Trettio år efter Donna Haraways The Cyborg Manifesto var Jennifer Lyn Morone en av många teoretiker och praktiker som Click festival samlade under temat ”Cyborg Politics & Transhuman Publics”.

– Jag lämnade USA efter den 11 september 2001 och sedan dess har jag rört mig runt i Europa. Som konstnär har jag gått från proletariat till prekariat, säger Jennifer Lyn Morone.

Under en masterutbildning i konst kom hon att konfrontera sin historia och vad hon tidigare inte hade funderat över: dataindustrins tillväxt. Dess centra lämnade hon när hon flyttade från USA och landets påbörjade krig mot terrorismen 2001.

– Jag funderade på tanken bakom denna kontroll och manipulation, som jag tänker är en del av en pågående industriell revolution, och jag är ju del av den. Hur protestera mot något som jag är del av?

För Lyn Morone innebar det att fortsätta vara del av det, för att kunna visa på alternativ. Därav bolagssystemet.

– Den enda skillnaden mellan ett aktiebolag och en person med id-nummer är att ett aktiebolag inte kan gifta sig, vilket kanske är en fördel.

Det var med denna vetskap som Lyn Morone funderade. Till slut kom hon fram till att det kanske var bättre att leva som ett aktiebolag. Den extrema kapitalismen blev hennes lösning. Nu är hon ”Jenifer Lyn Morone Inc.”, och allt som ingår däri är enkom "hennes business".

– Jag blir inte rik men jag får vad som är mitt. Jämfört med flera andra är jag inte intresserad av någon annans information, bara av mig egen.

I en generaliserande ton nämner hon slaveri som vanligt förekommande i ett aktiebolag.

– Där ägs arbetarna av aktieägarna, nu är det jag som äger mig själv. Jag är både vd, styrelse, delägare och revisor, säger hon och förklarar hur hon på så sätt kan visa på nya perspektiv av vad ett bolag kan innebära.

– Kanske spenderar jag lite ”för lite”, eftersom mina investeringar kanske är att ge och inte att köpa.

På så vis menar Lyn Morone att hon kan praktisera en annan värdesättning i bolaget än den förutsatta. Ett exempel är hur utdelning till aktieägarna, det vill säga hon själv, sker i form av hälsa, tid eller kroppsdelar. Denna sker inte förrän aktiebolaget ”dör” – eller hela tiden.

Mäter kroppen för att behålla den

Ändå mäter Lyn Morone de mesta av dessa delar i kroppen, alltifrån elektriska signaler i hjärta, hjärna och nervsystem, till muskelaktivitet och temperatur.

– Det är min interna ”software dome”.

Trots detta individuella fokus innefattar Lyn Morones verksamhet många människors kompetens och hon har själv lärt sig mycket.

– Visst var det frustrerande att inte komma åt allting direkt, inte minst på det tekniska planet men jag vet i alla fall vad som jag söker.

När jag lyssnar på Lyn Morone funderar jag på om det bara är ekonomiskt mätbara partier som ingår i hennes bolag. Jag funderar även på varför hon bevarar informationen, och inte bara upprätthåller mätbarheten och ekonomiseringen av detta, utan även den individualism som förutsätter att kroppar och sociala varelser främst genererar sig själva, i ett slutet system. Jag får svar när vi träffas utanför det Helsingörska Kulturfarvet mellan två seminarier.

– I stället för att upprätthålla värdesystemet föreslår jag alternativ. Jag går mot metadata och innehåll och belyser det som inte lika enkelt mäts ekonomiskt, säger hon och nämner känslor, minnen, eller tid som exempel.

– I mitt aktiebolag är de investeringar, vilket möjliggör ett ifrågasättande av den andra, kapitalistiska logiken.

Jag frågar Lyn Morone varför hon alls då uppehåller sig vid det ekonomiska systemet, om hon finner verkningsfulla alternativ just vid sidan av detta.

– Det är någonstans där jag är just nu, säger hon och försvinner bort för ett ögonblick. På samma vis förklarar hon sedan att hon hoppas lämna individen, och den kapitalistiska logiken. Men för att göra det, måste hon utgå ifrån den.

Under sin föreläsning berättar Lyn Morone om hur hon måste generera data, eftersom det enligt hennes logik är en biprodukt av livet.

– Att sammanställa data frigör värdet som finns däri. Det handlar om utbyten som inte är fysiska; de data som mitt system, eller marknaden, värdesätter är inte säkert detsamma som vad jag värdesätter.

Expanderad individualism

Men varför är det är just hon, som kvinnlig konstnär, som gör detta. Lyn Morone berättar hon att hon inte är den enda konstnären i sitt specifika projekt.

– Jag arbetar med många andra, på samma vis som min omvärld inbegrips i mitt liv, i mitt bolag. Inspirationen till mitt arbete har jag fått från mina föregångare, såsom Stelarc, säger hon och hänvisar till den cypriotiske kroppskonstnären, som senare under eftermiddagen ska presentera människans och det konstnärliga geniets lusta i att ingripa i – och inbegripas i – det maskinella. Han, liksom många andra, är man, och när det gäller att vara kvinna menar Lyn Morone däremot att aktiebolaget har gett henne bestämmanderätt över såväl kroppens definition, som dess värde. I återtagandet har hon blivit sin egen, inte bara rent juridiskt utan även ekonomiskt och socialt.

– Tyvärr respekteras det inte alltid, säger hon och berättar hur hon vid en presentation förväntades gå hem med mannen hon talade med. Han hade inte respekterat hennes professionalitet som innebär att hon inte talade om sin kropp som hans kropp, och att det inte ens handlade om kropp utan om värde.

För Jennifer Lyn Morone är det dock mer avancerat än så. Hon menar att aktiebolaget inte alls kretsar kring eller utgår ifrån henne, det är en fri enhet vars verksamhet är friställd alla kroppar.

– Därför kan flera människor ingå i den, säger hon och förklarar att hon hoppas att den kommande verksamheten kan svara på hur många det skulle innebära.

– Även jag är beroende av vanliga stipendier och bidrag, fastän det ser lite annorlunda ut ekonomiskt och juridiskt i mitt fall.

Gemensamt system

Tills dess provar Jennifer Lyn Morone olika presentationsformer av kropp och värde i diverse gallerirum, på scener och på sin hemsida. Samtidigt fortsätter hon med att mäta data, allt utom bilder.

– Bilder är tråkig information, den säger ingenting.

Jag kommer att tänka på samtidshistorikern Rasmus Fleisher som vid ett samtal om övervakning ömkade för de som en gång måste gå igenom all denna information. I Lyn Morones fall sker det simultant med insamlandet av informationen, men det är inte hon själv som ansvarar för servern.

När vi sitter där i det vindpinade Helsingör går det upp för mig att Lyn Morone är på väg att skapa en pluralitet, en existens där huden inte längre är en gränsvistelse, men då hela verksamheten sker långt utanför huden, kroppen. Där skiljer inte kropparna oss åt, och detta gemensamma system som förekommer även för oss med kroppar kommer till fullt uttryck, och det går inte att säga annat än att jag ser fram emot det fortsatta, som jag numera identifierar mig med. För när tar det gemensamma slut? Den frågan ställde jag aldrig till Jennifer Lyn Morone, men troligtvis skulle hon svara ”När vi dör”.