Världens regeringar har enats om en politisk deklaration som ska åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män – 50/50 på alla områden – till 2030. Men dokumentet är inte bindande, svagt och civilsamhällets organisationer uteslutna från förhandlingarna, vilket i sig är ett bakslag enligt Lydia Alpízar, generalsekreterare för kvinnorättsorganisationen AWID.
I vanliga fall avslutas FN-konferensen Commmission on the Status of Women (CSW), som utvärderar tillämpningen av kvinnokonventionen för avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, med en framförhandlad deklaration. Den här gången inleddes mötet med en färdig sådan.
Deklarationen uppfyller inte på långa vägar förväntningarna från civilsamhällets kvinnorättsaktivister. Vid sitt anförande under öppningen av den 59:e CSW-konferensen påtalade Awid-chefen Lydia Alpízar att deklarationen är mycket svag och uttryckte skarp kritik mot det faktum att civilsamhället exkluderats från förhandlingarna.
Alpizar underströk det akuta behovet av att lägga politiska meningsskiljaktigheter åt sidan och satsa de resurser som krävs för att säkra efterlevnaden av alla överenskommelser om att stödja kvinnors strävan som undertecknats genom åren. Hon betonade också att traditioner inte får vara en förevändning för diskriminering, våld och brist på framsteg.
Kritiken utvecklas i ett uttalande som backas upp av nära 1 000 kvinnorättsorganisationer.
Konstant underskott på investeringar
Skälet till den omvända ordningen på årets CSW är den risk för bakslag som befarades om kvinnokonventionens Pekingplattform faktiskt skulle öppnas för omförhandling. Flera kvinnorättsaktivister som Feministiskt perspektiv har talat med på plats beskriver, trots missnöjet, initiativet från UN Women som det bästa möjliga under omständigheterna.
Utgångspunkten för deklarationen är UN Womens rapport om de gångna 20 årens framsteg och bakslag på vart och ett av de 12 avgörande målen i Pekingplattformen.
Inför antagandet av deklarationen i FN:s generalförsamling konstaterade UN Womens generalsekreterare Phumzile Mlambo-Ngcuka att arbetet för jämställdhet har gått oacceptabelt långsamt och präglats av en konstant underskott på investeringar inom alla områden.
Hon presenterade slutsatserna i korthet då hon inledningstalade på NGO-forum inför CSW benämnt Consultation day. Vad som ändå har hänt under de gångna 20 åren är enligt Mlambo-Ngcuka att den normativa miljön där aktivismen för kvinnors rättigheter bedrivs har förändrats. I alla länder har lagstiftningar förändrats med anledning av Pekingplattformen. En tillbakablick över de globala kvinnokonferenser som hållits genom åren gav perspektiv på dokumentets radikalitet och i salen fanns många av de aktivister som var med då det begav sig.
– Vad som framgår starkt av rapporten är att stereotyperna som vi diskuterade i Mexiko (vid den första internationella kvinnokonferensen 1975, red anm) lever och frodas. Vi förändrar oss och upptäcker att vi fortfarande lever med några av de problem vi försöker lösa. Vi har förändrat oss inom patriarkatet, men vi har inte monterat ner patriarkatet. Vi vill inte utbilda kvinnor så att de anpassar sig till paradigmet, vi vill förändra det. Världen måste ändra sig, inte kvinnorna, sade Phumzile Mlambo-Ngcuka.
Första fem åren avgörande
För att nå målet måste både takten och ambitionerna i arbetet för jämställdhet öka, framhöll UN Women-chefen – allt enligt kampanjparollen som antagits inför 8 mars: ”Planet 50-50 by 2030: Step It Up for Gender Equality.”
– Jag är både nervös och förväntansfull, nervös för att vi står inför ett stort tillfälle som inte får gå förlorat, och förväntansfull för att det är ett tillfälle för oss att resa oss och bryta ojämställdhetens ryggrad en gång för alla. Jag får höra att det är så naivt, och jag vet att det är så avlägset, men samtidigt så nära. Det här kan göras, det är inte ett omöjligt uppdrag, sade Phumzile Mlambo-Ngcuka.
Hon konstaterade också att arbetet med Pekingplattformen har varit komplext, långsamt och ojämnt, samt implementeringen oklar, och lyfte fram att störst framsteg har gjorts i de länder som stått inför de svåraste utmaningarna. Jämställdhet, betonar Mlambo-Ngcuka, är inget som går att åstadkomma med sprida insatser i enstaka frågor. Alltför ofta har framsteg på ett område undergrävts av passivitet, eller åtgärder med motsatt effekt, på ett annat. Därför måste förändringsarbetet bedrivas målmedvetet och sammanhållet.
– Vi vet att länder har arbetat hårt, att civilsamhället investerat mycket arbete och svett. Likväl har inget land ännu uppnått jämlikhet mellan könen. Världens folk, män och kvinnor ute på gatorna, har bestämt sig för att det här är vad vi ska göra de kommande 15 åren. Vi vill nå jämställdhet 2030. Men vi kan inte vänta till 2028. Vi måste skapa momentum. De första fem åren kommer att vara avgörande. Det handlar om att göra vad som kan göras och vad som måste göras och att utvärdera utvecklingen varje år.
Avgörande för hållbar utveckling
Enligt den av generalförsamlingen antagna deklarationen förbinder sig regeringarna att vidta konkreta åtgärder på sex områden. Det handlar om att göra mer för att stärka lagars implementering, stödja institutioner som är avgörande för kvinnors tillgång till makt, förändra diskriminerande normer och stereotyper, få bukt med den ojämlika resursfördelningen, främja ansvarsutkrävande och förstärka kapaciteten och datainsamlingen för att kunna följa framsteg.
Den politiska deklarationen lyfter också fram UN Womens centrala roll när det gäller att samla länder, FN-systemet, det civila samhället, näringslivet och andra aktörer kring det gemensamma målet om jämställdhet. Dessutom betonas att män och pojkars har viktiga roller att spela.
Genom antagandet av deklarationen enades medlemsländerna om att ett accelererat och fullständigt genomförande av Pekingplattformen blir avgörande för målen i post-2015-agendan som ska ta vid när milenniemålen löper ut i år. Övergången sker i samband med ett toppmöte i september där statsöverhuvuden från hela världen kommer att medverka.
– Det nedslående gapet mellan existerande åtaganden och deras implementering pekar på ett kollektivt misslyckande vad gäller ledarskap,
noterade UN Women-chefen Phumzile Mlambo-Ngcuka.
FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon deltog vid 8 mars-demonstrationen i New York, och inledningstalade när CSW-konferensen öppnade på måndagen.
– Ledare har alltför ofta använt kvinnor för att främja sin egen makt. Vi måste använda vår makt för att främja kvinnor, sade han bland annat.
