Karibien har länge varit ett mål för prostitutionsturister. Med ett undantag: Kuba. Så är det inte längre. Den som söker på ”cuba prostitution” får som första förslag ”prices.” På sajt efter sajt skriver män triumferande: ”Alla kvinnor på Kuba är horor” och ”Vem som helst, även missfoster kan få ligga på Kuba, det har inte med att vara vit eller exotisk att göra, utan med att vi har stålar.”

En annan man som inte har lust att köpa sex skriver: ”Jag gillar mörkare tjejer, men att hitta en som inte var hora var svårt.” Man kan ana ett förtjust, nästan skadeglatt tonfall hos de västerländska männen. Kanske för att de lyckats hämnas på revolutionen genom att köpa sex, men också att de får det så billigt. Fem cuc (kubansk konvertibel peso), motsvarande cirka femtio kronor, för ”komplett service”, det vill säga allt. På Kuba svälter man inte, det är ingen som säljer sig för att äta eller gå till läkaren. Sjukvård är gratis och maten subventionerad. Men lönerna är låga, ibland bara några hundra kronor i månaden.

Utöver det nödvändiga

Yaneli de la Cruz och Jiolette Rodriguez berättar att de säljer sig för att kunna få något utöver det nödvändiga: kläder, öl, mobiltelefoner.

– Kläder är jättedyra här. En klänning kostar 25 cuc. Någon bröt sig in hos mig och stal alla mina kläder och min mobil, och nu måste jag hitta fem kunder för att kunna köpa en klänning, berättar Yaneli de la Cruz.

I dag är hon förbannad och resignerad, värdens kinesiska lås hade inte hjälpt utan nu har hon blivit av med allt. Hon är snart trettio, transkvinna och säljer sig sedan fyra år tillbaka. Hon berättar:

– Jag kommer från en provins, en liten plats på landet. Mina föräldrar fick mig när de var sexton och jag växte upp med min mormor. När jag började leva ut som kvinna kastade hon ut mig. Hon sa: ”Du kommer inte över den här tröskeln om du har kvinnokläder!”. Så jag åkte till Havanna. Där lärde jag känna en man, en gaykille, som prostituerade sig till andra män. Vi blev ett par och jag hade inget jobb, ingenting, så jag bestämde mig för att göra samma sak. Det var fyra år sedan.

Minns du första gången? Hur visste du vart du skulle gå?

– Jag gick till parken La Fraternidad för jag hade hört att där pågick prostitution. Jag hittade en köpare, men efter akten slog han mig och tog mina pengar. Han misshandlade mig så mycket att jag inte kunde gå ut på två veckor. Jag var helt sönderslagen.

Tänkte du inte då ”detta är för farligt, det är inget för mig?”

– Jo, men jag behövde kläder och skor. Så jag bet ihop och fortsatte. Ibland tycker jag om det, om jag träffar en köpare som ser bra ut. Sedan kom jag i kontakt med CENESEX (Kubas centrum för sexualupplysning). De har en grupp för transpersoner. Genom dem lärde jag mig om mina rättigheter och kunde också få ett arbete. I dag jobbar jag två dagar i veckan på ett laboratorium och gör blodanalyser. Men det räcker inte till mina utgifter.

Hur går den till, prostitutionen i Havanna?

– Vi går till en gata där de flesta transkvinnor står. De ”biologiska” kvinnorna står inte där, de har andra gator. Köparna kommer, och så går vi in på en bakgård, eller i en övergiven ruin, eller till en bil, det kan också vara ett hotell men de flesta har inte så mycket pengar. Fem cuc betalar de för en komplett service.

FEM? Det är ingenting! Femtio svenska kronor!

Yaneli de la Cruz suckar och skakar på huvudet.

– De vill inte betala mer. Faktum är att turisterna är snålare än kubanerna. Turisterna, ”los yumas”, vet att här finns billigt sex. Det är samma för de ”biologiska” tjejerna. Fula tjejer får så lite som tre cuc.

Jiolette Rodriguez fyller i:

– Nittio procent av transkvinnorna här säljer sig. Vi gör det för pengarna. Jag njuter inte av det. Det är svårt att få jobb, transpersoner blir fortfarande diskriminerade. CENESEX har gjort ett bra jobb, det är mycket bättre här än i andra länder i Karibien, men antidiskrimineringslagen omfattar ännu inte sexuell identitet, bara sexuell läggning. Så på många jobb kräver de att vi klär oss som män.

"Köparna misshandlar mig"

Är det mycket konkurrens inom prostitutionen?

