I ett lång och smärtsamt brev från Evin-fängelset tar människorättsjuristen Narges Mohammadi farväl av sina barn. Hennes åttaåriga tvillingar tvingas fly från Iran medan hon sitter kvar i Evin-fängelset i Teheran.
Iranska människorättsaktivisten Narges Mohammadi, Per Anger-pristagare år 2011, greps åter i sitt hem den 5 maj och kördes till Evin-fängelset. Mohammadi är en av Irans mest frispråkiga frihetskämpar. Hon är muslimsk liberal och tillhör den ”religiösa-nationalistiska” regimkritiska kretsen i Iran. Mohammadis make som delar hennes åsikter, var tvungen att lämna landet för ett par år sedan. Mohammadi själv vägrade att följa med och bestämde att stanna kvar och kämpa vidare trots repressalier. Nu när hon är åter gripen, har familjen bestämt att parets åttaåriga tvillingar ska återförenas med sin far utomlands.
I ett brev som cirkulerar brett på iranska sociala forum, skildrar Narges Mohammadi sina tvillingars liv sedan födseln. Hur barnens värld och tillvaro ständigt hotats på grund av regimens förföljelse av deras föräldrar. Mohammadi berättar om en resväska som hon alltid hade redo, där hon sparade barnens mediciner och tillhörigheter för att ta med sig i nödfall. Med denna väska och sina barn hade hon många gånger flytt från stad till stad, från bostad till bostad för att komma undan trakasserier, fängelse och förföljelse. Hon skriver om hur, varje gång vid säkerhetstjänstens brutala razzior, barnen grät och skakade av rädsla och ville följa med sin mor. Hur de bevittnade sina föräldrars arresteringar flera gånger under sina liv.
”Blir du ledsen, mamma?”
Nu sitter människorättsaktivisten Narges Mohammadi fast i Evin anklagad för allvarliga falska brott och dömd till sex års i fängelse. Ett straff som kan förlängas vid en eventuell ny rättegång.
I sitt långa brev skriver Narges Mohammadi om de känslor och tankar som slog henne natten innan barnen skulle flyga utomlands. Om den stund hon fick med sina barn då de berättade om sina beslut att återförenas med far.
Hon skriver:
”Under det korta mötet berättade Kiana: nu, när mamma inte är hemma med oss, måste vi åka till pappa. Men vi kommer tillbaka när du kommer hem. Sedan frågade hon oroligt: Blir du inte ledsen mamma? Jag låtsades att jag är glad och nöjd med deras flykt från landet. När jag gick tillbaka till cellen fördes en dialog inom mig med mina barn. Jag tyckte att de hade all rätt att lämna ett land som inte respekterar barnens rätt till trygghet och ro….”
Vidare skriver Mohammadi:
”Det är gryning den 17 juli och mina älskade flyger från Iran. Blundade inte en stund. När tiden kom då jag visste att de flyger, blev jag utom mig och oerhört rastlös. Tittade mig runt. Mitt emot mig sov Sajedeh Arabsorkhi som har varit borta från sin nioåriga dotter i ett år nu. Bredvid min säng låg Faran Hesami som har varit borta från sin lilla son i tre år. Längre bort var det Maryam Akbari vars dotter Sara har inte sett sin mor hemma på sex år. Sist hon hade sin mor hemma var Sara tre år gammal. Neda Mostaghimi från cellen bredvid har en nioårig dotter hemma… Jag sade till mig själv: Gud, alla dessa mödrar runt om kring mig som längtar efter sina barn… men hur ska jag orka att inte se mina barn alls nu? Jag minns den smärta som Moses mor kände när hon lämnade sitt spädbarn till Nilen…jag också lämnar mina barn till himlens moln så att de flyger till ett tryggt land. Nu utan dem har jag ingenting mer att förlora. Mitt yrke, mitt hem, mina aktiviteter för mänskliga rättigheter, att bo ihop med min make, allt rövades bort från mig. Allt detta kunde jag dock ta utan att bryta ihop. Men nu togs mina barn ifrån mig, de som är en del av mig. Jag gråter inte. Jag gråter blod inom mig och ropar på min gud, mitt folk och historiens alla mödrar, att bevittna min smärta orsakad av denna tyranni.”
Narges Mohammadi fortsätter utan att glömma sina cellkamrater och sina politiska ideal:
”Snart är det morgon. Jag sitter fängslad i en avdelning tillsammans med 20 iranska kvinnor i Evin. Tio av dem är mödrar, fyra har barn under tio. Vi är inte här för att ha spridit hat eller mördat någon, utan för att försökt odla och bevara fredens träd, värna om säkerhet och trygghet för alla, och för att vi kräver respekt för mänsklig integritet, inte som hjältar utan som kvinna och mor, inte med våld och extremism, utan med kärlek som är en integrerad del av vårt moderskap. Vi står tillsammans och vi står ut, för vårt lands och dess folks stolthet.”
