”Låt oss hoppas att det breda engagemanget för yttrandefriheten och de mördade offren för terrordåden i Paris den gångna veckan omfattar alla. Att hålla tanken om en förnuftets oas vid liv kan lätt bli självförhärligande, icke desto mindre är det ett halmstrå i en svår tid. Kanske kan det enklast uttryckas ’No more hate’.” Det skriver Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt efter helgens manifestationer.
Efter kriget i forna Jugoslavien berättades hårresande historier om krigets fasor. Hur grannar, byar, forna skol- och arbetskamrater vändes mot varandra i bestialiska mord och övergrepp. Men där fanns också en annan berättelse.
Den om människor, organisationer och partier i landet som ville skapa ett demokratiskt samhälle där alla innevånare fick bo. De som kämpade mot de nationalistiska krafternas försök att med våld och terror splittra Bosnien i etniskt rena ministater. Om detta gick att läsa i boken Tuzla – förnuftets oas av Ulf B Andersson som utkom på Federativs förlag 1996.
Gruvstaden Tuzla stod emot angreppen – inte uteslutande – men med benäget stöd från civilsamhället i andra delar av Europa; organisationer, fackföreningar, partier och engagerade individer som både på hemmaplan och i riktade aktioner och stödkonvojer arbetade parallellt med de storpolitiska insatser som hamnade i fokus för omvärldens bevakning.
Terrordåden i Paris har skakat Europa i dess grundvalar. Manifestationen till stöd för de mördade journalisterna, poliserna och personerna i den judiska butiken där gisslandramat ägde rum var en av de största Paris mobiliserat på många år och samlade en sällan skådad parad av politiska ledare varav flera knappast gjort sig kända för att vara det fria ordets främsta förkämpar.
Uppställningen av potentater har med rätta fått kritik, men den som hörde det myller av röster ur den breda folkförsamlingen kunde också få ta del av demokratins kanske främsta kärna – mångfalden av röster: #Jesuisjuif, #Jesuisahmed, #Jesuischarlie – eller som det stod att läsa på ett plakat på manifestationen i Stockholm: ”No more hate”.
Terrordåden i Paris uppstod inte ur något vakuum. Det finns ett ”före” och nu står vi inför ett ”efter”. I Sverige stod vi mitt i manifestationer och diskussioner efter attentaten mot moskéer som ägt rum under helgerna. Det har funnits och finns minst sagt anledning att känna oro för den politiska utvecklingen i Europa – och övriga delar av världen.
Oro för ökande attentat mot muslimer, oro för ökande rasism, oro för ytterligare antisemitiska attentat, och ytterligare polarisering, segregering, upptrappat våld och urholkad demokrati – vi måste känna igen förtryck och fascism i alla dess skepnader.
När de två tornen i World Trade Center rasade samman i direktsändning under de spektakulära terrordåden 9/11 2001 stod det klart att världspolitiken skulle ta en ny vändning. Militarismen skulle få – och fick – luft under sina vingar. ”Vedergällning” – retaliation – och ”ondskans axelmakter” kom att bli rekvisit inför amerikanska bombningar av Afghanistan och Irak som följde. Stärkta kontroller och – vilket senare Washington Post kunde visa – en enorm kartläggning av medborgare – främst från Mellanöstern – samt ett upptrappat våld var ”samhällets” svar.
Men starkare kontroller, mer övervakning och hot (löften?) om hårdare tag har hittills inte kunnat uppvisa någon fördjupning av våra demokratiska fri- och rättigheter – tvärtom. Och om det nu verkligen är demokratiska fri- och rättigheter vi vill värna och sprida har vi en läxa att göra. Det visar om inte annat den politiska kartan Europa uppvisar just nu.
Civilsamhället har en stor uppgift här. Organisationer, föreningar, samfund, politiska partier – och individer – alla har vi ett ansvar att ta. Huruvida medier ska räknas till civilsamhället eller den politiska sfären är en svävande fråga. Oavsett vilket spelar varje publicistiskt beslut en viktig roll.
Frågor som vem eller vilka som kommer till tals och i vilka frågor, vilka kroppar som anses sörjbara, vilka händelser, dåd och politiska beslut som lyfts och vilka som blir en notis, spelar stor roll för hur – och för vad och vilka – vi mobiliserar. Representation är ingen skitfråga – det är ett demokratiskt fundament. Att manifestera för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter förpliktigar. Fri- och rättigheter ställs stundom emot varandra och det gäller att inte bara hålla en eller två – utan flera tankar i huvudet samtidigt. Vi har en läxa att göra i Europa. Ett postkolonialt perspektiv hjälper – en intersektionell analys likaså.
Vi är tidningen Feministiskt Perspektiv och fördömer starkt de brutala morden riktade mot våra franska kollegor och de övriga som föll offer för terrorn i Paris den gångna veckan. Vi är inte Charlie Hebdo. Vi kommer inte att återpublicera teckningarna – för att hedra vår publicistiska linje, som bland annat kommer till uttryck i vårt arbete med att blottlägga rasstereotypa skildringar i serien #bildskolan, liksom Charlie Hebdos och allas rätt att göra detsamma. En rimlig fråga nu är vilka röster som inte hörs – och varför?
Låt oss hoppas att det breda engagemanget för yttrandefriheten och de mördade offren för terrordåden i Paris den gångna veckan omfattar alla. Att hålla tanken om en förnuftets oas vid liv kan lätt bli självförhärligande, icke desto mindre är det ett halmstrå i en svår tid. Kanske kan det enklast uttryckas ”No more hate”.
