Den ojämna fördelningen av specialistkliniker har fram tills nu varit en av de största bristerna i hanteringen av ätstörningar. Från och med den första januari kommer ätstörningspatienter för första gången ha möjlighet att söka sig till specialistkliniker för öppenvård på annan ort. Men vad får det för effekt, när myterna kring sjukdomen finns kvar?
Det är ingen nyhet att ätstörningsvården är underprioriterad. Vid flera tillfällen har nedskärningar av resurser till kliniker och avdelningar över hela landet lett till att allvarligt sjuka personer blivit nekade vård.
Med den nya patientlagen kommer alla patienters behov att utvärderas, varefter de i mest akut behov av vård kommer erbjudas de få, åtråvärda behandlingsplatserna. Då kvarstår faktumet att platserna som finns inte är ens i närheten av tillräckliga för alla som skulle behöva hjälp.
Anna-Maria af Sandeberg är verksamhetschef vid Stockholms centrum för ätstörningar, och spår att fler kommer söka sig till dem efter årsskiftet i och med att den nya lagen träder i kraft.
– Patienter och deras anhöriga kommer nog uppleva det som positivt att nu kunna söka mer specialiserad ätstörningsvård. Sen om det i sin tur skulle innebära att det slutar byggas upp mer specialistvård i resten av landet blir det så klart en negativ effekt.
Okunskap och myter
Stockholms centrum för ätstörningar är en av världens största ätstörningskliniker, ändå har de stort patienttryck och långa köer. För att få bukt med ätstörningar, ett mer och mer utbrett problem med högst dödsantal av alla psykiska sjukdomar, krävs alltså en ännu större satsning.
De specialistkliniker som finns håller god kvalité, men Hanna Kihlander, som är pressansvarig för Frisk & Fri – riksföreningen mot ätstörningar, anser att kompetensen vid andra vårdinstanser borde ses över.
– Inom primärvården har de ofta bristande kompetens. Det är inte helt ovanligt att du blir bemött med uttalanden som, ”men du är ju inte underviktig”, eller ”du är kille, då är du inte i riskzonen”.
Anna-Maria af Sandeberg belyser också detta, och tillägger att även psykiatrin i vissa fall kan sakna tillräcklig kunskap om ätstörningar.
Till och med inom vården finns alltså missuppfattningar kring ätstörningar. Enligt Hanna Kihlander är den vanligaste myten att ätstörningar är någonting som bara drabbar unga tjejer, hos vilka de yttrar sig i form av undervikt.
– Allmänheten har en bild av att det ska vara en avmagrad tjej.
Ett antagande som i flera fall fått rent förödande konsekvenser. Hon vittnar om fall där sjukdomen upptäckts först i ett långt gånget stadie, eftersom den insjuknades yttre attribut inte har passat in i den antydda sjukdomsbilden. Till och med om patienter som själva tagit steget att kontakta vården, men inte blivit tagna på allvar. Många drar sig då från att söka hjälp, just av rädsla för att bli avvisade på grund av att de inte tillhör gruppen som borde drabbas.
– Sådant där hör vi om hela tiden, berättar Hanna Kihlander.
Andra välspridda myter är att ätstörningar bara drabbar tonåringar, och att en ätstörning skulle vara ett aktivt val, grundat i fåfänga. Det har kallats för lyxproblem, och Hanna Kihlander har själv fått kommentarer om att det hon jobbar med skulle vara ”sådan där Stureplansproblematik”.
Det finns alltså stora brister inom primärvården när det kommer till hanteringen av ätstörningar. Brister som till stor del beror på myterna om sjukdomen, och relativt lätt skulle kunna åtgärdas genom ökad kunskap.
Medveten vård
Både Hanna Kihlander och Anna-Maria af Sandeberg tror att det skulle kunna bli en avlastning för specialistklinikerna om primärvården och psykiatrin kunde bli bättre på att upptäcka och till viss del behandla ätstörningar vid ett tidigt stadium.
I den rödgröna regeringens budgetförslag fick den så kallade priosatsningen stort utrymme – en satsning på bland annat ökad kunskap om psykisk ohälsa och större resurser till skolhälsan. I och med att budgeten fälldes är framtiden nu något oklar för priosatsningen, som för ätstörningsvården hade varit en välkommen tillgång. Framför allt betonar Anna-Maria af Sandeberg skolhälsans roll i att upptäcka ätstörningar hos unga, och tror att den senaste tidens nedskärningar har lett till en försämring av inblicken i barns och ungdomars psykiska hälsa.
Ätstörningspatienterna har tur – den här gången. Vissa av dem kommer kunna dra fördel av den nya patientlagen. Men trots att det nya systemet kan vara ett steg på vägen mot en mer rättvis vård, innebär det också en fråga om vem som har tid och råd att söka vård på annan ort.
Det råder kunskapsbrist hos allmänheten, få inser hur allvarlig och framför allt plågsam en ätstörning i de allra flesta fall är.
Hanna Kihlander poängterar att det, tvärt emot vad ännu en myt säger, inte alls är omöjligt att bli frisk från en ätstörning, men det kräver en medveten vård, och kunskap. En kunskap det måste satsas större på att sprida.
