Det är med glada steg jag går ut genom dörren. Lämnar det svarta rummet, med sopor undanskyfflade bakom draperierna, lämnar den jättestora röda rosen i liggande läge med konfetti utspritt framför. Går med raska steg. Glada steg. Alldeles nyss klev jag in i rummet. Möttes av Agnes Forstenberg i svarta kläder, röd peruk och vita skor. Hon ser till att alla får en plats. Energifylld. Nära.

När alla satt sig tar hon fram några papper, läser högt ”Ett kärleksbrev till den politiskt deprimerade”. Hon fortsätter att läsa ur brevet men kommer snart av sig. Nervös. Stannar upp. Går längst bak på scenen och bläddrar igenom sina papper innan hon låter dem falla till golvet. Lampor tänds och släcks. På henne. På oss. På henne. När hon sedan vänder sig om drar det igång... detta kärleksbrev till oss. För det är så det känns. Det är vi som är där, just då, som det riktas till. Till oss personligen. Genom hennes ord, hennes tankar, reflektioner och drömmar får vi vara sammanlänkade. Men ändå inte. Ändå inte alls. Men ändå. Det är snyggt gjort.

Att inte blunda

På golvet ligger två högar av skräp. De stör. De lyser med sin närvaro. De skyfflas bakom draperier. Försvinner. Finns kvar.

Det finns mycket i världen som är upp och ner. Som bör förändras. Världen är fylld av orättvisor. Och vi skadar ständigt den jord vi lever på. Den brutala verkligheten är brutal. Det här vet vi. Mer än väl. Det suger tag i magen och skaver i våra bröst. Alla människor har ett ansvar, ett ansvar att göra gott. Att bidra. Att försöka förändra. Att göra världen till en bättre plats. En plats för alla. Där alla är lika mycket värda. Men hur?

Om detta handlar monologen – att inte kunna blunda, inte vilja blunda, att vilja förändra! Men hur?! Alla människor har ett ansvar och på scen brottas Agnes Forstenberg med tankar kring detta. Att känna detta ansvar och förhålla sig till det.

Att känna hur maktlösheten bränner samman med världens alla sorger och inse att det modiga inte är att känna, utan att göra. Det spelar ingen roll hur mycket man tänker om man inget gör. Men hur?! Att leta, springa, famla efter verktyg. En annan värld är möjlig! Ett slags hybris och skuld på samma gång. Som om en själv var så himla viktig och skulle kunna förändra, på ett sådant sätt att det verkligen gör skillnad, om en bara hittade rätt väg. Det skrattas igenkännande. Skrattas åt tankegångarna. Skrattas med värme. Tyngden bakom orden är ständigt närvarande. Utan att tynga på ett smärtsamt sätt. Det får vara roligt, är roligt och så väldigt träffande. Under ett glädjerus dansas det över scenen och en jättelik ros hämtas ut. En fin röd ros. Som står i liggande läge. Det svarta rummet och den röda rosen ger en fin kontrast. Det är behagligt att se på, likaså Agnes Forstenbergs röst att lyssna på.

Så finns de dagar man önskar att man kunde blunda. Slapp se. Aldrig hade sett. När man känner hur skuld blir till skam och vänder ut och in på magen. Över allt man inte gör. Över sitt verktygs letande, springande, irrande, medan människor svälter. Dör. Förgörs. Att inte räcka till. Varken det man gör eller det man gjort. Det är för mycket, för mycket som är upp och ner. Världen snurrar för fort. Att inte räcka till. Att inte orka. Att inte. Att falla. Kanske är världen inte vacker. Kanske vinner det fula. Kanske är det naivt att tro något annat. Att nästan tappa hoppet. Att inte orka. Att inte. Att falla.

Och från liggande läge resa sig upp. Känna hur styrkan finns inom en själv. Inte i någon annan. Inte ur någon annan. Från sig själv. Från mitt inre. Till mina ben. Som bär mig. För det jag tror på. För att det är värt att leta. Att söka. Att kämpa. Alltid kämpa. För att det vackra krossar det fula. Tusen gånger om. För att världen är vacker och det vackra måste värnas om. Skyddas. För att allt detta ältande, alla dessa funderingar och tankar tar en framåt. För att vi kan! Så fylls rummet av glädje. Av hopp. Och återigen dansas det på scen. Från taket faller konfetti och lägger sig framför rosen till ljudet av musik. ”Let´s start a revolution” hörs från högtalarna och jag känner glädjen i rummet. Hopp.

Kraft att resa sig upp

Jag tror att alla fyllde i sina privata politiska drömmar och önskningar i vad de såg på scen. Och med öron från det man själv brinner för och sin politiska bakgrund tog man in monologen. Det lämnades utrymme för det. Även om det inte var något jag reflekterade över på plats, utan då fyllde jag bara i utifrån mitt. Monologen vilade på längtan efter en god och hel värld men handlade om frustration, tvivel, längtan och hopp i strävan efter en sådan värld. Vissa meningar var så väldigt vackra att jag önskar jag mindes dem ordagrant så att jag kunde citera dem här för er.

De papper som föll till golvet, brevet, har nu plockats upp. Det har vi fått. Ett ”Kärleksbrev till den politiskt deprimerande”. Ja, precis så kändes det. Som att varje ord var av värme. Alla skratt, alla olika lager av känslor och funderingar som vi fick möta, det framfördes på ett sådant sätt att värmen bakom lös fram. Det knäppa, det roliga, det tunga, det fina.

Och det sa: Ge aldrig upp. Du är inte ensam. Vi kan förändra den värld vi lever i.