Skådespelare, regissör, koreograf och scenograf till föreställningen För sent att bli isprinsessa är alla kvinnor och ett feministiskt förhållningssätt ger avtryck på innehållet. Det är en föreställning som både kritiserar och utmanar normer, skriver Maya Lagerholm i sin recension. I dag och i morgon är sista chansen att se den på Göteborgs dramatiska teater.
Vad krävs för att någon ska räknas som vuxen? Vilka val förväntas du att göra som 20-åring? Hur ser samhället på att åldras? Dessa frågor lyfts i föreställningen För sent att bli isprinsessa som nu visas på Stora Teatern i Göteborg. Föreställningens skådespelare, regissör, koreograf och scenograf är alla kvinnor och ett feministiskt förhållningssätt ger avtryck på innehållet. Uppsättningen bjuder på scenkonst där teater, dans och sång blandas. Redan inledningsvis hörs skratt från den fullsatta lokalen och föreställningen lyckas ta ett snabbt grepp om publiken.
Humoristisk igenkänning
Det genomgående temat i föreställningen kretsar kring skam. Ensemblen, som består av Kristin Falksten, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist, inleder med att ställa frågor som: Varför har du ingen livförsäkring? När ska du öppna ditt orangea kuvert? Köper du fortfarande sms-biljett?
Igenkännande leenden syns hos flera åskådare som säkert känner igen sig i stressen över att inte bete sig som en perfekt och ansvarsfull vuxen. Vår tids fokus på fasad och yta granskas och kritik riktas mot hur det i dagens samhälle inte tycks få finnas människor med brister. Det normkritiska perspektivet genomsyrar hela föreställningen som på ett skickligt sätt skildrar hur normer ofta kan bli till en osynlig fotboja som begränsar våra liv.
Samtidigt har vi sett dessa stereotypa skildringar av åldersgrupper som tonåringar och medelålders män otaliga gånger tidigare. Föreställningen lyckas inte riktigt med att ge någon ny infallsvinkel på ämnet utan hamnar stundtals i upprepandets fälla. Men att dessa skildringar ger en humoristisk prägel som lockar till skratt går inte att komma ifrån.
Framförandet är fysiskt i sin karaktär och den kroppsliga gestaltningen har en central del. De dansnummer som bjuds på känns dock något utdragna. Skådespelarna må vara synkade och genomförandet är det inget fel på, men de ger en känsla av utfyllnad snarare än innehåll. Då känns dialogerna och de mer traditionella teaterscenerna mer färggivande. Som när den 35-åriga kvinnans panik över att hon ännu inte har fått barn gestaltas. Eller den iskalla insikten hos en 92-åring om att livet är förbi. I scener som dessa lyckas föreställningen med att beröra och skrattet som då fastnar i halsen får en djupare betydelse.
Uppsättningen lyckas även med att ge en bild av hur komplex identifikationen med sin ålder kan vara. Det framhålls att du kan ha överflöd av vuxenpoäng och ändå känna dig som en liten flicka när du gråtandes ropar på mamma i förlossningssalen. Denna skildring av ambivalenta känslor kring ålderstillhörighet är en intressant aspekt som möjligen kunde ha getts mer utrymme.
Feministiska reflektioner
En feministisk analys präglar föreställningen då det lyfts fram hur samhällets förväntningar och krav slår hårdast mot kvinnor. Vi tas med till KBT-kursen för utmattningsdepression där endast kvinnor befinner sig. Det poängteras att detta inte är någon slump. Kvinnor i 40-års åldern tvingas att gå på knäna när dygnets timmar inte räcker till för karriär, hemarbete, primärt ansvar för barn, sociala relationer och allt annat som förväntas uppfyllas av en vuxen kvinna. Trots ett allvarligt ämne som kvinnors ohälsa bibehåller föreställningen sin humoristiska prägel. Som när en av skådespelarna utbrister: ”Kvinnor i kris är patetiska, män i kris får laga mat nakna i tv”.
Även frågor kring klass och ålder diskuteras. Att leva upp till rollen som en passande vuxen kan vara extra svårt med en tunn plånbok. När du inte ha råd att bjuda tillbaka på middag eller när du inte kan resa utomlands någon gång per år tappar du även i värde som vuxen. Intersektionen mellan ålder och andra maktordningar framförs här på ett skarpsynt sätt. Under dessa sekvenser där maktrelationer synas blir det som mest intressant. Även avslutningen lyfter föreställningen med frigjordhet och glädje. Under denna flyger kläder av och trosor med mensfläckar bärs här utan någon som helst antydan till skamkänslor. I denna stund lyckas föreställningen inte bara att beskriva normer, utan att även utmana dem. För sent att bli isprinsessa blir i sådana stunder ett utsökt exempel på hur teater kan fungera som en kritisk röst i samhällets öra.
