Startsida - Nyheter

Uppsalabor vände hat till kärlek

Knappt hade uppståndelsen efter attentaten mot moskéerna i Eskilstuna och Eslöv lagt sig, då det small till i Uppsala. Men när fredagsbönen skulle börja kvart i tolv i Uppsala moské hade dörrarna i alla tre ingångarna till moskén dränkts i ett hav av rosa och röda pappershjärtan, nallar, blommor med kärleksfulla budskap om allas lika värde, om nej till rasism och om kärlek istället för hat.

”Kärleksbomba Uppsala Moskén efter attentatet”-aktionen samlade uppskattningsvis 500 personer utanför Uppsala-moskén klockan 10 på fredagen. Unga, gamla och medelålders människor av alla sorter hade samlats för att visa sitt stöd och sin solidaritet för muslimer, för religionsfriheten och för demokratin i Sverige.

Det var tidigt på morgonen på nyårsdagen som larmet kom, en brandbomb hade kastats mot kvinnoingången till Uppsala moské. Eftersom branden upptäcktes snabbt, släcktes den snabbt också och stora materiella skador undveks. Men känslan av obehag blev kvar.
Snabbt togs ett initiativ till en kärleksaktion och information lades ut på Facebook. Det var där många sett den eller kanske fått en personlig inbjudan.

– Jag kom hit för att visa att det här är inte okej i ett demokratiskt samhälle. Det här är allvarligt. Det första jag tänkte på om det var några människor inne i moskén, säger en muslimsk kvinna som vill vara anonym.

Vad tänker du om att det var just mot kvinnoingången de kastade bomben?

– Muslimska kvinnor är mer utsatta i samhället än muslimska män. Kvinnor bär sjal, hijab och då syns det att de är muslimer. Det verkar som man har en mer hatisk syn på kvinnorna.

Hon är glad för att det kommit så mycket folk.

– Det visar ju att det här är ett stöd från många människor oavsett religion. Jag tror inte man behöver vara religiös för att vara mänsklig. Jag har vänner som är ateister, kristna, judar och de är mycket humana inom sig. Det är det som spelar roll.

– Men sedan Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen har främlingsfientlighet blivit mer synlig. Att försöka bränna moskéer och synagogor är ociviliserat. I mina ögon är man obildad när man beter sig så.

Hanna Tuvelius (t v) och Maria Tuvelius.

Systrarna Maria och Hanna Tuvelius kom tillsammans med sin pappa på hans initiativ.

– Det är väldigt bra att vi inte möter hat med hat, att vi inte blir arga. Vi står inte här och skriker och demonstrerar utan vi visar vår kärlek i stället. Det är en väldigt skön stämning här, säger Hanna Tuvelius, 18 år.

– För att lösa rasism, islamofobi och kvinnohat gäller det att jobba långsiktigt hela tiden. Det krävs att man gör något väldigt allmänt samhälleligt, något man måste göra varje dag för att folk ska ändra sina åsikter. Försöka öka empatin. Kanske öka säkerheten för utsatta grupper, tillägger Maria Tuvelius, 20 år.

Också Abbas Nejati, 55 år var på plats.

– Jag har kommit hit för att visa att alla är lika värda. I kyrkor, synagogor och moskéer borde alla få vara i lugn och ro tillsammans med andra.

De kastade bomben mot kvinnoingången. Vad tänker du om det?

– Jag tror inte ingången spelar någon roll. På vissa dagar är kvinnoingången stängd. Både män och kvinnor kommer in via huvudingången då. Men till fredagsbönen kommer många, då är det separata ingångar. Det är själva moskén som var attentatsmannens mål, tror jag.

Svante, Karin, Miranda och Anton Monie.

Nästan hela familjen Monie – mamma Karin, pappa Svante, barnen Anton och Miranda – var på plats. Storebrodern blev kvar hemma.

Anton Monie, 11 år, har en klasskompis som brukar komma till moskén.

– Han tyckte det var tråkigt att man betett sig så här illa, säger Anton.

Det var Miranda, 9 år, som hittade på vad familjen skulle sätta upp för sak på moskédörren.

– Jag gjorde ett girlanghjärta, säger hon och ler.

– Det är fem hjärtan, den femte är från en 14-åring som ligger hemma och sover. Men han är med i tankarna, inflikar pappa Svante.

Brandbomben kastades mot kvinnoingången, vad tänker ni om det?

– Här är det mer skyddat än på den ingången som är ut mot vägen. Man kanske kände att här kan man göra saker i smyg, säger Karin Monie.

– Det är upprörande att man i en universitetsstad som skulle kunna vara lite av kunskapens högborg ska hålla på med sådana här neandertal-fasoner och medeltida häxjakter. Det är det som gör mig mest upprörd, att man inte kan föra en dialog och prata som civiliserat folk, menar Svante Monie.

Han fortsätter:

– Det är viktigt, dels ifrån svenska statens sida att man bedriver informationsverksamhet om alla minoritetsgrupper som finns i landet. Men också att de olika minoritetsgrupperna måste bedriva informationsverksamhet om vad de sysslar med och vad det finns för olika varianter av den trosutövning eller vad det nu är för någonting. Om man inte har kunskap, då börjar man anta en massa saker, och så börjar man dra alla över en kam. Och så har man plötsligt hittat på en helt egen religion.

– Men information kostar pengar. Då får man ju välja om man ska ha jobbskatteavdrag för hundra miljarder, eller om man försöka bygga ett informationssamhälle. Prioriteringar, är det. Det är ideologi alltihopa, faktiskt.

– Det viktiga är att alla får känna trygghet och våga vara delaktiga i samhället. Inte behöva hymla med vad man tänker och tror, sammanfattar Svante Monie.

Sony Talukder, 26 år som bor i närheten, går ofta i moskén.

– Det här är barndomsminnen. Mamma tog med oss hit när vi var 5-6 år, och här läste vi på koranskola. Moskén är som ens andra hem där man känner att man vill vara i närmare kontakt med alla och Gud. Man känner sådan gemenskap och kärlek! Spelar ingen roll om du är arab, bengal, indier, afrikan. Alla hälsar på alla! Det är som en enda stor familj.

Det som hänt gjorde henne besviken och chockad.

– Det är lite tråkigt med tanke på att det är religionsfrihet i Sverige och alla är olika. Så var är kärleken någonstans? Det är så mycket hat nuförtiden, det är trist att se. Det är 2015 och nya tider! Det är tragiskt att vi nått så långt i den tekniska utvecklingen, men när det kommer till humanism, då är vi väldigt efter. Det är därför jag kom hit, för kärleken, för respekten, för människan.

Brandbomben kastades mot kvinnoingången, hur ser du på det?

– Eftersom förövaren var en man, ville han kanske öka skräcken. Men det spelar ingen roll. Även om det hade varit där vid männens ingång, så hade det varit en lika stor tragedi då.

Vad tycker du vi ska göra för att motverka våld?

– Försöka hitta ett sätt för att kunna leva tillsammans i den här världen. Vi har Sverige på kartan men vi har också Afrika på kartan, vi har Asien, Bangladesh, Indien, Eritrea. Det är det, kort och gott!

Sony Talukder.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV