Jag möter hennes ögon varje gång jag går ut och in i mitt kontor. Ibland känns blicken uppkäftig, ibland uppfordrande, ibland bara tom – lite beroende på min egen dagsform. Det är ett porträtt som skiljer sig från de vanliga magasinsomslag som anfaller från butikernas tidningshyllor; stor kropp, icke insmickrande ansiktsuttryck och ett par korvar som kaxiga accessoarer.
Jag har placerat tidskriften i synfältet med avsikt, för att bena ut vad jag egentligen tycker om nummer 2/2015 av Astra, med tema kropp. En stor behållning i numret är inblicken i konstnären Iiu Susirajas fotografiska universum som består av henne själv i poser med olika stilleben, exempelvis hamburgare eller en kvast. Det är hon som är på omslaget, vars blick jag inte undgått. I tidskriften finns en intervju och fler bilder av konstnären som väckt internationell uppmärksamhet med sina självporträtt. Släng gärna ett öga också på Susirajas hemsida – exempelvis bildsviten One size fits all. Bilderna bryter normer om hur femininitet vanligen gestaltas och presenteras – de är befriande och humoristiska. Susiraja berättar att hon inte avser att provocera, men varje kvinna som tar plats på sina egna villkor kan uppfattas som provokativ.
Astra har funnit ett eget formspråk, oavsett vad en tycker om det. Färgskalan går i blekrosa och violett och den luftiga och bitvis sirliga typografin gör den lättläst. Kropp tillhör mina favoritämnen, därför var det med nyfikenhet jag mötte detta nummer. Och jag kan inte egentligen säga att jag är besviken, för det rymmer en mångfald angelägna perspektiv på kvinnors kroppar. Skönhetsideal. Skam. Abortlagstiftning. Inte så mycket sociala konstruktioner och performativitet utan mer biologisk kroppslighet. Som läsare undgår jag inte att ta mig en funderare över den egna kroppens status just nu. Hur känns den? Hur ser den ut? Hur bedömer jag och andra den?
Astra nuddar vid kroppsångest och kroppsskam men jag hade önskat en fylligare och djupare text om kontrollen över kvinnors kroppar. Hur fungerar det patriarkala kroppskontrollsystemet på individuell nivå och hur förhåller det sig till strukturell nivå? Under rubriken Kroppen och kapitalismen berörs detta genom en betraktelse över koreografen och dansaren Sanna Kekäläinen – den hade kunnat göras till en fördjupande essä i ämnet.
Riktigt intressant är artikeln om yogans inlemmande i kapitalismen, hur yogan har västerniserats och gjorts till en dyr medelklassaktivitet. Yoga har inte bara blivit exklusiv och exkluderande, den marknadsförs också som något som förbättrar folks effektivitet och arbetskapacitet, görs till en livsstilskomponent. Genom artikeln fick jag klart för mig att detta inte är någon liten halvflummig verksamhet längre utan big business. Artikeln ger ett gott exempel på hur marknadsideologi annekterar en rörelse i tillvaron och gör den till sin. Samtidigt lyfter artikeln fram exempel på normbrytande och inkluderande yoga som börjar ta fart.
Ytterligare en text som känns angelägen behandlar stereotypa framställningar av asiatiska kvinnor i framförallt populärkultur. Också detta ämne hade mått väl av en rejälare text om rasistiska könsstereotyper och om hur dessa kan betraktas som en form av kolonial krigföring. Överlag hade texter i olika längder och stilar främjat läsrytmen i numret.
Bajs är något Astra beskriver som det tabu som bör brytas nu när mensdiskussionerna kommit igång på allvar. Det må så vara – men jag anser nog att klimakteriet också förtjänar en ordentlig genomgång. Astra skriver att det är svårt att hitta forskning om bajs ur ett socialt och kulturellt perspektiv. Här kan jag rekommendera exempelvis socialantropologen Mary Douglas Purity and Danger, An analysis of the concepts of pollution and taboo om hygienritualer och renhet. I västerlandet är vi närmast besatta av renhet i uttalat hygienisk mening och outtalat moralisk bemärkelse – vilket passar perfekt i en kapitalism som bygger på konsumtion av bland annat hygienprodukter. Gärna med koppling till kroppen, men även till exempelvis hemmet.
Astra beskriver sig på hemsidan som ”… feministisk debatt, queerkaos och systerskap. Samhällsgranskning och antirasism.” Nummer 2/2015 utmärker sig dock genom brist på queera perspektiv på kroppen. Ingen text berör transkroppar, intersexkroppar eller intergenderkroppar. Egentligen finns inte heller något kritiskt perspektiv på den manliga, maskulina eller patriarkala kroppen – den bara finns där som en konturlös fond tidskriften igenom. Till denna otydliga kropp riktas en lika otydlig indignation. Rättfärdig absolut. Just därför förtjänar den att tydliggöras, för att inte misstas för gnällighet.
