Kavita Krishnan, ordförande för All India Progressive Women’s Association (AIPWA), är en välkänd indisk aktivist. Hon är kritisk mot hur frågor kring sexuellt våld har hanterats i Indien. Samtidigt betonar hon att kontrollen av kvinnors kroppar är ett uttryck för maktstrukturer som finns och behöver bekämpas överallt. Brinda Gangopadhya Lundmark träffade Kavita Krishnan under hennes besök i London.
Tre år har gått sedan Indien skakades av en av landets mest uppmärksammade våldtäkter, när en ung kvinna – mer känd som Nirbhaya (vilket betyder orädd på Hindi) – blev utsatt för en brutal gruppvåldtäkt en kväll i huvudstaden New Delhi. Kvinnan dog några dagar senare av de svåra skadorna och runt om i landet följde massiva protester. I dag sägs ofta att det var först då, 2012, som kvinnofrågor sattes på den politiska agendan i Indien.
Kavita Krishnan är en välkänd indisk aktivist som har varit högljutt kritisk mot hur frågor kring sexuellt våld har hanterats i Indien. Framförallt har hon riktat skarp kritik mot hur det indiska etablissemanget och dagens regering, som styrs av det hindunationalistiska partiet Bharata Janata Party (BJP) med president Narendra Modi i spetsen, har agerat. Som ledare för en av Indiens största kvinnorättsorganisation AIPWA arbetar hon dagligen med kvinnors rättigheter. Krishnan är känd som marxistisk feminist och fokuserar framförallt på kvinnors arbetsvillkor, inte minst i fabriker som ägs av stora, globala företag.
Jag frågar Krishnan varför hon tror att just detta fall utmynnade i sådana massiva protester. Det har tidigare rapporterats om liknande brutala våldtäkter i Indien, både före och efter 2012.
– Det är självklart väldigt svårt att svara på varför just det här fallet fick sådan genomslagskraft. Det är viktigt att komma ihåg att detta absolut inte var första gången vi bevittnande massiva protester mot sexuellt våld i Indien. Till exempel såg vi redan under 80-talet liknande typer av händelser. Ett sådant fall var när en 16-åring flicka från ett av Indiens ursprungsfolk blev våldtagen av en polisofficer medan hon satt i häkte. Polismannen lyckades sedan i rätten hävda att flickan hade ”samtyckt” eftersom hon varit sexuellt aktiv tidigare – trots att hon var inspärrad när våldtäkten ägde rum! Det här är alltså inget nytt fenomen.
Det nya, hävdar hon, var hur massiva protesterna faktiskt blev under 2012. Plötsligt började unga som tidigare aldrig engagerat sig att gå ut på gator och torg och delta i protesterna. Krishnan betonar också vikten av att folk började protestera mot skuldbeläggning av våldtäktsoffer – inte bara i detta specifika fall utan generellt i Indien.
– Många av de slogans vi använde oss av under protesterna i New Delhi betonade just samtycke, och även kvinnors säkerhet. Men vi var noga med att göra en åtskillnad mellan vår idé om kvinnors säkerhet och den indiska statens. Den indiska staten har nämligen sedan flera år tillbaka använt sig av en retorik som betonar just kvinnors säkerhet, men som under parollen ”beskydd” i själva verket har lyckats implementera ytterligare begränsningar av kvinnors rörelsefrihet och möjligheter. Men vi vill utöka våra friheter!
Gräsrotsrörelsernas aktivism och protester har fortsatt sedan 2012. Under 2014 anordnades en stor protest kallad ”Kiss of Love” i södra delstaten Kerala, som sedan spred sig till andra delar av landet. Människor protesterade för att markera att kyssas och kramas i offentligheten inte på något sätt ska ses som ett brott. Dessa protester möttes däremot med kraftigt motstånd. Många, inte minst medlemmar av regeringspartiet BJP, hävdade att deltagare i protesterna bara ville åt en så kallad ”västerländsk frihet”. Hur ska vi förstå detta, frågar jag Krishnan.
– Ja, det är så den indiska regeringen och etablissemanget försöker få det att framstå… Jag tror att det är viktigt att poängtera att ”moral policing” (ett vanligt begrepp i Indien som syftar till polismän som trakasserar folk för så kallade ”moraliska brott”) inte bara handlar om unga män och kvinnor i Indiens storstäder som öppet vill kunna visa kärlek för sin partner. Nej, i själva verket är ”moral policing” ett mycket mer djuprotat problem i samhället som i grund och botten handlar om övervakning av kvinnors kroppar: inte bara i hemmet, men också i fabriker där många kvinnor arbetar. Kvinnor får inte tala med sina medarbetare eller använda mobiltelefoner, för att nämna några exempel. Det börjar redan i skolan. Det är tydligt att övervakningen är ett sätt att organisera en ”lydig”, ofta kvinnlig, arbetskraft. Det här ingår i en större process av att stora västerländska företag vill ha medgörliga, ”uppfostrade” arbetare. Så att avfärda det som ”västerländskt” är alldeles för lätt och enkelspårigt.
Nyligen beordrade ägarna av en fabrik alla kvinnor att klä av sig nakna så att det gick att se vem som menstruerade för att på så sätt hitta den ”skyldiga” som hade glömt en binda på toaletten. Det är tydligt att kontrollen av kvinnors kroppar sker i många delar av samhället. Det är också något Krishnan betonar när jag frågar henne hur problem rörande sexuellt våld och kontroll av kvinnors kroppar ska utmanas. Och inte minst, hur det kan göras transnationellt. Krishnan säger att global kapitalism måste utmanas av alla på alla platser, men inte minst där den har sitt näste – i västvärlden. Genom att protestera på plats i europeiska länder utanför de stora huvudkontoren kan vi också förstå att maktstrukturer finns överallt och ”inte bara där borta i Indien”, hävdar hon. Detta är ett viktigt sätt att arbeta feministiskt transnationellt på ett solidariskt sätt utan att hamna i strukturer där indiska kvinnor ses som ”mer förtryckta”.
