Den polska regissören Malgorzata Szumowska är på förhand ett av de intressantaste namnen på Sodankylä filmfestival. Hon tillhör en ung generation europeiska filmskapare på framfart. Arbetsam, orädd och med känsla för samtiden tar hon sig an tabubelagda och viktiga ämnen på löpande band. Hon har redan skapat sig en egen stil och skaffat sig en trogen publik i hemlandet. Med sin nästa film hoppas hon erövra världen.

Tillsammans med dokumentärfilmaren Auberi Edler från Frankrike är Malgorzata Szumowska den enda kvinnliga regissören som gästar den unika ”Midnight Sun Film Festival” i finska Lappland. Här, 170 mil från Stockholm och tretton mil norr om polcirkeln och tomteland, i juni, lyser solen dygnet runt och filmvisningarna pågår oavbrutet.

Otillgängligt ämne

Szumowskas senaste film ”Body” handlar om en åklagare och hans dotter och om hur de hanterar dotterns mammas död. Det som inleds med anorexi utvecklas till en film om liv och död och ohälsosamma kroppsideal.

– Vi träffade en ung kvinna som hade anorexi, och jag upptäckte snabbt att det är ett väldigt otillgängligt ämne, säger hon när vi ses för intervju på Hotell Sodankylä, en rödbrun tegelstensbyggnad i 50-talstil, som huserar alla prominenta gäster under festivalen.

Därför utvecklades det till en film om människans relation till kroppen. Hon ville helt enkelt göra en film för publiken, inte en hermetisk art house-film, vilket en film om anorexi hade riskerat att bli, menar hon.

Slutresultatet blev en film som rör sig över flera genrer.

– Det var ett stort experiment för oss. Vi ville göra något nytt, och vi lyckades på sätt och vis, säger Szumowska.

Tidigare i år tilldelades hon en silverbjörn för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin för just Body. Frankfurter Allgemeine, den tyska morgontidning med störst spridning internationellt, skrev att Szumowska med filmen hade skapat en helt ny genre, ett svart komedi-drama.

Foto: Christin Sandberg.

Med fingertoppskänsla för samtiden

Szumowska har i tidigare intervjuer sagt att hon inte har för avsikt att förmedla budskap i sina filmer utan snarare vill ställa obekväma frågor.

Det gör hon också. Genom att ha en fingertoppskänsla för samtiden. Men framför allt genom att hennes filmer är så befriande fria från pekpinnar. Det gör att hon väcker tankar kring vad det innebär att leva.

– De teman som berörs i mina filmer är högst medvetna val. Jag letar alltid efter sätt på vilket jag kan använda den polska verkligheten, säger hon.

Szumowska, född 1973 i Krakow, identifierar sig mer med min sin egen generations europeiska filmskapare än polska traditionella filmare. Hennes filmer bryter mot polsk filmtradition och är bokstavligt talat fräscha. De konstituerar en välbehövlig frisk fläkt.

– Men samtidigt känner jag starkt för mitt land och vill berätta om det. Det är mina rötter och något som formar mig, säger hon.

På sätt och vis känner hon också en viss skyldighet gentemot sitt land att visa upp ett annat Polen än schablonbilden.

Tabun och samtid

Szumowska har tidigare tagit upp tabubelagda ämnen såsom homosexuella präster i filmen ”In the Name of” som vann en Teddy Award, det officiella queer priset, i Berlin 2013. Hennes film ”Elle” om studenter som prostituerar sig för att finansiera sina studier från 2011 kritiserades för att försköna prostitution genom att ställa den erfarenheten mot en uttråkad och sexuellt frustrerad journalists liv. Men precis som hennes andra filmer är det en film som skildrar en existerande samtida verklighet utan att moralisera och utan att döma.

– Det var inte min film och jag kan inte riktigt relatera till den längre, även om jag tycker att vissa delar är bra, kommenterar Szumowska snabbt och vill skynda vidare till nästa fråga.

