– Min relation till al-Shabaab är inte okomplicerad för mig, förklarar en något besvärad Mary Harper och tillägger bestämt: Men som journalist så måste man lyssna på alla sidor och ge alla en röst, oavsett hur obehagligt det är.

Influgen från Somalia för en två-dagars konferens möter jag Harper på ett hotellkomplex på en turkisk badort, långt ifrån hennes vardag i Somalia. Över lunch berättar hon hur hon kom till Somalia 1994 för att som 27-årig BBC-journalist täcka den då pågående konflikten mellan olika rebellgrupper i landet.

– Första gången jag utsattes för ett hot som journalist var efter min första resa till Somalia. Jag hade intervjuat Somalilands dåvarande president Muhammad Haji Ibrahim Egal i hans presidentbostad, berättar Harper och lutar sig tillbaka och stirrar ut i den tomma luften som om hon försöker gå tillbaka i tiden. All sidor var vansinniga över min rapportering och presidenten svor i en fatwa, ett religiöst rättsutlåtande, att om jag kom tillbaka till Somalia skulle mitt liv vara i fara, konstaterar Harper lugnt.

– Jag hade tydligen förolämpat inte bara honom utan även hans fåtöljer, berättar Harper med ett skratt och förklarar hur presidenten missuppfattade hennes beskrivning av presidentpalatsets lyxiga inredning. Harper minns hur hon fick nyheten om dödshotet via ett fax på plats hemma i London och även om hon inte tog varningen på fullt allvar, erkänner hon att hon inte återvände till Somalia förrän efter presidentens död. Väl tillbaka på somalisk mark oroades hon över om människor skulle minnas fatwan men hon var aldrig rädd. Harper har åkt fram och tillbaka till Somalia sedan 1994, hennes lugna stämma tar mig igenom år av konflikthärdar. På plats i huvudstaden Mogadishu har hon livvakter, bor på olika platser och stannar aldrig längre än ett begränsat antal dagar.

Låg profil

– Jag försöker hålla låg profil, ju längre jag stannar desto fler vet om att jag är där och desto farligare blir det, berättar hon. Men i Somaliland, en självständig del av Somalia, är det lugnare, där promenerar hon fritt och kan till och med gå och handla på marknaden utan livvakt.

Under sina många år av resor till Somalia har Harper lyckats skapa goda kontakter med den militanta islamistgruppen, tillika av USA terroriststämplade, al-Shabaab (arabiska för ”ungdomarna” eller ”de unga”). Hon benämner relationen med viss tveksamhet som tillförlitlig.

När gruppen bildades 2006, var al-Shabaab relativt populära, förklarar Harper. Efter år av kaos lyckades gruppen garantera relativ stabilitet och med införandet av shariadomstolar någon sorts rättvisa. Men efter påtryckningar utifrån blev gruppen mer och mer radikal. I dag när gruppen är hårt pressad från Afrikanska unionen och somaliska styrkor, är deras territorier mindre säkra och gruppen har blivit mer och mer hatad av den somaliska befolkningen, menar Harper. I dag har Harper och al-Shabaab regelbunden telefonkontakt. Vad som började som en e-post-korrespondens, utvecklades till sms och är i dag telefonkonversationer.

– Det är många som utger sig för att vara al-Shabaab och det finns många falska Twitter-konton men jag har lärt mig känna igen både röster och personligheter inom gruppen, förklarar Harper lugnt och konstaterar att trots att gruppen byter telefonnummer regelbundet är troligen både hon och de avlyssnade.

”Ta av den!”

Al-Shabaab är mycket skickliga med sin marknadsföring, berättar Harper, de har en förstklassig PR-apparat men de har aldrig försökt att få mig att publicera hot eller krav, till skillnad från kustremsans pirater, en annan grupp som den brittiska journalisten haft mycket kontakt med.

– Många pirater har haft väldigt svårt att förstå att BBC inte kan publicera deras hot, berättar Harper som träffat många av piraterna. De är lätta att prata med, konstaterar hon.

När jag frågar hur det faktum att hon är kvinna påverkar hennes arbete understryker Harper betydelsen av att hålla låg profil.

– Jag tror inte att man tänker på mig som kvinna i Somalia, säger hon eftertänksamt. Jag är asexuell, säger hon med ett leende, och tillägger: Jag är en BBC journalist, det är allt.

De flesta somaliska kvinnorna täcker sitt hår med endast en slöja. Niqab, det heltäckande tygstycket, är inte speciellt vanligt, förklarar Harper som alltid klär sig modest med en liten slöja över håret och lössittande men täckande kläder. Men så har det inte alltid varit. Harper berättar hur vissa av de äldre kvinnorna, som Harper uppfattar som över lag mer liberala, blir upprörda när de ser att hon bär slöja, ”Ta av den!”, säger de åt henne. De växte upp under Somalias mer liberala år. Många glömmer bort att under 1970-talet var livet väldigt annorlunda här, man kunde bära minikjolar och det fanns barer och biografer, förklarar Harper.

När Harper nyligen, tillsammans med en somalisk kollega, tittade på gamla bilder från tiden då kvinnorna bar landets traditionella, färgglada, tunna klänningar tillade han, ”Mary, människor säger att i det helvete vi har hamnat i är den enda gåvan som vi har fått våra kvinnor.” Somaliska kvinnor är kända för sin skönhet men i samhället är hon inte mycket värd. Hon är en andra klassens medborgare, förklarar Harper. Egentligen ska 30 procent av parlamentets ledamöter enligt lag vara kvinnor men det har inte kunnat uppfyllas då många klanledare vägrar representeras av kvinnor.

Kvinnor anses vara hälften så mycket värda som männen, berättar Harper och blir upprörd när hon skildrar hur hon särbehandlas när hon umgås med en grupp kvinnor, män som passerar kan komma fram och prata och verbalt hälsa. De skulle aldrig ta i hennes hand, men samtidigt totalignorera resten av kvinnorna i gruppen. Kvinnor har ingen social plats i samhället, konstaterar Harper.

”Getting Somalia wrong?”

Samtidigt, understryker hon att man inte får glömma att kvinnor generellt jobbar, till och med i områdena kontrollerade av al-Shabaab, gruppen har till skillnad mot vad media ofta rapporterar inte förbjudit kvinnorna från att jobba, understryker Harper och konstaterar att det finns gott om framgångsrika affärskvinnor. Det är bland annat vad Harpers bok Getting Somalia wrong? handlar om, den andra sidan av landet, det som inte når medierubrikerna. En mer rättvis och komplett bild av landet, beskriver Harper som även skrev boken för att spegla ineffektiviteten hon bevittnat hos utländska aktörer som hon tror kommer till Somalia med goda intentioner men där deras inblandning bevisats ineffektiv eller rent av gjort situationen värre.

Harper talar om Somalia med både glädje och sorg, trots landets långa historia av konflikt och instabilitet är hon hoppfull inför framtiden.

– Somalierna gör allt för att bygga upp landet igen och landet och Mogadishu har transformerats på ett extraordinärt vis, avslutar Harper hoppfullt.