Marcela Lagarde är en av Mexikos ledande feminister. Hon har genom aktivism, forskning och politik under decennier strävat efter att stärka kvinnors rättigheter och därmed hela det mexikanska samhället. Hon har också skrivit om kärlek och sex och behovet att krossa myter och bryta tabun för den fria kärlekens skull. Det har gjort henne till en feministisk ikon i hemlandet.

För några år sedan skrev en vän till mig att jag kanske inte visste vad kärlek innebär. Jag hade först svårt att ta in det, blev sedan sårad, men kände slutligen uppriktig tacksamhet mot personen eftersom hen hade satt igång en tankeprocess hos mig kring en av de mest grundläggande existentiella frågorna – en som vi talar alldeles för lite om. Därför blev jag så glad när jag upptäckte Marcela Lagardes texter om kärlek, vilka vidgar perspektiven betydligt.

Jag läser ur hennes senaste bok, Feminismen i mitt liv, milstolpar, nycklar och utopier, som egentligen är en samling – ett urval – av hennes texter från de senaste trettio åren, utgiven av den mexikanska regeringens kvinnoinstitut. I denna skriver hon om systerskap, feminism, kärlek och sexualitet, medborgarskap och rättigheter, våld, ekofeminism, jämlikhet, ensamhet och moderskap – allt utifrån feministisk antropologi. Hon är professor vid Mexikos autonoma universitet UNAM.

Men först till den fråga som främst har gett Lagarde den framträdande roll hon har både i Mexiko och på den latinamerikanska kontinenten och det i egenskap av protagonist i kampen för kvinnors rätt till ett liv fritt från våld och för fred och rättvisa.

För att förstå hennes gärning krävs en viss förförståelse för hur utbrett och brutalt våldet är och hur djupt det penetrerar det mexikanska samhället. Den guatemalanska performanceartisten Regina Galindo som själv ofta utgår från våld mot kvinnor i sina verk förklarar träffsäkert råheten i våldet i ett par av världens farligaste länder när hon säger: ”Här mördas män med ett skott i huvudet medan alla kvinnor som mördas utsätts för tortyr, sexuellt våld och stympning”.

Lagarde har sagt att det pågår ett krig som aldrig har deklarerats: det könsrelaterade våldet eller våld som män utövar mot kvinnor. Och staten har spelat en nyckelroll för att våldet fortgår och reproduceras. Detta genom att låta straffriheten regera.

”Vi kämpar inte mot våldet utan arbetar för att skapa fred” och ”Inget samhälle kan aspirera på fred utan att involvera kvinnor”, har hon sagt om den feministiska kampen hon är en del av.

”Feminister måste vara del av politiken”

Som nyvald kongressledamot 2003 i Mexiko tog hon initiativ till den kommission som blev den första att utreda morden på flickor och kvinnor i Ciudad Juaréz, som hade börjat uppmärksammas redan ett decennium tidigare, i början av 1990-talet.

Men hon nöjde sig inte med att kartlägga och bekämpa våldet mot kvinnor i Ciudad Juárez. Genom att skaffa fram pengar möjliggjorde hon en historisk kartläggning av våldet mot kvinnor i hela landet. Hon hoppades på så vis kunna bemöta problemet med information och komma bort från den subjektivitet och de gissningar som präglade diskussionen.

Det som hade börjat med att de anhöriga till de mördade kvinnorna i Ciudad Juárez förgäves sökte efter sanningen kring vad som hänt, ledde snart till att en växande skara människor och organisationer engagerade sig i solidaritet med de anhöriga för att trycka på myndigheterna och rättsväsendet för att brotten skulle klaras upp. Den kampen spreds snabbt från lokal till nationell nivå.

Sökandet efter rättvisa i Ciudad Juárez blev därmed startskottet för en bred feministisk mobilisering i kampen för kvinnors medborgerliga och mänskliga rättigheter och fred, och det drevs intensiva kampanjer mot straffriheten i landet. Det gjordes även många anmälningar till olika internationella människorättsorgan mot den mexikanska staten för att den inte klarade upp brotten och uppfyllde sin roll att skydda sina medborgare. Det resulterade i att den mexikanska staten fick ett femtiotal rekommendationer från olika internationella institutioner.

