Förändringen av svensk arbetsmarknad har skett gradvis – och plötsligt står vi där med villkor vi inte trodde var möjliga; det är ”normalt” med kombinationstjänster som betyder att du arbetar olika delar av dagen på olika arbetsplatser och får resa mellan dem på obetald tid; det är ”accepterat” med delade turer, som innebär ett pass på morgonen och ett pass på kvällen med obetald paus däremellan. Lägg till detta deltid, korta kontrakt och arbete varannan helg.

Och det är kvinnorna som dominerar i dessa ”prekariserade” jobb.

Lönen då, hur utvecklas den? Jo, för ett par dagar sedan publicerade LO sin årliga Jämställdhetsbarometer, en återkommande rapport som syftar till att i siffror visa hur tid, makt och pengar fördelas mellan kvinnor och män, i yrkeslivet och i familjen. Och sedan förra året redovisas inte lönen ”omräknad till heltid”. Varför?

– Det är dags att avslöja myterna om kvinnors arbetsliv. Deltiderna i kvinnodominerade branscher är inte självvalda utan en del av arbetsgivares strävan efter precisionsbemanning, förklarar utredaren bakom rapporten, Joa Bergold.

Skitlöner och kass arbetsmiljö

Sammanställningen talar sitt tydliga språk. Varje månad är snittlönen 20 000 kronor högre för män i tjänstemannayrke än för kvinnor i arbetaryrken.

20 jävla papp! Per månad! Kan det vara sant?

Ja, så har ser det ut:

• Arbetarkvinnor 17 500 kronor per månad

• Män i arbetaryrken 23 400 kronor

• Tjänstemannakvinnor 28 600 kronor

• Tjänstemän 37 500 kronor

Till denna rapport kan läggas en annan genomgång av kvinnors arbetsmiljö, som presenterades för någon vecka sedan. Det är Arbetsmiljöverket som med hjälp av flera tillsynsinsatser och forskningsbaserade metoder har undersökt om kvinnodominerade arbetsplatser har sämre arbetsmiljöförutsättningar i förhållande till mansdominerade arbetsplatser. 

Resultatet? Myndighetens jämförelse av arbetsförhållandena (i hemtjänster och i tekniska förvaltningar i 59 kommuner) visade på systematiska skillnader: Cheferna är färre i kvinnodominerade branscher, bemanningen lägre, resurser i form av utrustning och fordon sämre. Både anställda och chefer upplevde en större stress.

När jag för tre år sedan utkom med boken De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass (Atlas) skildrade jag den process – i Sverige och i EU – som gjort denna utveckling möjlig. Det handlar om globalisering, förskjutningar av makt, försvagning av facket och om nyliberalismens totala grepp om samhällsdebatt och politik.

Fajten måste tas

Boken väckte stor uppmärksamhet – och även fackföreningsrörelsen har under samma tid hajat till. Utvecklat sina metoder och använder även sociala medier. Nu senast i en rapp film om lönegapet:

Visst spelar det roll!

Vi måste alla uppmärksamma att det finns en konflikt mellan dagens form av marknadsliberalism och demokrati. LO gör det på ett alldeles lysande sätt i en annan rapport som kom för ett par veckor sedan, Modellen som klev ut genom ett fönster.

Men sen då? Hur tar vi fajten? Hur vinner vi striden?

Först och främst måste vi tro på vårt handlingsutrymme och förmåga att påverka. Vi måste se verkligheten!

Om kassörskans lön är låg blir ju maten billigare, om städerskan har usla villkor är det bättre pris på städtjänsten och om en undersköterska tvingas göra tre personers arbete i äldrevården blir det möjligt att sänka skatten. Det är lätt för den som har pengar och trygghet att se fördelarna – men priset är arbetande fattiga människor som sliter ut sina kroppar i förtid.

Därifrån är metoderna många – och måste ständigt utvecklas. Och samtidigt som vi förnyar oss genom sociala medier måste vi hålla arbetarrörelsens historia i minnet; det är när vi går samman i gemensamma aktioner – och framför allt i strejker – som vi på allvar hotat kapitalet och vunnit segrar.