De flesta analyser och förslag i Miljöpartiets arbetsgrupps nya kulturpolitiska förslag Kulturen – det fjärde välfärdsområdet är genomtänkta och väl integrerade i partiets profilfråga. En anledning till den höga kvaliteten tror jag finns i det öppna arbetssättet där över hundra kulturaktörer inbjudits till arbetsseminarier och att kulturverksamma Behrang Miri och Stina Oscarson deltagit som fasta medlemmar i arbetsgruppen. Det finns en kvalitet i den äldre svenska, demokratiskt uppbyggda utredningskulturen som inga ensamutredare i världen kan leva upp till.
De kortfattade förslagen som består av tolv punkter innehåller en värld av politiskt, filosofiskt och kulturpolitiskt tänkande som kontrasterar mot den trötthet, uppgivenhet och idéfattigdom som kännetecknat kulturpolitiken under den nyliberala styrningsregimen. Dokumentet börjar med konstaterandet att vi måste ställa om vårt sätt att leva och att många av oss måste minska vår materiella konsumtion. Vi kan till exempel inte lösa arbetslösheten genom att skapa jobb som förbrukar ännu mer av de ändliga resurserna, utan vi måste satsa på att utveckla sektorer som på ett hållbart sätt kan bygga på vårt gemensamma samhälle. Och där är kultursektorn idealisk.
Kulturen – det fjärde välfärdsområdet ser också kulturen som ett verktyg för att lösa samhälleliga konflikter på ett politiskt och demokratiskt sätt istället för med våld. ”Vi behöver lära oss tala med varandra på riktigt, för att kunna lösa konflikter med ord och inte med vapen. Vi behöver en rad olika uttryckssätt för att hantera de existentiella frågor vi alltid kommer bära på som människor. Vi behöver redskap som hindrar oss att fly till olika former av destruktiva beteenden, riktade mot oss själva eller mot andra.”
Som slagord har de valt ”kultur som det fjärde välfärdsområdet”, men de skulle lika gärna kunnat ropa ”kultur för ett hållbart samhälle”. Så till själva förslagen:
Ett nytt välfärdsmått (eller mått på samhällelig ”utveckling” eller ”framsteg”) som utgår från en helhetssyn på människa och samhälle bör tas fram där kultur och bildning får en given plats.
Äganderätten över våra gemensamma tillgångar måste skyddas lika mycket som den privata äganderätten. Alla offentligt ägda lokaler med icke kommersiell kulturverksamhet ska skyddas från marknadshyror.
Museisamlingar, utställningar och programverksamhet bör representera mångfalden som funnits i det som i dag kallas Sverige sedan istiden. Kulturarvet ska vara en resurs mot strukturell diskriminering, för demokrati och inkludering.
Det bör bildas centra för samisk kultur som inkluderar utbildning som skall vara jämställda med andra nationella institutioner.
All personal och styrelser i kulturinstitutionerna bör vidareutbildas i intersektionalitet och postkoloniala teorier. Och den dåliga representationen av befolkningen vad gäller såväl produktion som konsumtion av kultur ska motverkas genom positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata.
Kulturdepartementet och utbildningsdepartementet bör slås ihop i ett bildningsdepartement som har ett samlat ansvar över demokratin, kultur, utbildning, forskning och folkbildning.
Konstnärers otrygga anställningsformer ska åtgärdas genom en utvidgning av den arbetsmarknadspolitiska lösningen som kallas "allianserna" och som skulle kunna kallas för konstnärslön. Detta ska omfatta alla som enligt fackets kriterier är att betrakta som professionellt verksamma och ska utvidgas till att gälla tre år.
Kvalitetsbegreppet ska delas in i två delar: "1) Konstnärlig kvalitet som innefattar värden som nyskapande, hantverksskicklighet, estetik och mod. 2) Kulturpolitisk kvalitet till vilken räknas värden som representation, mångfald, tillgänglighet och delaktighet".
En samlad vidareutveckling av Riksteatern, Riksutställningar och den del av Musikverket som tillhörde det nu nedlagda Rikskonserter ska ske i syfte att nå ut med olika kulturformer och genrer till olika befolkningsgrupper över hela landet. Dessa ska verka som expert och resursenheter vars uppgift är att se till att den kultur som skapas i landet både av fria aktörer och institutioner får spridning.
Svårigheterna med att finansiera film, kvalitetsjournalistik och resurskrävande musik i den digitala eran ska motverkas med någon form av bredbandsskatt, utveckling av betalningssystem baserad på laglig streaming och nedladdning samt rättvisare förhållanden mellan kulturproducenter och produktionsbolag.
Public service sändningstillstånd ska kompletteras med uppdrag att täcka lokal nyhetsbevakning utifrån ett ”bredare perspektiv” och fler samarbeten med oberoende journalister och mediehus.
Internationalisering av Sverigeproducerad kultur ska generera pengar och anpassa kulturpolitiken till en större marknad. Kulturbistånd ska vara en del av biståndspolitiken och fokusera fria aktörer som har lokal förankring både i Sverige och i biståndsländer.
Jag är glatt överraskad och ställer mig positivt till de flesta förslagspunkterna. Utom den sista. Den marknadslogik som kommer fram där går på tvären mot den alternativa samhällssynen som annars går igenom dokumentet. Det finns också som klingar illa med anspråken på biståndspengarna dessa tider då alla verkar vara så klåfingriga vad gäller just biståndsbudgeten.
