I USA har bioaktuella filmen Mad Max: Fury Road väckt debatt kring dess feministiska budskap. På Tumblr–kontot ”hey girl” har användare bidragit med feministiska och normbrytande budskap kopplade till scener från filmen. Kolumnisten Jessica Valenti hyllade tidigare i veckan i The Guardian filmen som hon menade var banbrytande genom sitt feministiska budskap. Också Eve Ensler, författare till Vaginamonologerna, har berömt filmens sätt att lyfta upp viktiga ämnen såsom mäns våld mot kvinnor.
Samtidigt har flera debattörer, med organisationen MRA (Men’s Rights Activists) och dess talesperson Aaron Clarey i täten, uppmanat till bojkott av filmen på grund av vad de menar är feministisk propaganda. Hur ligger det egentligen till med filmens feministiska innehåll?
Både normbrytande och normbekäftande
Mad Max: Fury Road utspelar sig i en dystopisk framtidvärld där tyrannen och envåldshärskaren Odödlige Joe låtit förslava befolkningen genom att kontrollera tillgång till det vatten som ännu finns kvar. Kvinnor utgör här tyrannens privata egendom och behandlas som avelsdjur och sexslavar.
När varuleverantören Imperiator Furiosa, spelad av Charlize Theron, i hemlighet smugglar ut en last av dessa kvinnor, och Odödlige Joe samlar ihop sin armé för att tillfångata henne och återta ”sin egendom”, inleds en lång biljakt, vilken varar i stort sett genom hela filmen, och som resulterar i mängder av explosioner, voltande bilvrak och mångas extraordinära död.
Filmens manlige protagonist, karaktären Mad Max, spelar en mindre framträdande roll än väntat i en film uppkallad efter honom. Till skillnad från exempelvis Indiana Jones eller James Bond, ger Mad Max i denna film bort minst halva filmtiden åt sin kvinnliga medstjärna, Furiosa. Och själva berättelsen är Furiosas, vi som åskådare får följa hennes och de förslavade kvinnornas flykt för frihet, där Mad Max mest av slump följer med på resan.
Furiosa, spelad av Charlize Theron, porträtteras som en hårdnackad äventyrare, lika snabb på avtryckaren som våghalsig i bakom ratten i de långa biljakterna. Mindre normbrytande porträtteras de kvinnor som smugglas ut till frihet. Alla är fotomodeller, vars perfekta make-up står sig genom hela filmen. Scenen där de tvättar sig med en vattenslang, efter en av de långa biljakterna, och kameran låter betraktaren följa vattnet rinna ner och blöta ner deras tunna tygstycken, kan knappast förklaras som annat än en direkt flirt med den manliga heterosexuella blicken.
Och det finns fler invändningar som grumlar filmens feministiska stämpel.
Mad Max, mannen, låter Furiosa, kvinnan, köra flyktbilen under stora delar av filmen. Ett förtroende och överlåtande av initiativ som prisats såsom feministiskt. Samtidigt är det mannen som bestämmer att hon får köra. Och den omtalade scen där Mad Max överlåter sin axel som stöd för Furiosa när hon ska prickskjuta i nattmörkret, där har han redan på egen hand bränt bort två av de fyra skotten de har kvar i geväret, och missat. Först när han tagit sin beskärda del, får hon chansen.
Klarar Bechdel-testet
Filmen klarar Bechdel-testet utan större problem. Testet, baserat på serietecknaren Alison Bechdels serier, innebär en grundläggande kvalitetsmärkning utifrån kravet att filmen måste innehålla någon scen där minst två namngivna kvinnor samtalar med varandra om någonting annat än män. Kvinnorna i Mad Max: Fury Road samtalar onekligen med varandra om så spritt skilda ämnen såsom vattentillgång, vapen och hämnd. Även om karaktärernas dialoger som regel är korthuggna och de knappast är snabba på att presentera sig med namn.
Ett av de intressantare inslagen i filmen är MC-gänget Vuvalini, ett gäng hårdnackade äldre tanter på motorcyklar, som assisterar Furiosa på hennes resa. De påminner en del om karaktärerna från Thelma & Louise, beväpnade och på revanschresa med växelvis klyschiga, publikfriande och upplyftande kritik av män och patriarkatet.
Även filmens porträtt av männen och deras manlighet är tudelad. Mad Max är en fåordig ensamvarg, de enbart manliga krigarna i Odödlige Joes armé är våldsbejakande blodhundar, även om det kan skymtas en tår i Mad Max ögon vid en av få känslosamma scener i filmen. Så kortvarigt, och så lite, men likafullt en liten ansamling glittrande saltvatten.
Extravagant våld
Ett vanligt inslag i dystopiska domedagsfilmer är att vildmännen tar över, när tekniken och samhället kollapsar blir det råstyrka, aggressivitet och konkurrens som tar över, naturlagar återinförs och männen återfår sin ”rättmätiga” plats på tronen. Mad Max: Fury Road visar dock att kulorna från ett gevär gör precis lika ont oavsett om det är en kvinna eller man som skjuter.
Mad Max: The Fury Road är främst en actionfilm överfylld av motorer, extravagant våld, explosioner och fåordiga repliker. Det är onekligen normbrytande att låta en kvinna utgöra en så stor och aktiv del av filmen, men att med dessa inslag som underlag benämna filmen som feministisk ser jag snarare som ett symptom på att konkurrensen inom genren är svag. För riktigt djävlar-anamma kvinnoporträtt i actionfilm, rekommenderas istället Sigourney Weavers rolltolkning av Ellen Ripley i Aliens. Mitt betyg för Mad Max’s feministiska innehåll är: mediokert.
