Redan innan jag kliver in i salongen börjar stämningen smyga sig på. Det går att handla Loranga läsk och mazarin bakelse i det lilla caféet i Orionteatern vilket jag hör några barn glatt kommentera. Glädjen börjar spira i väntan på att dörrarna ska öppnas. Snart så. Snart börjar det. Jag går in, sätter mig ner och framför mig har jag en scen, så vacker. Detaljrik och djup, lekfull och charmig. Här är jag nu, på besök hos Loranga, Masarin och Dartanjang!

I besöket får jag stanna, jag hälsar på och följer med. I en kärleksfull miljö full av lek. Bland bullar, tigrar, fantasi och galenskap toppat med kaviar. En pappa som inte arbetar, som sover på golvet och tar dagen som den kommer. Ett barn som leker med en stor jättekniv och en farfar som bor i vedbon.

Äventyr och allvar

Ja, nog finns det ett allvar som vilar i denna berättelse alltid. Pengarna som inte finns och den stora sophögen som pryder gården där dom bor. Ett allvar som utan att vara ett problem ger en ton av tyngd i den grund berättelsen far fram. På soptippen finns en jätte giraff och i skafferiet chokladpuddig, bakom elementet en hundra lapp och i luften lek.

Dagarna är fulla med äventyr. På gården kan allt hända. Här badas det i garaget så att det skvätter alldeles underbart. En tjuv kommer på besök och Loranga letar jobb. Dartanjang vaknar upp till olika jag och lek kantar vardagen för Masarin. Skön musik och härligt skratt. Det är en fartfylld varm och rolig värld och det finns gott om bullar för en hungrig mage.

Nu blir det att handla Loranga böcker! Och pjäsen vill jag se igen, med de barn jag känner brevid mig. Jag tror den skulle fascinera och underhålla och det vore intressant att prata om den men dom efteråt. Det är en speciell verklighet man får besöka, minst sagt. Och med fantasi kan till och med tigrar bli verkliga! Eller?