Om dubbla identiteter och om hur rasism och homofobi går hand i hand. Föreställningen Vahák iscensätter ett parallellt rum som erbjuder en bättre tid och plats. – En riskerar mer om en kommer ut som queer som del av en minoritetsbefolkning, som dubbel minoritet. Vi måste prata om det och organisera oss, säger Nasim Aghili.
Scenkonstverket Vahák har premiär 11 september på Ögonblicksteatern i Umeå. Föreställningen kommer därefter turnera i Sverige och Norden. Text och regi av Nasim Aghili, i fjol aktiv med de hyllade föreställningarna Europa Europa och Marken brinner. Feministiskt perspektiv är först ut med nyheten och fick som första medium prata med Aghili.
Vahák, ett ord som betyder våld, tar sin utgångspunkt i att det koloniala och homofoba våldet gör gemensam sak. Hur påverkar detta rasistiska och koloniala samhälle ens förmåga att känna och utleva kärlek och begär? Vahák är inspirerade av verkliga berättelser hämtade från vittnesmål ur bland annat boken Queering Sápmi som samlat erfarenheter om hur det är att ha de dubbla identiteterna queer och same. Nasim Aghili känner igen sig i fenomenet dubbla identiteter och nappade på Ögonblicksteaterns projekt.
– Med dubbla minoritetsidentiteter uppstår ständigt valen att tillhöra eller inte tillhöra, val som ibland är medvetna och frivilliga, ibland påtvingade och våldsamma. En riskerar mer om en kommer ut som queer som del av en minoritetsbefolkning, som dubbel minoritet. Vi måste prata om det, säger Nasim Aghili.
Rösterna i föreställningen involverar flera minoriteter, Vahák iscensätter det som förenar dem som just minoriteter, inte det som majoritetsbefolkningen definierar som minoriteters särart. Nasim Aghili menar att detta har att göra med makt.
– Makten vill splittra oss, därför är det viktigt att ta vara på det vi har gemensamt. Därför är en röd tråd genom föreställningen hur vi just kan skapa ett bättre, mer värdigt liv tillsammans. Hur vi kan se förtryckarmekanismerna för att skapa rum där alla kan få plats, säger Nasim Aghili.
Vahák vill undersöka queera identiteter och forma en gemensam front mot konservatism, rasism och homofobi i samhället. Aghili berättar att inspiration även är hämtad från det amerikanska projektet ”It get’s better”, ett projekt med målet att genom videos visa suicidala hbtq-ungdomar att livet blir bättre. Vahák vill ge uttryck för ett rum som påminner om att det kan vara bättre, att en queer verklighet är möjlig. Aghili påtalar föreställningens helande syfte.
– Precis som i föreställningen Marken brinner kommer jag och konstnären Björn Karlsson att jobba med en rumslig gestaltning som öppnar upp för ett aktivt deltagande för alla deltagare i rummet, inklusive publiken. Den här gången jobbar vi även med Karin Dreijer som med sin musik också bidrar till denna typ av aktiverande och helande dramaturgi.
Den svenska staten och det svenska majoritetssamhället har fortfarande inte erkänt Sveriges koloniala historia i Sápmi, en process som fortfarande pågår. Till exempel har Sverige den minerallag i världen som gör det enklast för företag att etablera gruvor, också i Sápmi, trots enorma konsekvenser för människor, miljö och kultur.
– Vi lever i ett rasistiskt samhälle. Kolonialismen i samhället är samtida, och inte bara historia. Ett exempel på det är att Sverige trots hård kritik från FN är ett av få länder som inte skrivit under ursprungsfolkens ILO 169 som stärker ursprungsfolks rättigheter, påtalar Aghili.