Jag sträckläser Silvia Avallones nya roman Marina Bellezza på ett tåg genom Apenninerna, den tusen kilometer långa bergskedja som utgör Italiens ryggrad. Jag har just lämnat en plats där nedlagda fabriker är en vanlig syn, arbetslösheten ett ständigt samtalsämne och avsaknaden av en framtidsvision har fått människors hopp om bättre tider att blekna.

I denna samtid och i en liknande miljö kring Valle Cervo i de italienska alperna, utspelar sig handlingen i boken, och precis som i Avallones debutroman Stål (2012) står arbetarklassen i centrum. Den här gången i kontrast till borgerligheten. Denna motsättning gestaltas genom Marina Bellezza, den urvackra och målinriktade unga kvinnan med himmelsk sångröst som ska, och är på god väg, att bli berömd sångerska och erövra världen. Till varje pris.

Målmedvetna

Mot henne står Andrea, borgmästarsonen, som till faderns förskräckelse, vill ta över den bortgångne farfaderns gård, skaffa kor och bli självförsörjande. Till synes obekymrad om framtida försörjning säger han upp sig från halvtidsjobbet på biblioteket, överger studierna och isolerar sig på gården för att driva igenom sitt livsprojekt. Där ute i världen finns ändå inget att hämta, enligt honom. Men EU-pengar till ekofarmen får han.

Eftersom Marina Bellezza bara har sig själv att luta sig mot har hon inte råd att lämna något åt slumpen. Inget och ingen får sätta stopp på den väg som hon har stakat ut mot stjärnorna.

Marina och Andrea vet båda vad de vill. De delar också kampen för att frigöra sig från sin historia, familjehemligheter och föräldrar som står i vägen, både känslomässigt och praktiskt för deras möjligheter att förverkliga sina drömmar.

Det för dem samman på ett intimt sätt och räddar dem från deras ensamhet. Det förstärker den första kärleken och relationen, som de hade en gång i tiden och nu återupptar – om så bara för en kväll, en natt.

För mycket kropp

För relationen är inte förenlig med deras respektive drömmar.

Det är vackert berättat, men repetitivt och mycket av samma känslomässiga ältande. Kanske är det en konsekvens av att känslor inte utvecklas, vilket konstateras i boken. Detta gäller framför allt Andreas syn på, fördömande av och ilska mot den person Marina Bellezza har blivit och önskar bli sedan de bröt upp tre år tidigare, vilket för honom tycks vara det enda hindret för deras fullkomliga lycka.

Miljöbeskrivningarna är däremot ypperliga, men så rör sig författaren i hemtam miljö. Silvia Avallone växte, liksom huvudpersonen Bellezza, upp i Biella i de italienska alperna och tar oss med till ett storslaget och kraftfullt landskap som sätter djupa rötter hos de som fötts och växt upp där.

Det är dock alldeles för mycket kropp – kvinnlig sådan – vilket gör den sexuella objektifieringen övertydlig, även om det finns en viss poäng med att illustrera Marina Bellezzas fysiska skönhet, som tillsammans med hennes modiga och slagfärdiga intervjusvar får en hel nation att stanna upp och titta under bästa sändningstid. Hon utmanar ensam konventioner, kultur och könsroller.

Sökande efter framtid

Men så en dag, då hon inte orkar hålla emot och konfronteras med verkligheten på ett ödesbestämt sätt håller allt på att rämna: ”Ingen kan komma undan sin egen historia, ingen ska tro att det går att bli fri från den.”

Att jag sträckläste boken beror på att jag inte kunde slita mig från de fascinerande och karaktärsstarka huvudpersonerna. Varken Marina eller Andrea är särskilt sympatiska, men de är aktörer och gör sig inte till offer för sin tid. De väljer livet och att ta strid för det på det enda sätt de känner till. Det inger respekt. Jag ville helt enkelt veta mer om dem och om hur det skulle gå.

Och jag funderar fortfarande. För Italien är i kris och de unga famlar, liksom Marina Bellezza och Andrea, efter en värdig framtid.