Ensamma tv-tittare föredrar dokumentärer och nyheter, enligt en undersökning från Boxer om tv-vanor i Sverige. Inte jag. Jag föredrar krim. Så förstås är Saga Norén (Sofia Helin) i Bron och Carrie Mathison (Clare Danes) i Homeland återigen högaktuella. Mycket har skrivit om dessa roller och deras diagnoser. Carrie Mathison är uttalat bipolär medan Saga Norén tillskrivs Aspergers syndrom, åtminstone av tv-tittarna. Till exempel skrev Underbara Clara redan 2013 på temat En intelligent kvinna måste vara sjuk. Hon drev testen att de beter sig som män – och därför patologiseras de i serierna.
Och det finns gott om exempel bakåt i tiden där kvinnor – både i verkligheten och i kulturella uttryck – som på olika sätt bröt mot den traditionella kvinnonormen sjukförklarades, betraktades som avvikande, onormala eller som aggressiva kvinnosakskvinnor/feminister. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar skriver i The Madwoman in the Attic, The Woman Writer och The Nineteenth-Century Literary Imagination att kvinnliga rollfigurer har skildrats som antingen änglar eller demoner i 1800-talets litteratur. Vilket ligger nära hora/madonnauppdelningen som är ett vanligt tema i porr och populärkultur.
En annan litteraturvetare, Bram Dijkstra, beskriver i sin bok Idols of Perversity, Fantasies of Feminine Evil in Fin-de-siècle Culture hur misogyni, rasism och antisemitism i konst och litteratur spelade en viktig roll för darwinismens syn på könsroller i reproduktionen och evolutionen.
Kvinnlighet som avvikelse
Om vi talar om den manliga normens primat, så ses Kvinnan per definition som en avvikelse från Mannen vilken betraktas som den universella allmängiltiga människan. Ur det perspektivet är i stort sett alla avvikande. Johan Hilton skriver i sin nya bok Monster i garderoben, En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates att bögar i Alfred Hitchcocks tappning demoniserades och skildrades som perversa.
Funktionsvarierade har i medier, film och andra kulturella uttryck också skildrats som monster, Ringaren i Notre Dame anses vara ett klassiskt exempel.
Intressant nog har Carrie Mathison och Saga Norén också lyfts fram som exempel på att personer med diagnoser representeras överhuvudtaget i mediekulturen. Jag känner personer med diagnoser inom autismspektrumet som tycker att Saga Norén och Lisbeth Salander i Millennium är förebilder som innebär möjligheter till identifikation men också till att synen på tillstånden förändras. De får finnas och de tillåts bete sig normbrytande och på så vis vidgas normen gradvis.
Befriande potential
Det går att se som en lek med maskulinitet från serieskaparnas sida. Genom att tillskriva kvinnoroller egenskaper och beteenden som kan kopplas till en destruktiv maskulinitet tydliggörs dessa: osociala, asociala, hysteriska, geniala. När dessa egenskaper placeras i manliga roller är det förväntat – och ganska tråkigt att kolla på. Ingen är väl förvånad över att Saga Noréns nya danska kollega tycks ha en eller flera former av missbruk; sex och tabletter.
Om normen för funktionalitet kan vidgas så kan samma sak hända med normen för femininitet. Därför finns det, för mig, en befriande potential i Saga Norén och Carrie Mathison. De kan ses som kritik mot de rådande idealen om social smidighet och geggigt bondande kvinnor emellan, något jag själv haft svårt för i perioder. Samtidigt uppfyller de andra normer om hudfärg, utseende, ålder och sexuell läggning, eller nja, det vet vi kanske inte riktigt – men vi vet att de verkar ha en ganska instrumentell syn på sex, som ett maktmedel och som tillfälliga begär.
