Rumänska romer och andra fattiga EU-medborgare har sämre socialt skydd än papperslösa, och har hamnat i en helt egen kategori längst ned på den kommunala prioriteringslistan. Det här måste ses över, säger Åsa Regnér:
- Vår samordnare för EU-migranter började arbeta i måndags. Det här är en av de saker han kommer att få utreda, säger hon.
Och Rumänienkännaren Rickard Klerfors, som står bakom ett uppmärksammat hjälparbete riktat till Rumäniens fattiga, tycker att politiken måste ändras:
– De tiggande rumänerna och bulgarerna måste ju i alla fall få samma rättigheter som de papperslösa, säger han.
Men Sveriges kommuner och landsting (SKL) håller fast vid sin linje: fattiga EU-medborgare som tigger i Sverige hör till samma kategori som turister, och ska i princip inte erbjudas någon hjälp alls utöver hemresa. En av de frågor SKL istället lyfter fram är att det i dag är för svårt att vräka personer som har byggt tältläger.
Argument mot insatser
På onsdagen möttes de för en konferens i Linköping. Hundratals deltagare hade tagit sig till Stadsmissionen i Linköping – intresset för konferensen var mycket stort. Och det stora flertalet kom från de kommunala förvaltningarna runt om i landet. En annan stor grupp var kyrkliga organisationer som engagerar sig för de utsatta EU-migranterna.
Det de fick höra var i stor utsträckning en redogörelse för vilka argument kommunerna bör använda för att slippa göra insatser för migranterna – argument som Feministisk Perspektiv skrev om i januari. I korta drag går resonemanget ut på att medborgare i andra EU-länder inte omfattas av socialtjänstlagen i samma utsträckning som svenska medborgare, eller personer med uppehållstillstånd. Även papperslösa har rättigheter som går längre än EU-migranternas.
Det här står inte nedskrivet i socialtjänstlagen, men har blivit en praxis som kommunerna använder, och som även Socialstyrelsen och SKL argumenterar för – med utgångspunkt i ett 20 år gammalt avgörande i regeringsrätten, som gällde en person som inte befann sig i nöd i sitt hemland. En av dem som företräder den synen är SKL:s förbundsjurist Ann-Sofie Agnevik.
– Även om den domen är gammal så är lagens mening densamma, så det här gäller ändå säger hon.
Men bland de exempel som hon presenterade under konferensen fanns också ett färskt avgörande i förvaltningsdomstolen i Linköping. Där har domstolen resonerat tvärtom mot SKL: Kommunen har ansvar för de människor som vistas i den, och det är i enlighet med lagen att till exempel hjälpa till med boende åt utsatta människor som annars sover utomhus.
Måste utredas
SKL:s vice ordförande Lennart Gabrielsson (FP) fortsatte dock på samma spår som Ann-Sofie Agnevik.
– All världens fattigdom är inte svenska kommuners uppgift att lösa, sade han.
Samtidigt konstaterade Gabrielsson att migranternas barn har rätt till skydd från svenska kommuner, alltså att barnen hamnar under den socialtjänstlag som bara till en liten del anses gälla deras föräldrar.
Åsa Regnér, S, som tillträdde som barn- äldre- och jämställdhetsminister efter valet i höstas, säger att det här är en komplex situation – att socialtjänstlagen å ena sidan anses omfatta olika människor olika mycket, å andra sidan inte innehåller några sådana formuleringar. Så vad ska ändras – lagen eller kommunernas praxis?
– Jag kan inte föreslå någonting, här och nu. Det här är något som vår nye samordnare för EU-migranter kommer att utreda noggrant. Först därefter finns det en grund för att säga vad vi ska göra, sade Regnér.
En fråga om likabehandling?
Frivilligorganisationer fick också tillfälle att berätta om hur de jobbar. På vissa håll har kommuner och frivilligrörelser lyckats mötas och få igång härbärgen och sysselsättningar som inneburit att människor har fått jobb istället för att tigga. Och det här satte ljus på hur olika kommunerna agerar.
