Den tjeckiska författaren Petra Hůlovás En plastig trea – saluförd som en prostituerad kvinnas inre monolog – belönades i hemlandet med Jiri Orten-priset och har i allmänhet blivit hyllad av kritikerna. När Arazo Arif hörde författaren förklara att hennes research för boken bestod av intervjuer med sexköpare insåg hon att hon måste läsa den. Hennes läsning är inte lika hyllande som andras.
Det var under Littfest i Umeå som jag fick kännedom om att Petra Hůlovás senaste bok, En plastig trea, kommit ut i svensk översättning. Boken är hennes åttonde roman och den tredje som kommer ut på svenska, efter Allt detta tillhör mig och För medborgarnas bästa. Författaren är en av Tjeckiens litterära stjärnor och Hůlovás tidigare böcker har hyllats för sitt skarpa språk och sin politiska medvetenhet.
Under litteraturfestivalen i Umeå ägde ett samtal rum mellan Hůlová och Kajsa Ekis Ekman om En plastig trea vilken beskrivs som en inre monolog av en prostituerad kvinna. Jag hade vid det laget inte läst den och intresserade mig för boken som utgångspunkt för ett samtal om prostitution i Europa. Min tanke var att skriva om samtalet.
Vem är det som talar?
Ekis Ekman ställde där en fråga om berättarrösten i de svenska översättningarna eftersom hon tyckte att de hade en gemensam röst, i frågan nämnde hon att alla dessa karaktärer är kvinnor. Hůlová svarade då att hon inte förväntade sig höra en fråga om sina kvinnliga karaktärer i ett land som Sverige, som är känt för att vara jämställt. Hon menade att inga manliga författare blir tillfrågade om sina manliga karaktärer eller narrativ. ”I chose female protagonists because they are people”, sa hon till Ekis Ekman. Kanske var det ett missförstånd, då varken Hůlová eller Ekis Ekman förde samtalet på sina första språk och den egentliga frågan lämnades obesvarad, men Hůlová förklarade i stället att hon gärna vill skapa sina protagonister som omoraliska.
Ekis Ekman frågade senare Hůlová om och hur hon i så fall hade gjort research till boken som gör anspråk på att beskriva vardagen och tankarna hos en kvinna i prostitution. Hůlová svarade att hon inte hade pratat med någon kvinna som säljer sex, utan att hon hade besökt två bordeller och samtalat med manliga vänner som köper sex. Här någonstans insåg jag att det skulle bli svårt att skriva en text utifrån samtalet utan att först ha läst boken.
Frågan om protagonistens ton tycks efter läsningen ytterst relevant. Berättarjagets ton är syrlig och kanske är det tänkt vara humoristiskt, det ter sig oklart eftersom det i så fall misslyckas. Språket i sin helhet är ryckigt, som läsare var det svårt att flyta med på ett behagligt sätt, vilket kan vara en konsekvens av översättningen, då Hůlová tycks ha hittat på många nya ord eller givit vissa ord andra innebörder. Snopp heter ”rasp” och snippa heter ”matare”, eller ”raspmatare”. Kapitelindelningen skapar ingen struktur i texten som i sin helhet uppstår i någon form av stream of consciousness-tradition, vilket förvisso är passande en inre monolog, men jagets tankar är spridda till den grad att det blir svårt att förstå meningen med dem. I En plastig trea uppstod inte för mig som läsare en fråga om huruvida protagonisten är moralisk eller inte, men desto mer en fråga om huruvida hon verkligen är så banal som hon skrivs fram.
Chockerande antaganden
Det ska givetvis skiljas på författare och dennas verk, men Hůlovás uttalande om samtal med sexköpare som research satt i bakhuvudet under läsningen. Jag chockerades av hur prostitutionen beskrivs i boken. Kvinnan som säljer sex tänker i sin monolog om en annan kvinna, i en telefonväxel, att hon säkerligen undrar hur det känns att verkligen bli tillfredsställd, som vore prostitutionen som arbete en fråga om att bli sexuellt tillfredsställd. Visserligen vore det förhastat att anta att personer som säljer sex inte njuter av det, men att antyda att personer, kvinnor som säljer sex är per definition tillfredsställda lämnar mig, som läsare med ett strukturellt perspektiv på prostitution, en smula bestört.
Protagonistens tankar, som går från det ena till det andra och gör det väldigt svårt att hänga med i handlingen, kretsar kring ytligheter och ett materiellt begär utan någon som helst förankring. Hon säljer sex för att ha råd att shoppa, sakerna i gallerian väntar på att ”tillräckligt många mäns mjölke ska omvandlas till finansiella flöden” och hennes ”kreditkort ska fyllas på igen”. Sexköparna beskrivs som kåta män vars grundläggande skäl till besöken hos kvinnan som säljer sex i sin plastiga trea är kåthet, de har lessnat på sina fruar vars kroppar blivit för gamla eller mjuka. I de delar där förekomsten av våld beskrivs görs det med en viss förbehållsamhet och protagonistens blick på de våldsutövande männen förblir medveten på grund av erfarenheter av våldet, men naiv vad gäller orsakerna bakom det:
”[…] några mulliga pensionärer skulle kunden inte vilja ha ens med rabatt, i stället skulle han vilja göra upp direkt i dörren och till på köpet ge mig ett minne. Ett blåmärke är som en smittsam sjukdom eller som en kaka som söker sin maka, har jag fått ett kommer snart ett till och innan jag vet ordet av ett tredje, kanske blir männen modiga av ett blåslaget ansikte och vågar göra det ännu blåare, och sen måste jag skölja bort alltihop med en helt enorm shoppingrunda som deras utsprutade säd betalar för.”
Vad vill den här boken?
När Ekis Ekman frågade Hůlová hur hon har resonerat i sitt skrivande för att inte applicera egna eller i samhället rådande föreställningar om kvinnor i prostitution svarade författaren att det är något som bra författare kan lyckas med, det är författarens jobb. Samtidigt genomsyras boken av och bekräftar just stereotypa föreställningar om prostitution som yrke och dess utövare.
I skönlitteraturens och konstens värld finns inget krav på sanning, politisk medvetenhet eller nyansering. Tur är väl det, för i En plastig trea finns inget maktperspektiv, ingen feministisk ryggrad bakom protagonistens tillblivelse. Hennes filosoferande sträcker sig till drömmar om en teve-serie som ska handla om ”vardagsmysterier”. Tankebanorna är ointressanta, protagonistens vardag är ointressant och hennes egen inställning till män, sex och prostitution är så verklighetsfrånvänd att det blir provocerande. Jag lämnades med en stor undran. Vad vill den här boken mig? Vill den här monologen berätta för mig att det är ett shoppingbegär som driver kvinnor att sälja sex, och ett sexuellt begär som driver män att betala för det? Eller vill den ironisera med hela ”debatten om prostitution”? Jag vet inte, och det skapar ett väldigt obehag.
