalitet jag förgäves sökt efter. Filmen följer 23-åriga svenska Dino som bor i ett kollektiv i nutida Oslo. Hon mår inte bra och tillbringar sina dagar väntrummet till ett bemanningsföretag. Allt hon har att se fram emot är ytterligare ett skitjobb. På filmdistributörens hemsida står det att Sandahl har sökt visualisera sin generations förhållande till ”makt och längtan”, i synnerhet sina arbetslösa barndomsvänner på den svenska glesbygden.

Dino spelas av Bianca Kronlöf, en skådespelare med briljant komisk tajming, iklädd pojkflickiga hängjeans och t-shirts i neutrala färger som för tankarna till en kringflackande ung människa som inte hittat hem. I öppningsscenen ser vi henne bokstavligt talat hängande på Oslos gator – från ett järnstaket, i gipsad arm. Vi lyssnar till rösten av en läkare som ställer frågor och får reda på att hon varit full i flera dagar.

Därefter ser vi Steffen (Henrik Rafaelson), en nervös, medelålders norsk man med misskött skägg, sittandes mittemot en bokförläggare, bredvid honom sitter hans ritande lilla dotter. En gång i tiden var Steffen en berömd tennisspelare, numera får han diverse talaruppdrag och äger en liten asiatisk restaurang. Ändå lever Steffen ett privilegierat liv i ett exklusivt villaområde, med fru och två döttrar. Men han får inte det förväntade bokkontraktet.

Dino söker jobb på Steffens restaurang och dyker upp med sin gipsade arm, till Steffens förtret. Men det visar sig att charmiga Dino har bra hand med hans lilla dotter, som tvingats hänga med till restaurangen, de fattar tycke för varandra och Dino anställs i stället som dotterns barnvakt. Vi kan gissa oss fram till vad som händer näst.

Lyckligtvis finns det andra författarregissörer, utan en tragisk akilleshäl som försvårar deras skildringar av min och Sandahls gemensamma generation. I denna generation finner vi det fransk-kanadensiska underbarnet Xavier Dolan, svenska Ester Martin Bergsmark och Gabriela Pichler, som gör underhållande verk som kombinerar det personliga och det politiska, någonting Sandahl också utgett som sitt mål i skapandet av Svenskjävel.

En natt delar Dino och Steffen en cigarett vid det öppna villafönstret som kulminerar i sex på familjesoffan. Den krisande medelåldersmannen och den vilsna unga kvinnan faller eventuellt för varandra. In i deras relation stiger Steffens missanpassade och ätstörda tonårsdotter Siri (Naomi Emeilie Christensen Beck) som utvecklar obesvarade känslor för Dino. Och man begriper attraktionen. Dino är generös, upprorisk och peppande. Hon berättar för Steffen att hennes högsta önskan är ”att ha ett normalt liv” och man undrar hur han kommer hjälpa henne uppnå detta. Alla som har sett filmerna Lost in Translation 2003) An Education (2009) och Ghost World (2001) är bekanta med vemodet i slutet av denna typ av relation.

För skissartat

De bästa filmerna i uppväxtgenren tolkar teman som plats, kärlek, familj och klass med en stil och humor som känns ny. Tyvärr ser jag inte en tillräcklig mängd av dessa nödvändiga kvaliteter i denna uppväxtskildring. (Även om jag uppskattar bristen på omotiverad kvinnlig nakenhet och castingen av Kronlöf.)

Och varför syns så lite av den till synes mångfacetterade Dinos personlighet? Förvisso håller hon på att ”finna sig själv”, men hon är som en skiss av en huvudkaraktär, utan förflutet, smak, intressen eller värderingar. Intrigens återhållsamhet är inte alls en tillräckligt underhållande tankelek, särskilt i dramatiseringen av Dinos övergång från desillusionerad slacker till en person med en mer lovande framtid.

Mycket lite av det jag associerar till min generation återfinns i denna film. Förvisso får vi en adekvat tolkning av hur maktstrukturen mellan klasserna och könen kan se ut mellan lågavlönade gästarbetare och de högre klasserna i Norge, men det är för tråkigt. Var är alla passionerade vänsterintellektuella som diskuterar utopier och revolterar mot makten? Musiken? Var är hacktivisterna, antirasisterna, bloggarna och startup-grundarna? Jag förstår inte varför man skrivit ett sånt här alldagligt mellanmjölksmanus till generationsberättelse, jämför den farliga spänningen och desperationen i Joachim Triers Oslo, 31 augusti (2011) eller varför inte skotska Lynne Ramsays lika deppigt fantastiska klassaga Morvern Callar (2002). Och var är internet – skådeplatsen för denna generation – i en film som säger sig skildra den digitala tidsåldern? Karaktärernas motivationer är för slappt skildrade för att säga någonting intressant i politisk mening.

Här hade det kanske varit en hjälp att anlita Kronlöf som medförfattare. För någon som hon förstår sig på hur den skildrade generationen frodas inom undergroundkulturen på nätet när makteliten ger oss en smäll på käften.