Den ena extremen visade Malmö upp. Kommunalrådet för sociala frågor Carina Nilsson (S) berättade om hur kommunen hamnat i ett tillstånd av ”chock och förnekelse” när det började komma tiggande rumäner till staden. Det tillståndet har man inte helt kommit ur, och därför har insatserna varit otillräckliga, och kraftigt problemdrabbade. Hon nämnde med några ord den skandal som under de senaste veckorna utspelat sig på Sofielunds Folkets Hus – en förening och en lokal som fick hundratusentals kronor av Malmö kommun för att ordna härbärge, men där man inte får ha madrasser – och där väktare har tillkallats för att gå runt och väcka folk som trots allt har somnat. Inomhusplatserna räcker inte heller till och på en av ödetomterna i industriområdet Sorgenfri har en kåkstad växt upp, med enorma problem med sopor och avföring inne bland kåkarna. Och då har Carina Nilsson bestämt sig för att kommunen inte ska komma och hämta soporna:
– Nej, för då bekräftar vi förekomsten av en kåkstad i Malmö, och det vill vi inte, säger hon.
Hon hävdade också att det skulle strida mot kommunallagen att städa upp på ödetomten, för en kommun måste behandla alla invånare lika, och syftade då på att man inte har ”rätt” att ge sophämtning gratis bara åt vissa.
Medmänsklighetens miniminivå
Vid den andra polen finns Linköpings kommun. Kommunalrådet Daniel Andersson (FP) säger att hans kommun inte alls hamnade i chock när rumänerna började komma 2013.
– Vi insåg snabbt att vi skulle behöva välja väg. Och vi frågade oss: Är Linköping en kommun där människor ska behöva sova utomhus mitt i vintern? Vilken är den lägsta nivå vi kan acceptera att människor lever på här hos oss? Ställer man frågan så, så är det lätt att se att man måste ordna övernattning. Därför började vi jobba med Stadsmissionen och har kunnat erbjuda sovplatser inomhus. Den här vintern blir det i fem månader, säger han.
Men inte heller i Linköping räcker platserna till. På tågstationen i Linköping träffar Feministiskt Perspektiv rumänskan Corina Dumitrescu, som värmer sig i väntsalen efter att ha suttit och tiggt hela dagen. Hon kommer den här natten att sova under en bro.
– Det finns inte plats på härbärget. Jag önskar att det fanns, för det är farligt att sova utomhus när det är så kallt. Men vi har fått veta att de inte släpper in fler, säger hon.
Hoppas på lite mat
Hon var inte på konferensen. Det var inte heller en man som vi kan kalla för Cristi Popescu, som av en slump hade satt sig att tigga just utanför entrén till konferenssalen. Under de timmar som gick från att han kom på förmiddagen, tills att konferensdeltagarna kom tillbaka från lunch, hade inte en enda person – utöver Feministiskt Perspektivs reporter – pratat med honom.
– Jag önskar att jag får lite mat, om det blir något över härinne på kaféet, sade han. Cristi Popescu hade just anlänt från den rumänska industristaden Cimpulung, där människor förr i tiden arbetade med trähantering. Nu är fabrikerna nedlagda.
– Det finns inga jobb längre. Hade det funnits hade jag aldrig kommit hit. Men det är omöjligt att få en inkomst man kan klara sig på i vår stad, sade han medan socialtjänstemännen från kommunerna gick förbi i strid ström.
Initiativ för framtiden
Som Feministiskt Perspektiv <a href="visade i en artikel i januari är Cristi Popescus erfarenhet inte unik. Industrinedläggningarna har kostat landet fem av de nio miljoner arbetstillfällen som en gång fanns. En konsekvens av nedläggningarna är alltså att det nu finns flera tusen tiggande rumänska romer, plus ett antal bulgarer, i svenska städer. Men trots detta var Rickard Klerfors, Hjärta till Hjärta, optimistisk inför framtiden.
– Vi har visat att det går att hjälpa människor att resa sig. Det är allvarliga problem och hinder som måste övervinnas, men de går att övervinna. Människor som får hjälp att bli lagfarna ägare till sin mark vågar satsa på jordbruk, och slipper risken att bli ivägkörda. Men Sverige kommer att se fattiga rumäner i många år framöver, spådde han.
Ett framåtpekande initiativ presenterade också förre Rumänienambassadören Mats Åberg. Han företräder en ideell organisation - Nätverket för romska EU-migranter. Organisationen arbetar för att knyta starkare band mellan frivilligrörelsen och kommunerna, och startar i dagarna en webbsida, bland annat för att samla den kunskap som finns, och som i dag är utspridd över landet.
