Man talar mycket om situationen för kvinnor i Iran, och det är verkligen en mycket utsatt situation. Jag flydde från en sådan situation, av enorm stress och utsatthet. Man kunde tro att livet skulle vara annorlunda här. Men den stress och den utsatthet jag upplever här är lika stor.

Kvinnor i Iran utsätts för alla möjliga typer av förtryck under den religiösa ledningen. Själv är jag dömd att stenas till döds för att jag velat skilja mig från min man. När Sverige avslår asylansökningar som mina, ställer de sig bakom Irans behandling av kvinnor.

Det iranska rättssystemet bärs upp och förstärks av en kultur där män är överlägsna kvinnor. Den svenska migrationspolitiken förvaltas och förstärks av kulturen på Migrationsverket. Under min första intervju frågade den kvinnliga handläggaren, efter att jag redogjort för mina omständigheter: “Om du nu var så engagerad i feministiska organisationer i Iran, hur kommer det sig att du inte lyckats genomdriva en skilsmässa? Hade du inte någon organisation bakom dig?”. Jag skulle vilja ställa en fråga till henne: “Nu när jag är i Sverige, där det finns gott om feministiska organisationer, hur kommer det sig att er lagstiftning ändå förhindrar att jag får uppehållstillstånd?”

Om jag stannat i Iran hade jag sannolikt redan varit död. I Sverige kommer jag att dö med fördröjning. Fyra år av mitt liv har passerat, år av väntan, då jag inte haft tillgång till studier eller arbete eller ett liv med rutiner. Allt detta har Migrationsverket stått i vägen för, och nu känner de sig kränkta över att jag påtalar detta. Så kränkta att de är beredda att skicka mig till Iran, där jag kommer att stenas till döds.