Under två decennier har Nino Ramsby varit en på alla sätt mångsidig artist som rör sig mellan genrer, uttrycksformer, undersöker konventioner och synliggör sin kamp som transperson. Genom åren har Nino varit frontfigur i band som Salt, Baxter, Grand Tone Music, gjort uppmärksammade samarbeten med namn som jazzpianisten Ludvig Berghe, Stefan Sundström och Bröderna Lindgren. För Nino är skapande livskontakt.

Du har gjort en Nino Ramsby T-shirt med texten: ”Quing of jazz, freedom fighter, A trans*man activist, An investigator of music.” Är denna text en slags nyckel till vem du är?

 – Ja, det måste jag nog säga att det är, men varje människa är ju så klart enormt mycket mer än några få ord. Detta är mina kamper, min strävan, det vill säga att vara en Quing of jazz i en värld där tvåkönsnormen härskar. 

Titeln på din nya skiva är Du kan och sov nu. Hur betonar du orden i titeln och vad betyder titeln för dig?

– Jag tänker att titeln kan betonas på lite olika sätt. Det finns en humoristisk ton i titeln som jag inte alls är säker på att alla uppfattar. Det mesta i denna värld tolkas ju på olika sätt av oss människor . För mig betyder titeln att du räcker som du är. Du kan vila lite nu, ta det lite lugnt. Din person/du Nino duger, eller mer än duger! Tar´e lugnt fina du. Ja, ett försök att lugna ner mig själv på ett kärleksfullt sätt.

Vad är det du behöver vila från?

– Min egen intensitet är något jag behöver pausa och vila från, men också världens intensitet och norm-piss. Att leva som transperson i denna värd med könsnormer som skriker runt omkring en men också inuti mig själv är ibland en pärs. Jag tror att jag kompenserar mina mindervärdeskomplex med att vara väldigt behaglig som människa. Jag skulle säkert vara mig ganska lik oavsett min transidentitet, det vill säga ganska samarbetsvillig och behaglig, men ibland går jag över mina egna gränser rejält för att bli accepterad och sedd för hela den människa jag är. Men jag är fullt medveten om att jag inte är ensam om det.

Investigator of music står det som sagt på T-shirten. Vad är det du undersöker den här gången, på nya skivan?

– Det är många saker jag undersöker i livet, ja, i allt jag gör. Just nu undersöker jag rättigheterna till mig själv, mina tankar, mitt sätt att vara och min kropp.

Nino Ramsbys nya skiva Du kan och sov nu kan endast köpas av Nino Ramsby själv. Foto: Ulrika Zwenger.

Du kan och sov nu går endast att köpa av dig och den kommer varken att finnas på itunes eller Spotify. Varför har du valt det här distributionssättet?

– Av flera anledningar. En är att jag inte orkar administrera det digitala (itunes eller spotify) En annan är att jag tycker skivan känns mer som ett konstverk när det finns ett begränsat antal exemplar av musiken och dess visuella fysiska förpackning. Jag gillar att det nästan känns som att en köper ett fotografi i begränsad upplaga. Om jag själv vill köpa en specifik skiva så skulle jag känna att det var så värdefullt om den endast gick att köpa av konstnären/artisten/musikern själv. Som en del av hela grejen liksom.

Angående din bredd, du arbetar med foto, musik, poesi. Vilka metoder och tillvägagångssätt har du för dina olika uttryck?

– En grej jag verkar göra är att ”smita” från det ena uttrycket till det andra. Så fort något blir för prestigeladdat för mig, eller känns som ett måste så smiter jag över till något annat som känns som lek, frihet och behov. En annan sak jag gör är att jag tänker länge på vad jag ska göra. I två år nu har jag tänkt på att börja måla i olja. Jag har inte börjat måla än, men förmodligen kommer det att ske snart. Jag går och tänker på motiv, målningarnas storlekar, färgkombinationer och material. Jag tänker mycket och ofta på detta, det är ett enormt inre förberedelsearbete. När det gäller dikterna så skrev jag under två år, flera timmar om dagen tidiga morgnar. Det var en ny värld som öppnade sig, med tusen möjligheter och färger som jag kunde välja fritt ur. Morgonen har något magiskt över sig, men det har i och för sig även kvällen och natten och ibland dagen. Livskontakten öppnar sig riktigt ordentligt ibland, för mig gör den det när jag skapar något och kanske i en form som är ny för mig eller jag inte varit aktiv inom under en lång period. Att ta kort, eller foton sker kontinuerligt, varje dag, i princip hela tiden. De perioder när jag mått väldigt dåligt så har jag ändå tagit kort från sängkanten, ut genom fönstret på till exempel Cementa, en fabrik som ligger i Hornstull. Jag använder oftast mobilen eftersom den är så tillgänglig och den skapar jättemycket frihet och möjligheter trots sina tekniska begränsningar. Jag har två väldigt proffsiga kameror som jag också använder, D800 nikon och Lumix GX7.

