”I EU-parlamentet kan en inte vara föräldraledig. Det existerar inte. Det finns inga toaletter med skötbord eller barnvagnsparkering. Normen för en politiker i EU är en medelålders vit man. Möjligtvis en medelålders vit kvinna”, skriver Linnéa Engström (MP) i veckans EU-krönika.
Jag köpte ett sånt där ”baby-paket på flykt” som säljs av Röda korset, tanken är att ge en familj på flykt ett paket med det nödvändigaste. Bilderna sköljer över mig på kvällskvisten när jag ska gå och lägga mig: hon med gravidmagen, ensam på en grekisk strand. Hon har slitna kläder och en trött min som blickar ut över havet där hon precis har stigit av båten. Känslan är överhängande: ”det kunde ha varit jag”.
Om allt går väl ska jag om lite mer än en månad bli mamma för andra gången. Lyckan är stor. Mitt största problem just nu är hur jag ska få ihop familjelivet med mitt politiska liv, det så välkända ”livspusslet”. Kanske också en smygande misstanke att omgivningen, trots att det är år 2015, inte tycker att det är alldeles självklart att kunna vara småbarnsförälder och ha ett tungt politiskt uppdrag.
Jag tänker på kvinnan på stranden. Så många som tvingas föda barn på flykt. Flera miljoner kvinnor faktiskt. Dagligen. Om de kan, kan väl jag. Det går bra att vara både politiker och kvinna, att vara en bra mamma OCH ha en karriär. Hon på stranden som har flytt krig och misär, hon vågar sätta sig i en båt på väg över Medelhavet för att skapa ett bättre liv för sig och sitt barn. Hon är verkligen modig.
I EU-parlamentet kan en inte vara föräldraledig. Det existerar inte. Det finns inga toaletter med skötbord eller barnvagnsparkeringar. Normen för en politiker i EU är en medelålders vit man. Möjligtvis en medelålders vit kvinna. Självklart också män mellan 30-40 år. Kvinnor mellan 20-40 år är försvinnande få. De som har en gravidmage går att räkna på en hand. Tempot ska vara högt, du ska helst vara uppbokad tolv timmar om dygnet. I det tempot finns förvisso plats för en familj, men bara om den familjen består av en servande hemmafru som tar hand om barnen och som bor kvar i hemlandet.
Jag kan lugnt förstå att många på dagens hårda arbetsmarknad lockas av hemmafrulivet. Att istället för att alltid behöva stressa på morgonen med galonisar, matsäck till utflykten, med hård och stressad röst tjata på barnet att klä på sig själv, få ta det lugnt och mysa runt i mjukiskläder. Det är verkligen inget att förakta. Min mamma har alltid jobbat heltid, hon var ensamstående och älskade verkligen sitt arbete. Hon var den första generationen som fick utbilda sig i vår släkt och hemmafruarna på gården hade hon inte mycket till övers för, som hon brukade säga ”de var ganska lurade!”.
Min generation och de som nu växer upp nu är inte så tvärsäkra som 40-talisterna var. Är vi inte ganska lurade vi som stressar med både familjen och karriären? Vi springer och springer i det här ekorrhjulet för att vara ”jämställda” men allt vi får tillbaka är en känsla av misslyckande och dubbel bestraffning: dålig mamma, dålig på jobbet. Värdelös. Utbränd.
Jag gillar högt tempo och utmaningar. Jag blir hög av att konstant utsätta mig för offentliga situationer där jag får testa mina argument, jag älskar verkligen det politiska hantverket. Sen vill jag vara en närvarande förälder och en bra partner också. Jag är inte beredd att offra alltför mycket av det, och tro det eller ej, det går mycket bra. Med rätt prioriteringar och rätt människor runtomkring dig så kan du göra väldigt mycket bra, ha tid för familjen och må bra samtidigt.
Tyvärr provocerar detta förhållningssätt ibland, för normen är tyvärr fortfarande att jobba mycket och att vara lite halvt utbränd – det är status. Jag menar att bra beslut tas av utvilade människor som har balans i livet, både privat och professionellt.
Många tunga politiker har haft seriösa hälsoproblem. Läs om Churchill, Hitler, Stalin och Kennedy, alla knaprade de piller och drack kopiösa mängder alkohol, för att i nästa stund ta avgörande beslut om krig och fred som påverkade miljontals människor. Därför ser jag det som en feministisk handling att ta en paus ibland, hinna tänka över livsvalen och känna efter. Det är en självklar del i det gröna och jämlika samhälle jag vill se.
