Vid den årliga kvinnokonferensen i FN, Commission on the Status of Women, som utvärderar medlemsstaternas arbete med att genomföra kvinnokonventionen, valde några organisationer och FN-missioner att lyfta frågan om kvinnors representation i medierna, och behovet att återuppliva kapitel J från Pekingplattformen. De som varit med på sådana konferenser tidigare noterade också att nättrakasserier nu kommit med på dagordningen.
De hot och trakasserier som kvinnor utsätts för online är en fråga som inte belysts vid tidigare konferenser. På årets CSW, den 59:e i ordningen, lyfte bland andra Kanada frågan. Seminariet hölls i en av de stora salarna och kan ses via FN:s webb-tv.
Samtliga seminarier som rörde mediernas roll var fyllda till bristningsgränsen. Estland, som har satsat på att vara i framkant när det gäller nya mediers tillgänglighet, arrangerade via sin FN-mission ett samtal om vikten av att prioritera upp kapitel J, i samarbete med Association for Progressive Communications (APC).
Panelen konstaterade bland annat att diskriminerande mönster inte försvinner med teknisk utveckling och att yttrandefrihet och tillgång till information – och även bekämpning av trakasserier och sexualbrott – är lika viktigt oavsett vilket medium som används för att förmedla ett budskap.
GenderIT.org, som uppstod ur det lobbyarbete som bedrivits av APC:s kvinnorättsprogram, har granskat och dokumenterat både hur medierna kan främja och motverka kvinnors yttrandefrihet och tillgång till medier. Inte minst hur hat och hot i praktiken innebär att kvinnors yttrandefrihet begränsas, oavsett hur utbredd tillgången till internet är.
Precis som i andra feministiska sammanhang har journalister och kvinnorättsaktivister använt sig av flera metoder. Den ena är att göra egna medier, där internet – trots fortsatta klyftor och nya former av genusbaserat våld – är ett utrymme som feminister också kunnat göra anspråk på. Den andra handlar om att förändra etablerade medier inifrån och trycka på för förändring via branschorganisationer och parlamentariska församlingar.
Resursbrist och ovilja
I globala sammanhang är mediernas betydelse för möjligheterna att nå hållbar fred, frihet från våld och social rättvisa uppenbar. Riktlinjer för hur jämställda medier ska åstadkommas har tagits fram såväl av branschorgan som Committee to Protect Journalists, CPJ och internationella journalistfederationen, IFJ, som i mellanstatliga samarbeten som EU, Europarådet och Unesco. Det finns förslag på vad regeringar, medier och civilsamhälle kan göra, indikatorer som gör arbetet möjligt att följa upp, med mera.
Att åtgärder som siktar mot jämställdhet ses som ingrepp i yttrandefriheten och kallas censur innan metoderna ens förklarats och debatterats är ett stort hinder. Och, inte minst, saknas det resurser, konstaterar Colleen Lowe Morna, ordförande i styrgruppen för den globala alliansen för genus och medier, GAMAG, som både Unesco och IFJ backar upp. Hon är också chef för den feministiska nyhetsbyrån Gender Links, i Sydafrika.
– Några av oss måste mobilisera resurserna för jobbet som vi gör, och till stor del är det ett arbete vi gör med kärlek. Det passar perfekt in i hela diskussionen om kvinnors obetalda arbete. De globala studie vi pratar om görs av volontärer, och vi tycker att det här arbetet är viktigt nog för att finnas med på den globala agendan, att det borde finansieras och tas på allvar.
Den övergripande utvärderingen av Pekingplattformen som presenterades av UN Women under CSW visar att de länder som haft störst utmaningar är de som också gjort störst framsteg. Och vad som betraktas som framsteg ligger i hög utsträckning på en formell nivå, i form av lagstiftning, mot våld och för lika rättigheter på områden som arbetsmarknad, politisk representation, egendom, medborgarskap och så vidare. Men när det gäller kapitel J finns inte ens det formella på plats annat än i undantagsfall.
I sin roll som ledare för GAMAG argumenterade Colleen Lowe Morna skickligt för vikten av att sätta kapitel J i centrum för diskussionerna om en hållbar framtid i sitt anförande på Unescos och UN Womens gemensamma seminarium med fokus på just detta.
Geena Davis och Colleen Lowe Morna i ett spänstigt samtal om vådan av ojämställda medier och vikten av aktivt förändringsarbete.
Skadliga effekter kan motverkas
I panelen fanns även Thelma och Louise-skådespelaren Geena Davis som arbetar för att förändra mediebilden av flickor och kvinnor, framför allt i de medier som riktar sig till barn. Hon konstaterade att de mediala skildringarna av kvinnor som andra klassens medborgare skulle kunna förändras över en natt. Det handlar bara om att bestämma sig för att bryta mönstret i nästa inslag. Hon talade om hur flickor redan i sexårsåldern börja se sig genom den så kallade ”manliga” blick som fortfarande dominerar i medieflödet, att självsexualisera sig, som forskarna kallar det. Samtidigt berättade hon om ny forskning som visar att de skadliga effekterna av stereotypiseringen motverkas när vuxna är vakna, och ifrågasätter det som visas i film och tv.
Vid ett seminarium om hur kvinnor porträtteras i medierna presenterade medieforskaren Maria Edström antologin Making Change, som publicerats av Nordicom och lyfter fram goda exempel på förändringsarbete. En bok vars budskap i samma vecka också uppmärksammades av Huffington Post.
På många håll tar redaktioner betydande steg mot könsbalans bland såväl reportrar som arbetsledare, men sannolikheten är betydligt högre att män har fasta heltidsjobb med hög lön, och ju högre upp i hierarkin desto glesare blir andelen kvinnor. Vad gäller i vilka roller kvinnor representeras i nyhetsflödet, och hur de skildras, är det också tunt med goda exempel, och de är fortfarande alltför för få för att det ska märkas nämnvärt i det totala utbudet.
Sedan 1995 granskas nyhetsutbudet globalt ur genusperspektiv med hjälp av ideella krafter vart femte år, inom ramen för Global Media Monitoring Project (GMMP). Bara vart fjärde nyhetssubjekt var kvinna i det globala nyhetsflödet 2010. I Sverige har andelen kvinnor i nyhetsflödet legat mellan 30 och 32 procent i dessa mätningar. Några jättekliv i 2015 års genomlysning, som just nu pågår, är inte att förvänta.
Främsta argumentet
IAWRT, International Association of Women in Radio & Television, som låtit granska 560 timmar radio och tv i 8 länder, presenterade under CSW en första preliminär rapport som bekräftar mönstret att män dominerar i medieutbudet och att äldre personer lyser med sin frånvaro.
Pekingplattformens kapitel J handlar om att kvinnor ska få såväl ökad tillgång till som ökat inflytande över medierna och medieflödet. Men GAMAG:s främsta argumentet för att se till att kraven följer med in i världens utvecklingsagenda post 2015 handlar om mycket mer än så.
Bredbandskommissionen uppskattade 2013 att 200 miljoner färre kvinnor än män är uppkopplade. 4,4 miljarder människor, varav de flesta fattiga kvinnor som lever på landsbygden i låginkomstländer, saknar enligt bedömningar helt tillgång till internet. Det vill säga kvinnor som har stort behov av att få ta del av information om sina rättigheter. Kvinnor som löper risk att få sina rättigheter kränkta, och drabbas hårt av beslut om handel med vapen och miljöförgörande investeringar som fattas långt bort från deras verklighet.
