Vad innebär det egentligen att bli förälder? Hur ska en lyckas kombinera föräldrarollen med karriären? Hur ska kärleksrelationen överleva då allt fokus måste riktas på den nyfödda? Vilka reaktioner möter någon som avstår från att skaffa barn i ett samhälle med en stark norm kring familjeliv och föräldraskap? Hur känns det att vara ofrivilligt barnlös? På Teater Eksem behandlas och gestaltas dessa frågor i ett scenkonstverk av Susanna Vildehav, Mia Kjellkvist, Pia Nordin och Monique Wernhamn.
Behov av ett tydligare feministiskt fokus
Som åskådare välkomnas vi till en kurs i hur en utarbetar en vattentät projektplan för föräldraskap. Föreställningens skådespelare och kursens ledare Susanna Vildehav och Mia Kjellkvist förklarar att alla kan ha allt och att ingen ska behöva göra avkall på något. Med tanke på hur dagens samhälle präglas av utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar blir denna ironisering väldigt träffande.
Är det ens möjligt att kombinera föräldraskap med lönearbete utan att gå under av stress?
Denna problematisering av nutiden är välkommen, samtidigt hade en tydligare politisering av frågan gett ytterligare tyngd. Utifrån ett feministiskt perspektiv går det definitivt att se att normen kring åttatimmarsarbetsdag främst är skadlig och missgynnande för kvinnor då ansvaret kring det obetalda hemarbetet fortfarande vilar tyngre på kvinnors axlar. Trots att föreställningen genomsyras av ett normkritiskt tänkande osynliggörs i viss mån maktordningar som gör att livspusslet tenderar att blir extra svårt att lägga för kvinnor. Möjligen kan du få allt utan att göra avkall på något om du är en arbetande man med en kvinnlig partner som tar det främsta ansvaret för barn och hushåll. Med detta sagt tror jag att det för en tydligare feministisk infallsvinkel hade varit nödvändigt att stundom tala om moderskap och inte bara om föräldrarskap.
Föreställningen kännetecknas av en väl genomförd publikkontakt där barriären mellan publik och skådespelare luckras upp. Vi tilldelas egna projektplaner och uppmanas till att diskutera de aktuella frågeställningarna kring föräldraskap. Denna form av aktivt publikdeltagande inger en avslappnande och varm stämning som präglar hela föreställningen. Skaparna till scenkonstverket lyckas med att röra sig bortom de traditionella ramarna för ett publikt framträdande, vilket känns nytänkande och uppfriskande. Föreställningen gör det även tydligt hur kroppen blir ett effektfullt uttryckssätt för känslor. Under ordlösa scener lyckas Susanna Vildehav och Mia Kjellkvist att med endast kroppslig gestalning förmedla känslor och sinnestämningar på ett kraftfullt sätt. De är synkade i sina insatser och framträdandet känns väl genomarbetat.
Mångfacetterad skildring med olika perspektiv
Under den timme som framträdandet äger rum behandlas flera olika perspektiv och situationer kring föräldraskap. Vi får ta del av olika berättelser med problem kring föräldraskap eller efterlängtat föräldraskap som gemensam nämnare. Vi introduceras till den 37-åriga ensamlevande kvinnan och hennes längtan efter barn. Vi möter den nyblivna mamman som upplever att hennes egna identitet har gått förlorat sen hon fick barn. I denna scen blir det feministiska förhållningssättet mer framträdande då kvinnokroppen och de påfrestningar en graviditet innebär hamnar i strålkastarljuset.
De känslor av skuldkänslor och otillräcklighet som många föräldrar tampas med lyfts fram och instämmande nickningar talar om en hög igenkänning hos publiken. Jag får känslan av att det finns erfarenheter av föräldrarskap som många föräldrar delar men som det sällan talas om. Det skamfyllda med att inte ha koll på vilken kostriktning som just nu anses vara den mest hälsosamma eller att inte alltid ha ork och kunskap att undvika könsterotypa kläder är troligen inte de mest diskuterade ämnerna bland föräldarna på öppna förskolan. Det är därmed befriande att sådana tankegångar kommer upp till ytan. Även här är det normkritiska perspektivet närvarande då dagens expertsamhälle och föräldrars krav på felfri uppfostran ifrågasätts. Möjligen kunde det även i detta segment finnas en mer märkbar maktanalys då föräldraskapets känslor av otillräcklighet i viss mån går att sammanväva med klasstillhörighet. Frågan är om en medelklassfamilj med akademiker till föräldrar känner samma hets att bete sig som exemplariska föräldrar? En sådan diskussion hade kunnat bli väldigt intressant och fruktbar för scenkonstverket.
Trots det stundtals bristande maktperspektivet lyckas föreställningen med att ställa föräldrarskap i relation till frågor om normer och makt. Det tas upp hur personer utan barn görs till avvikande och detta utanförskap är starkt skildrat. I en gripande scen gestaltas känslan av att tvingas föda ett dött barn för att sedan åka hem tomhänt utan det efterlängtade barn som fanns med i framtidsdrömmarna. Men det skildras även hur personer som frivilligt avstår ifrån att skaffa barn ifrågasätts och döms. Normen kring familjebildande gör att personer som inte vill bli föräldrar betraktas som barnlösa medan de själva vill se sig som barnfria. Föreställningen ”Föräldraskapet” är på så sätt ett inkluderande scenkonstverk då såväl nyblivna föräldrar, flerbarnsföräldrar, barnlösa och barnfria ges en röst. Denna mångfacetterade skildring av frågor som rör föräldraskap blir därmed en insats för kampen mot förtryckande samhällsnormer.
