Ett samhälle som tidigare präglats av vardagslunkens stiltje, har nu fått en obarmhärtig serievåldtäktsman om halsen, som på cykel patrullerar dess gator. En av Sveriges mest brutala våldtäktsmän har gått hårt fram i den mellanstora staden i Närke, som i boken nyligen fått en alldeles ny stadsslogan - ”This is Örebro”. Medan flickor och kvinnor blir uppmanade till att kraftigt begränsa sitt rörelsemönster i staden genom att få sällskap hem, ta omvägar runt stadens parker och åka tjejtaxi, bestämmer sig några andra för att säga ifrån. På sitt sätt.
Sporrad av verklighetens händelser och alla de brutala överfallsvåldtäkter som den så kallade Örebromannen begick har journalisten och författaren Maria Sveland stakat fram en ny berättelse. Befrielsen ska handla om det mest förbjudna – kvinnors hämnd. Dithän kommer läsaren dock inte förrän efter att ha tagit sig igenom nästan hela berättelsen, för bokens tyngd- och medelpunkt ligger inte där (även om boken lanseras som om att den gör det).
Befrielsegrupp möts på krogen
Realistiska huvudkaraktärer porträtteras. Ett slags socialrealistisk arbetarroman träder fram på bokbladen mellan styckena med polisens nedpräntade förhörssamtal. Texten speglar hur kärlek och långa arbetsdagar med värkande kroppar kommer och går. Hur chefer och kollegor ter sig mot varann. Spänningar sliter i de gestaltade romanfigurerna, både psykiskt och fysiskt.
Den ”löpande band”-känsla som ett inrutat vardagsliv kan ge, ruskas om, men trots det fortsätter ändå lunken, alltmedan gärningsmannens ”löpande band”-våldtäkter intensifieras. Han börjar ta större risker. Brutaliteten förvärras och eskalerar till nästan dödligt våld och han våldtar även dagtid. Rör sig i situationer där han äventyrar att bli upptäckt. En omänsklig känslolöshet vittnar om att han inte kommer att trappa ned, tvärtom.
De som i själva berättelsetråden rejält börjat tröttna på detta våld bildar en liten grupp som ses minst en gång i veckan. De talar om aktuella händelser, strukturer och historiska företeelser. Om det som stört eller berört dem. Först ses de mest på krogen och eldar på en känsla de borde känna av samhörighet och gemensam kamp, men har också andra mer uppstyrda möten. De delar med sig av analyser, detaljer och erfarenheter. De får i ”uppdrag” att hålla olika föreläsningar för varandra om någon särskild iakttagande lärdom de blivit varse om. Kvinnor har genom tidens gång försökt på alla sätt de kan komma på att göra sina röster hörda i ett civilisationssamhälle, konstaterar de. Genom utbildning, forskning, och rättsväsendets regelverk. Genom artiklar, tal och demonstrationer och så vidare. Men vad har det hjälpt de kvinnor som blir våldtagna?
Det mest förbjudna
Ett liv utan trygghet tär. Det kan ju vara vem som helst. Precis vem som helst som våldtar eller blir våldtagen. En av medlemmarna i Kvinnornas befrielsefront påpekar krasst ”att alla män är potentiella våldtäktsmän” även om majoriteten av alla män inte pysslar med sexuellt våld. För det enda kvinnor kan ta fasta på är att det är män som våldtar och att våldtäktsmän ser ut som folk gör mest. Snygga, fula och alldagliga, som kan se glada ut och vara snälla de med. Ilskan över att inget konkret och drastiskt händer, för att sätta stopp på det upptrappande våldet, bestämmer sig gruppen för att gå ett steg längre, bortom ramarna och går sonika till handling på ett sätt som ska få polis, media och samhälle att reagera.
Sveland vill att läsaren ska ta med hela människans tidsperspektiv i romanbilden. Våldtäktsmän har alltid hittat ett livsutrymme i samhället där de kan komma och gå, komma och gå, komma och gå... genom tid och rum. Tanken svindlar på all smärta kvinnor mött genom sin blotta existens. En oändlig orättvisa och sorg har utspelats/utspelar sig på stadens gator, cykelvägar, i våra arbets- och hemmiljöer. Det är just därför Kvinnornas befrielsefront bildas i Örebro. De vill visa genom konkreta exempel på hur det känns att få sitt livsutrymme begränsat genom att ”ge igen med samma mynt”. För då måste väl ändå samhället börja lyssna och agera... eller?
Det är en skönlitterär tanke som kan ge upphov till många diskussioner. Är Befrielsen att betrakta som ett förlösande inslag i litteraturens värld då? Nej, Ja. Nja. Gränslandsutforskande tankar söker handlingar som annars inte brukar sökas. Sådan är litteraturens roll. Spjutspetsen i maktspelet, det boken rör sig kring – det sexuella våldet – tar romanfigurerna dock inte till, utan de använder sig av det ickesexuella våldets språk. Frågan om vad som egentligen är ”mest förbjudet”, uppstår.
Högt pris för läsaren
Som författare har du lyxen att med den skönlitterära friheten röra dig och operera bortanför samhällets gängse gränser. Maria Svelands bok har många ansatser till pedagogiska ambitioner och har sina poänger. Inte minst genom de föreläsningar som hålls av Kvinnornas Befrielsefront, även om det stundom känns som att boken brottas med vilken riktning den ska ta och landa i. Sveland väjer inte för att baka in politiska ställningstaganden, det är ju trots allt en politisk roman! Men med allt sammantaget - blir det ett högt pris för läsaren - då berättelsen ofta blir för övertydlig och upprepande. Således uteblir den mer skönlitterära upplevelsen, som får sig en oförtjänt törn i en annars betydelsefull roman.
De feministiska analyser som presenteras står på en grundläggande nivå och har en informerande föresats. De har följaktligen ingen djuplodade strävan. Befrielsen som konstruktion lämpar sig definitivt för filmdukens dimensioner och storytelling. Skulle inte förvåna om någon plockar upp den snart och har boken som utgångspunkt för en ny uppstickande film.
Precis som boken tar upp har kvinnors rörelsefrihet, så långt vi kan minnas, varit begränsad. Alla flickor och kvinnor har någon gång känt den där oroskänslan av att behöva skydda sig från något som finns på lur. Det är inte bara kvinnorna som rör sig genom Örebronatten som är förvissad om den kunskapen och bär på den upplevelsen.
Det Sveland kallar ”spjutspetsen i maktspelet” - det sexuella våldet genomsyrar vardagen på olika vis, vare sig vi bor i Umeå, Örebro, Stockholm, New York, Mexico city eller Finnspång. Sorgligt är det. Modlösheten över detta tungsinta fastställande borde gripa tag i oss på ett sätt som gör det lättare att ta det där ”fassprånget” som behövs för att kunna engagera sig mera. Nog fan är det svårt att titta inåt mot sig själv genom de feministiska glasögonen. De gör ont. Inte ens den mest upplysta feminist är befriad från könsmaktordningens brokiga palett av mångfacetterat förtryck. Samtidigt är det en befrielse i sig att se verkligheten så som den ser ut, hur ful den än må vara. Ett måste för den som vill kunna gå vidare i befrielsekampen.
”Befrielsen är nära”, eller hur det nu var med den saken... Vad gör man när våldtäktsmän ständigt hittar nya livsutrymmen att verka i?
