Den 28 juni var det prideparad i Bogotá. En grupp lesbiska feminister ställde sig tillsammans i en sektion av tåget för att föra fram feministisk kritik av mansdominansen i hbtq-rörelsen. Organisatörerna hävdade att de inte fick göra det. Prideparaden var inte till för att lägga skuld och skam på hbtq-rörelsen. Det var en PRIDE-parad! Organisatörerna krävde att feministerna tog ner vissa skyltar. Demonstranterna vägrade. Det blev en konflikt på öppen gata.

Debatten som följde efter händelsen var intensiv. Men ingen av deltagarna ville ge deklarationer till pressen. De ville inte bidra till smutskastning av rörelsen. Det är en debatt som måste föras internt, förklarade de.

Jag kan förstås inte tvinga någon, men jag tänker inte hålla tyst. Det är viktigt att den här debatten förs offentligt och gärna globalt. För det är ett globalt fenomen.

Det är många feministiska hbtq-aktivister som klagat över osynliggörandet av kvinnor inom rörelsen genom åren. För ett par år sedan påpekade Nicole Bedera till exempel det paradoxala i att lesbiska och transpersoner känt sig tvungna att skapa en parallell parad för sig själva för att bli synliga, vilket de inte upplevde att de var på Salt Lake Citys prideparad.

Det finns uppenbarligen en kamp som handlar om att upprätthålla könshierarkin inom hbtq-rörelsen och den aktualiseras markant i samband med prideparader. Vissa män blir så uppretade över kvinnor som ställer krav att de helt tappar fattningen. Bara för att ta ett övertydligt exempel: på en feministisk prideparad protesterade en man genom att blotta sitt kön.

Även diskussionerna efter förra årets beslut att neka mansrättsorganisationen Café tillstånd delta i Torontos prideparad (fast de gjorde det ändå) tyder på att det är dags igen att dryfta frågan om makt, mansdominans och feministisk kamp inom hbtq-rörelsen. Den diskussionen visar prov på en liknande begreppsförvirring angående innebörden i begreppet sexism som vita nationalisters föreställning om ”omvänd rasism”.