Det finns en påtaglig risk att kvinnor inom arbetarklassen kan komma att uppfatta feminism som irrelevant, vilket vore förödande för både arbetarklassen och den feministiska rörelsen. Det anser Reza Chitsaz som menar att fokus måste bytas från individcentrerad, medelklasstrukturerad normkritik till frågor som arbete och skola.
Som en direkt följd av den förda liberala ekonomiska politiken är Sverige i dag det land där den relativa fattigdomen ökar mest. Denna fattigdom är inte jämlik och slår hårdast mot arbetarklassens kvinnor. De ökade klasskillnaderna är inte ett könsneutralt fenomen – arbetarklassen har blivit alltmer feminiserad globalt sett, och inom klassen så är det kvinnorna som har de sämsta arbetsvillkoren och de otryggaste anställningarna. I Sverige har detta bland annat fått till följd en försämrad hälsa bland kvinnor inklusive en ökad psykisk ohälsa och sömnproblem. Osäkerhet över att få ihop tillräckligt med timmar bland alla tillfälliga arbeten för att kunna köpa de där gympaskorna eller den där fina klänningen till skolavslutning för sina barn, skapar en påtaglig stress hos många.
Åtta år av borgerligt styre har satt sina spår även i det allmänna debattklimatet. Den nyliberala diskursen som är till för att dölja klasskillnader och neutralisera utmaningar mot den ekonomiska ordningen har fått ett stärkt grepp om medier och det offentliga samtalet. Även här sätter könsojämlikheten sina spår – och den feministiska debatten har färgats av detta. Populärfeminismen är individcentrerad och klassfrågorna negligeras alltför ofta. Frågor som normkritik, exemplifierat genom debatten om ordet ”hen” och tvåsamhetens avskaffande, får oproportionerligt stort utrymme i debatten.
Situationen för många kvinnodominerade yrkesgrupper är ohållbar. Barnmorskor, sjuksköterskor, socialarbetare och lärare kämpar i dag mot nedskärningar och marknadens intrång i det offentliga. Samtidigt som de försöker upprätthålla en trygg och människovärdig miljö för de personer de arbetar för.
Det är begripligt om detta är livsöden som inte tilltalar den välbärgade medelklassen inklusive de feminister som i dag i debatten har ett individualistiskt fokus. Det är inte bara tråkigt, det är osexigt. Det är betydligt roligare med frigjorda ”fritt tänkande” individer i nyliberalismens Sverige där jaget blivit universums nav.
Feminismen i det offentliga rummet har i dag genom medelklassens tolkningsföreträde gjorts apolitisk och framförallt ofarlig för den ekonomiska makten, eftersom frågan om kvinnlig emancipation reduceras till frågor som normkritik.
I den mest generella formen kan feminism definieras som en strävan att utifrån en politisk värdegrund försöka skapa ett samhälle där kvinnor och män, inte bara har samma rättigheter, utan även har samma möjligheter. För att uppnå detta krävs ett arbete för att undanröja de hinder som finns i vägen för kvinnoemancipationen.
Den pluralism feminismen består av kan och får inte reduceras till ett begränsat antal frågor som formulerats av en liten grupp som har tillträde till de stora medierna i Sverige. Var finns det demokratiska och det emancipatoriska i detta? Feminismen är en gemensam kamp men frågorna, medlen och målen måste få vara öppna och få formuleras av alla.
För en stor andel av kvinnorna i Sverige är frågor om hur arbetsmarknaden ser ut, hur man ska kunna skaffa sig trygga anställningar, hur man ska bekämpa sexism och rasism på arbetsplatserna, hur man ska kunna återskapa den svenska skolan där 42 procent av arbetarklassens barn i dag inte blir godkända, frågor som betyder något.
Dessa frågor måste ges en mer framträdande plats i debatten av de debattörer som vill bidra till skapandet av ett jämställt och demokratiskt samhälle. Om fokus inte skiftar till arbetarklassens problemformuleringar finns det en påtaglig risk att kvinnor inom arbetarklassen kan komma att uppfatta feminism som en fråga som saknar beröring med deras liv och arbetsvillkor. Detta vore förödande för såväl arbetarklassen som feminism som rörelse.