Prostitutionen skildras inte, som vissa har tolkat det, som något glamoröst. Snarare skildrar Szumowska två utsatta unga kvinnor med tillsynes inneboende mindervärdeskomplex (utifrån klass och härkomst) och sorg som försöker överleva på egen hand i storstan. De prostituerar sig för att få pengar. Men de är fortfarande människor. Just de nyanserna är vad Szumowska visar i sin film.

När hon senare samma dag ger en kort introduktion till en av hennes tidiga filmer, ”Stranger” från 2004, säger hon att hon inte riktigt minns filmen.

– Den är säkert både naiv och sentimental. Jag går en promenad medan ni kollar, tillägger hon och försvinner ut ur salongen samtidigt som mörkret lägger sig över skolaulan och förtexten börjar rulla.

Szumowska förklarar sina reaktioner med att hon växer ifrån sina filmer i takt med att hon lever och utvecklas. Det är både naturligt och mänskligt, men något som sällan uttalas högt. Det är samtidigt ett praktiskt exempel på hur filmerna är en del av henne, en del av hennes kropp, som hon själv beskriver det.

Foto: Christin Sandberg

Kvinnorna stöttar varandra

Szumowska berättar att hennes äldre kollega Agnieszka Holland, en av de internationellt mest framgångsrika regissörerna sprungna under den polska nya vågen, har betytt mycket för henne som inspirationskälla och stöd. Men berättar också att Holland fick betala ett högt pris för att vara politisk och öppen med sitt judiska ursprung i sina filmer.

– Jag är feminist och stödjer den feministiska rörelsen i mitt land. Men jag vill inte kategoriseras som en feministisk regissör, eftersom det skulle begränsa mig yrkesmässigt, säger Szumowska.

Trots det, menar hon, att hennes feministiska perspektiv så klart ändå påverkar hennes arbete.

Hon säger att hon mycket sällan ställer upp på intervjuer, eftersom hon tycker att det är slöseri med tid. Hon hinner helt enkelt inte eftersom hon filmar året om. Däremot brukar hon i samband med premiärer av sina filmer ställa upp på intervjuer i damtidningar, vilka hon personligen inte är något stort fan av, men som hon vet når en stor kvinnlig publik.

– Det är viktigt med kvinnliga förebilder i den så manligt dominerade filmbranschen, så jag brukar ställa upp och ge min syn på saker, säger hon.

”Film mitt livs passion”

Szumowska beskriver filmskapandet som en del av henne själv - hennes livs passion.

– Det är vad jag har gjort hela livet och för mig är det viktigaste att kunna hålla på med just det här. Att ha möjlighet att göra en nästa film. Det ger mig frihet, säger hon.

Hon har samarbetat med samma filmfotograf och klippare sedan hon gjorde sin första kortfilm på filmhögskolan. De arbetar i team. När Szumowska är i Sodankylä jobbar kollegorna vidare. Själv lägger hon framför allt mycket tid på att hitta rätt skådespelare för rollerna och fokuserar sedan på inspelningarna.

– Jag blandar alltid skådespelare och amatörer i mina filmer, berättar hon.

Och så var det det där med att erövra världen. Trots att hon är övertygad om att en filmskapare gör bäst ifrån sig på hemmaplan och på sitt modersmål, ger hon sig nu på att göra sin första engelskspråkiga film. Den kommer att handla om två systrar och är baserad på hennes egen relation till sin syster. Franska Juliette Binoche, som spelade huvudrollen i Elle, är inblandad i projektet och kommer spela en av systrarna.

– Det är riskabelt med tanke på att det alltid är bäst att göra film på sitt eget språk. Men det får bära eller brista. Jag är fortfarande ung, så ett misstag har jag råd med, säger hon.

Och det är precis så modig och orädd hon är och samtidigt så motsägelsefull.

Christin Sandberg, Sodankylä Finland