Vad har en ”sekulär, judisk feminist” och påven gemensamt?

Jo, påven Franciskus har skrivit en encyklika om klimatet, Laudato si’, till världens cirka 1,2 mil-jarder katoliker. Och precis som den kanadensiska författaren och journalisten Naomi Klein i sin senaste bok This Changes Everything, skriver han, klart och tydligt att det enda sättet att göra något åt klimatkrisen är att i grunden förändra den tillväxtinriktade ekonomiska modell vi lever efter.

Men inte bara det. Genom att hävda att naturen har ett värde i sig bryter påven Francisco med en under århundrande rådande teologisk tolkning i vilken naturen har betraktats med direkt fientlighet. Hos påven har allt levande ett inre väsen och förtjänar en plats på jorden, även om det inte utgör ekonomisk nytta. Därför är det ett moraliskt brott att låta klimatförändringarna fortgå utan att göra något åt det. På så vis är det också en uppgörelse med människans förstörelse av naturen.

Borde vara obligatorisk

Att den har fått mycket uppmärksamhet är bra. Den borde vara obligatorisk läsning för alla.

Klein var antagligen den första ”sekulära, judiska feministen” någonsin att tala i Vatikanen när hon i juli var inbjuden att prata utifrån sin senaste bok. Etiketterna hade hon satt under förberedelsearbetet, men aldrig trott skulle uttalas högt när hon väl var där.

Klein menar att den kärlek till naturen som finns inbäddad i encyklikan representerar en djupgående och radikal förändring bort från traditionell katolicism. Hon vittnar också om att flera av de andra talarna, katoliker som setts som sociala radikaler under årtionden, nu hade bjudits in.

Påven Franciskus text är faktaspäckad (han lär ha tagit hjälp av de mest framstående klimatforskarna) och insiktsfullt skriven om hur människan medvetet förstör planeten och inte gör något åt att på allvar försöka vända en utvecklingen som är på väg mot katastrofala och oöverblickbara konsekvenser för allt levande på jorden. Men samtidigt också uppfriskande och hoppingivande, eftersom det faktiskt finns alternativa vägar att gå, om vi bara vill.

Med en klarsynt självklarhet argumenterar han systematiskt för att visa hur vi inom ramen för den rådande ordningen - i vilken ekonomin styr över politiken och teknokratin över ekonomin - inte har möjlighet att göra något åt klimatet och vända utvecklingen.

Det gör han genom att visa hur ohållbart det ekonomiska systemet är med några dominerande världsledande bolag, som aldrig kommer att handla utifrån alla människors bästa, hur politiskt ovilliga både världens regeringar och internationella institutioner är att göra något åt klimatkrisen och samtidigt hur den utopiska tilltron till tekniken rent av är farlig och inte minst hur vi som individer har ett moraliskt ansvar för våra handlingar i stort och smått.

Rättviseperspektiv

Och då pratar han inte om att källsortera utan att se att våra medmänniskor dör på grund av att vi tyst accepterar att vi räddar banker istället för att försäkra att människor har tillgång till eller råd att köpa mat eller har möjlighet att fly från krig.

Franciskus argumenterar på ett sätt som får den svenska klimatdebatten att blekna i jämförelse och borde göra alla miljöintresserade politiker gröna av avund - inte minst för att han har modet.

I centrum står de som lever i fattigdom och rättviseperspektivet löper som en röd tråd genom skriften. Detta samtidigt som han kritiserar den politiska eliten och internationella institutioner och dö-mer ut det ekonomiska systemet och dess tilltro till marknaden och ekonomisk tillväxt som svaret på allt.

Däremot menar han att frivilligorganisationers och sociala rörelsers engagemang i miljö- och klimatfrågor har bidragit till att lyfta ämnet på världsagendan och drivit på diskussionerna.

Påven skickar här alltså ett radikalt budskap - ett budskap att kontemplera kring. Katolik eller inte. Det är för alla.

Enligt Franciskus är det en moralisk fråga. Antingen fortsätter vi leva som vi gör. Ser till vårt och jobbar på kort sikt för att få det lite bättre, samtidigt som det finansiella kapitalet tillåter en liten ekonomisk elit att fortsätta berika sig på bekostnad av världens befolkning i stort och den extrema fattigdomen växer, något som tycks ses som en naturlag och nödvändigt ont för att upprätthålla världsordningen. Eller så lägger vi alla kortsiktiga egenintressen åt sidan och tar ett gemensamt ansvar för allt levande på planeten.

Som så ofta när vi hör eller läser skarpa uttalanden som ifrågasätter vårt levnadssätt går vi, med media i spetsen, på defensiven. Det är som att vi inte riktigt kan ta in, som att det inte riktigt rör oss utan bara rinner av.

Förstå världsordningen

Jag tror inte att vi inte vill göra något åt detta sekels största kris, denna komplicerade och invecklade ekologiska och sociala kris. Svenskarna som är både miljömedvetna och värnar mänskliga rättigheter. Så varför gör vi inget?

Dels ser vi nog inte något alternativ, fostrade som vi är till följsamma medborgare i ett kapitalistiskt samhällsbygge, och dels vill vi att allt ska gå snabbt och smärtfritt, och helst lösas genom någon ny teknologisk uppfinning. Det menar påven Franciskus inte är möjligt eftersom vår tids tekniska uppfinningar är inriktade på att effektivisera och förenkla vår individuella tillvaro - en logisk följ av det moderna konsumtionssamhället - snarare än på att rädda den del av mänskligheten som faktiskt inte kan överleva.

Det finns inte tillräckligt med tid för eftertanke, analys och utarbetande av alternativ i våra liv, i vårt samhälle. För hur ska vi hinna det i livspusslet som har blivit vårt liv?

Bara som en idé. Tänk om vi inte reser på semester i år. Tänk om vi bara stannar hemma och sätter oss in i en av alla kriser som just nu pågår i världen. Går bortom mediarubriker om terrordåd och döda att förfasas över och sätter oss in i den historiska bakgrunden till en utvald konflikt för att för-stå sammanhanget, närma oss orsakerna och inte minst se människorna som dras in mot sin vilja.

Det är en utmärkt början för att försöka förstå vad det är som händer på jorden. Även om detaljerna skiljer sig mellan varje konflikt, så kommer det finnas många gemensamma nämnare. Inte minst i svaren på vilka intressen som står på spel, vem som vinner på konflikten, vilka olika intressegrup-per som är inblandade och hur de utnyttjar sin makt. Det kommer visa hur politik och ekonomi är sammanflätade, att de flesta offer är oskyldiga och hur mycket några tjänar på konflikter samtidigt som den stora massan är förlorare. Och hur vi alla är sammankopplade.

Dessutom kanske det blir tydligt hur klimatförändringar i form av orkaner, översvämningar och torka drabbar de som lever i fattigdom värst och förvärrar konflikter, eftersom vi tillåter en ekonomisk världsordning där ett värdigt liv för varje människa på jorden inte är minimikrav.

För det är inte förrän vi känner något inpå bara huden som vi tar till oss, reagerar och gör oss beredda att förändra och faktiskt också tar steget.

Vi är den sista generationen som eventuellt kan rädda planeten. Det har feministen och påven fattat.