Hur många är vi inte som har kollat en eller flera serier? Sällan ett avsnitt per vecka. Oftare flera timmar i sträck i takt med att den välbehövliga nattsömnen har ätits upp. Många är riktigt bra och skickligt uppbyggda för att hålla oss i ett fast grepp, sukta efter och vilja ha mer i form av nästa avsnitt, nästföljande säsong. För alla oss och andra konsumenter av populärkultur kan det behövas en rejäl omskakning då och då.
Det kan författaren och kulturskribenten Roxane Gay, som har kallats ”Amerikas skarpaste nya essäist” av The Guardian och nominerats till årets PEN-pris, hjälpa oss med. I essäboken Bad Feminist guidar hon oss genom populärkulturen och sitt eget inre med skarpsynta iakttagelser kring feminism, ras, våld, vänskap och spel. Samtidigt gör hon upp med myten om den fulländade feministen och synar samtiden.
Gay är författare, professor, kvinna, svart, dotter till haitiska migranter, queer och ”dålig” feminist. Här finns glöden till allt hon skriver, som för henne är en politisk handling. I Bad Feminist använder hon det för att leda oss genom böcker, filmer, serier och konst utifrån ett bredare och mer inkluderande perspektiv. Hon får oss att se sprickorna i samhället och framför allt hur våld och övergrepp fortsätter normaliseras i vår samtid.
Under läsningen slås jag gång på gång av hur stor del av våra liv populärkulturen har blivit – på gott och ont. Om vi matas med det som Gay beskriver, vilket vi gör om vi läser, kollar film och serier, i måttliga eller stora mängder är det klart att vi påverkas.
Då tänker jag framför allt på det myckna våldet, de ofta anonyma offren, ibland anonyma förövarna. Hur våldsbrotten är tagna ur sitt sammanhang, och då tänker jag inte på sammanhanget i den historia som är filmens intrig, och får oss att tappa perspektiven och känna och tänka kring enskilda, oftast uppdiktade händelser och personer istället för att se vilken verklighet, vilket samhälle och värld vi faktiskt lever i och hur dessa händelser skapas. Visst finns det filmer som försöker sätta historiska händelser och övergrepp i sin kontext, om än så i förenklade termer, men de är i minoritet.
Liksom Gay är jag uppriktigt trött på att titta på våldsskildringar, vare sig det handlar om mord, tortyr, våldtäkt, sexuellt våld eller övergrepp, både historiska och på individer. Det finns tillräckligt mycket våld runt omkring oss i verkligheten att ta tag i och försöka få ett slut på snarare än att bli indignerade eller apatiska inför uppdiktat våld.
Lika trött är jag på att se människor gå ner sig i droger och alkohol. Ingen människa är ju drogen. Om det vore så skulle de väl inte ens vara karaktär i en berättelse. En antydan är mer än nog. Men det är just det som tycks så svårt; att få oss att se det som inte syns. Att skapa karaktärer som är både och, som är mångfacetterade, som vi både finner sympatiska och känner obehag inför, som vi helt enkelt både gillar och ogillar.
Den hyllade Netflixserien Orange is the new black, som utspelar sig på ett kvinnofängelse i USA, har framför allt uppmärksammats för att skildra mångfalden i samhället genom den breda representationen av karaktärer. Men Gay har uppmärksammat hur ensidiga och stereotypa många av karaktärerna i filmen är och hur de asiatiska, latinamerikanska och svarta kvinnorna finns där för att förstärka den vita huvudpersonens roll.
Jag slutade kolla Orange is the new black en bit in i andra säsongen när drogerna ånyo kom in i fängelset. Det fick mig att tappa intresset. Det var ju dynamiken mellan karaktärerna och det som pågick inom dem som var intressant, inte beroenderelationen mellan individen och drogen.
Gay efterlyser ”populärkultur som inte bara visar hur olika vi är, utan också hur väldigt lika vi är.” Precis där formulerar hon essensen av något viktigt.
Själv är jag särskilt intresserad av att intervjua kvinnor från ett brett spektrum av samhället, i olika professioner, ledarskapspositioner eller i egenskap av medborgare, medmänniskor eller tillhörande en minoritetsgrupp, Jag diskriminerar inte. Jag är helt enkelt intresserad av de röster som vanligtvis inte kommer fram i de stora nyhetsmedierna.
Det är röster som ger oss svaren på det mesta. Inte minst vad som pågår i samhället, vilka problemen är och vad som går att göra åt dem. Som hur våldet inom hemmets väggar skapar vardagsterror och gör enkla vardagssysslor till ett helvete. Hur upphittade döda och nakna kvinnokroppar med spår av tortyr och sexuellt våld skrämmer kvinnor bort från offentliga miljöer. Hur kvinnor som höjer rösten mot våld och för fred hånas, trakasseras och hotas till livet. Hur kvinnors detaljerade beskrivningar av allt hushållsarbete som dagligen utförs gratis eller till löner långt under minimilön ökar förståelsen för hur kapitalismen gynnar ett fåtal, ibland många, på bekostnad av andra. Hur konfliktförebyggande arbete bör utgå från kvinnor och barn för att lyckas. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Det de här rösterna har gemensamt i all sin olikhet, är just att de är mänskliga röster. Framför allt förenar känslorna inför många av livets händelser oss människor.
Men ingen har tid. Det är så svårt. Mycket känns främmande, konstigt eller långt borta. Istället går vi tillbaka till datorskärmen och trycker på ”bara ett avsnitt till”.