Lagarde ägnade hela mandatperioden i kongressen åt att målmedvetet driva politik för att stoppa våldet mot kvinnor i landet. Det resulterade i en bred uppslutning och ett ja till en banbrytande lag för kvinnors rätt till ett liv fritt från våld, som har fått efterföljare i flera andra latinamerikanska länder.

Hon etablerade i samband med det också begreppet feminicidio, förenklat beskrivet som mord på kvinnor för att de är just kvinnor, i Mexiko, och utvecklade det till att omfatta en hel teori. Den har också kommit att spridas till stora delar av Latinamerika och har i flera länder lett till historiska reformer på lagstiftningsområdet.

För Lagarde var det viktigt att få brottet klassificerat som människorättsbrott. Hon ville förtydliga att det handlar om en uppsättning kränkningar mot mänskliga rättigheter och att det omfattar brott mot och försvinnande av kvinnor, inte bara mord. Hon såg det som det enda sätt att finna nya lösningar, eftersom hon tyckte att det fanns en tendens att falla i klichéer både vad gäller brottsoffer och förklaringar till varför kvinnor mördas.

Om kärlek

Lagarde har även skrivit boken Kvinnors fångenskap – mammafruar, nunnor, horor, fångar och galna, vilken har kommit att kallas Mexikos feministiska bibel, även om hon själv hellre skulle föredra en parallell till ett av Simone Beauvoirs verk, något i stil med ”Det andra könet från Coyoacán” – en mytomspunnen stadsdel i Mexiko City frekventerad av konstnärer och vänsterintellektuella och där bland annat Frida Kahlo och Diego Rivera bodde.

Enligt Lagarde är den romantiska kärleken en myt som hon liknar vid kvinnans fångenskap. Kategorin ”mammafruar”, ett av hennes många nyskapade ord, kan inte existera utan den romantiska kärleken i vilken de båda kvinnotyperna fusionerar och skapar visionen om kvinnan som den ständiga vårdaren. Därför måste kärleken dekonstrueras.

Lagarde refererar här till Simone de Beauvoir som skrev att ”Kvinnorna, vi är konstruerade för männen” och den italienska feministen och filosofen, Franca Basaglia, som utvidgade det till: kvinnor som ”varelser-för-de- andra” eller ”kroppar-för-andra”.

I de flesta kulturer och epoker är subjektet för kärleken mannen medan kvinnan låter sig fångas av den – kärleken. Männen är älskade medan kvinnorna önskar vara det och älskar ”trots allt”, som Lagarde uttrycker det. Det är den patriarkala kärleken.

Hon ser kvinnoförtrycket som särskilt starkt i just ”el amor”, kärleken, där det hittar ett av sina fundament för att hålla kvinnan i underkastelse i förhållande till den eller de andra.

Hon menar att kön, sexualitet och kärlek är en naturlig triad som har tillskrivits kvinnan. Den grundläggande sexualiteten har enligt henne konstruerats baserad på kön och som en social pakt inbäddad i kultur och civilisation genom tabun och rådande normer. Men när kvinnan får välja omvandlas kärleken till ”okärlek”, ett annat av hennes uppfunna ord.

Därför menar Lagarde att vi måste förändra kulturen för hur vi visar känslor. När det skapas ett medvetande börjar konstruktionen att rämna. Hon ser att fler och fler kvinnor väljer att separera kärlek, sex och fortplantning. Det handlar enligt Lagarde om ett sökande och ett vinnande av mark på vägen mot den fria kärleken. Och vi är på väg, menar hon.

Men hon menar samtidigt att vi fortfarande lever i en tid då många kvinnor – alla de som lever för att tjäna ”de andra” är drabbade av ett obehag utan att sätta det i direkt relation till den romantiska kärleken. I stora delar av världen är de sociala banden fortfarande grunden för det patriarkala äktenskapet liksom en sexuell plikt och fortplantningsplikt – arbete i utbyte mot en plats, gemenskap, familj och underhåll.

Lagarde talar om behovet av att konstruera den fria kärleken. Men för att den ska bli synlig krävs fria människor, fria varelser, medvetna om sin plats i livet och i världen.