Perioder när du mått väldigt dåligt säger du, kan du berätta om det?

– Jag har i längre perioder levt i depressioner och vad det beror på är en komplex sammansättning av ting som signalsubstanser, självskadebeteende i form av ätstörningar, destruktiva relationer och att jag själv som de flesta av oss människor är lite dysfunktionell, men såklart också jättefrisk.

Vilka förutsättningar behöver du ha för att din kreativitet ska fungera? 

– Hmmm, kanske att jag inte är allt för trött. Kraftlöshet begränsar min kreativitet och jag måste vila, vila och vila. Nu för tiden vet jag att kraften kommer tillbaka. Förr har jag varit väldigt rädd för att kraften aldrig skall återvända. 

Tillbaka till T-shirt texten, ”freedom fighter” och ”trans man*activist”. Tycker du att du uppnått något med fightandet, och aktivismen? Sker det framsteg?

– Ja,verkligen. Alla människor som synliggör utsatta grupper sprider enorma ringar på vattnet och ger omvärlden en chans att få veta att vi alla på många sätt är så lika, eller har liknande behov och att vi har samma värde. Eller, att vi får veta att vi inte är ensamma om våra olika utsattheter. När vi känner oss mindre ensamma så vågar vi stå upp mer för varandra och oss själva. Varje gång jag berättar om min trans*identitet på scenen så kommer det fram folk efteråt och säger att de stärkts, det kan vara en förälder till en person med transidentitet, en vän eller en person med liknande erfarenheter. Jag vill ju synliggöra trans* eftersom jag själv behöver mängder av förebilder när det gäller trans*kamp och trans*erfarenheter. Synliggörandet av alla olika människors berättelser är den största nyckeln till medmänsklighet, fred och frihet.

I början av din karriär var du Nina och nu är du Nino. Hur har dels musikbranschen men också omgivningen reagerat på namnbytet?

– Både musikbranschmänniskor och människor i min omgivning reagerar med glädje, försiktighet, nyfikenhet ja väldigt fint och respektfullt. Människor vill anstränga sig för att säga rätt och är lite rädda för att säga fel. I början sade jag själv fel och jag gör det fortfarande ibland, men det är ju inte hela världen så länge en försöker sitt bästa. För morsan och farsan tar det lite tid och det får ta den tid det tar.

Du har varit verksam i cirka tjugo år som artist. Du har beskrivit dig själv som ”konventionsreflekterare”, vilka konventioner har du reflekterat över under dessa år som artist?

– Konventioner om hur en ska vara på scen, som artist. Konventionen att väldigt många trott och tror att en inte kan vara alltför privat men däremot personlig. För mig så är det ingen större skillnad. Jo, jag skulle inte dela med mig på scen av saker jag blivit anförtrodd av någon annan människa i min närhet. Jag vill visa mig själv som virrig, klok, rädd, modig, osäker, ibland med tråkig humor ibland med rolig humor, skarp, pantad, ja hela spektrumet av hur vi människor är. Att vara tillåtande mot mig själv (och andra) i vad det är att vara människa, inte dömande, utan bejakande. Såklart med den största strävan efter att aldrig göra någon illa.Ju mer nyfikenhet en har kring människor och sig själv, ju mer lär en sig.

”The investigation will continue” hävdar du. Vart bär det hän härnäst med undersökandet om du får sia lite?

– Förhoppningsvis måleriet, färgerna, ytorna, – det är min längtan att få ro och plats för det. Jag ställer ut på Sven-Harrys i höst (i samband med Eurogames) tillsammans med Kakan Herrmansson och Lars Lerin. Om ett och ett halvår så har jag utställning på Sandgrund, Lars Lerins museum i Karlstad. Det känns som en enorm gåva. Jag är så otroligt glad över Lars sätt att vilja lyfta det jag gör. Jag älskar hans personlighet, värme och humor och hans konst är fucking enastående!