– Ja, mellan transkvinnor och ”biologiska” kvinnor. Men transkvinnorna går segrande ur striden för vi kan erbjuda en mer komplett service. Vi kan vara både aktiva och passiva. Vi gör saker som inte de biologiska kvinnorna gör. Och vi ser många gånger bättre ut också, svarar Jiolette Rodriguez.

Många människor som prostituerar sig har något de inte säljer: en viss kroppsdel, en viss handling, för att bevara sin integritet. Känner ni igen det?

– Ja, en sak jag inte gör är att vara med kvinnor. Jag vägrar blankt. Kvinnliga köpare finns inte, vad som händer är att ibland vill mannen att hans fru ska vara med och titta. Visst, titta, säger jag, onanera om du vill – det känns inte bra men jag går med på det – fast du får inte röra mig, säger Yaneli de la Cruz.

– Förr ville köparna ha passiva transpersoner. Det var lättare. Nu vill de att man ska vara aktiv. Om man inte får utlösning är de inte intresserade. De frågar: hur stor kuk har du, får du utlösning, har du bröst? De vill ha en kvinna med penis. Många kunder kallar en ”Fatima.” Vissa vill ta på sig ens kläder, de vill vara kvinnan och att jag ska vara mannen. Det svåraste är att vara den aktiva parten. För då måste jag få stånd. Och det går inte alltid, om jag inte tänder på personen, svarar Jiolette Rodriguez.

Hur gör du då, använder du Viagra?

– Nej, det finns inte här. Jag har hört om det men inte använt det själv. Jag försöker tänka på någon fantasi, ett ögonblick som hetsar upp mig, då jag varit med någon jag tycker om.

Känns det inte då som att fantasierna förstörs? Som att de blir förknippade med prostitutionen?

Jiolette Rodriguez svarar:

– Nej, så är det inte. Jag kan använda saker som hänt i prostitutionen för att hetsa upp mig efteråt också. Det är konstigt för i ögonblicket njuter jag inte men jag kan njuta av minnet.

Blir ni utsatta för mycket våld?

– Ja. Jag skulle säga att 70 procent av köparna använder våld. Det är paradoxalt, för de vill synda, många är gifta heteromän, men efter akten skäms de och då vill de straffa mig för att de syndat. Då slår de en och vill ha tillbaka pengarna, och tar också mina egna pengar, säger Yaneli de la Cruz.

– Nej, jag skulle inte säga att det är så många som 70 procent. Man hör varje dag om någon prostituerad som blivit misshandlad men det är mycket rykten också. Fast det finns killgäng som kastar stenar på oss och sliter av oss perukerna, tilläger Jiolette Rodriguez.

Använder de vapen?

– Skjutvapen finns inte här, men köparna kan ha kniv eller sax, svarar Yaneli de la Cruz.

Hur är det med droger då, finns det droger här på gatan?

Yaneli de la Cruz ser allvarlig ut och viskar:

– Ja.... marijuana!

Ha, det är ju ingen drog!

– Det är det visst och den är mycket farlig, tycker Yaneli de la Cruz.

Men heroin, amfetamin, kokain, ecstasy?

– Nej. Det har vi inte hört om. Det finns inte mycket sådant här.

Polisen

Hur är det med polisen, hur agerar de mot prostitutionen?

– Det finns ingen lag mot prostitution, men det finns en lag mot antisocialt beteende. Det kan betyda lite vad som helst, det beror på den enskilde polismannen. Det har hänt flera gånger att jag blivit häktad när jag stått på gatan, berättar Jiolette Rodriguez.

Och köparen, han då? Gör de inget mot honom?

– Oftast inte. Särskilt om han är turist. Ingen rör en ”yuma”! Men det har hänt att de tagit med både köparen och mig till stationen. Sen finns det poliser som vill ha tjänster för att släppa mig.

Hur är situationen för transpersoner i landet?

– Mariela Castro Espín förändrade allt. Innan hon kom, gick det inte att gå på gatan som transperson. Det var till och med så att bögar och transpersoner fängslades och sattes i läger. Men det var innan revolutionen, förklarar Yaneli de la Cruz.

– Nej, det var efter revolutionen, det var långt in på sjuttiotalet, avbryter Jiolette Rodriguez. Ett tag var män tvungna att ha kort hår. När Mariela kom, kom friheten. Hon grundade CENESEX och de har gjort otroligt mycket, inte bara för oss utan för att förändra samhällets attityder. Men det är inte alla människor som har kommit lika långt.

Vad drömmer ni om i livet?

Yaneli de la Cruz ler:

– Åh… Att ha ett eget hus. Eller att resa utomlands. Att bli en ”biologisk” kvinna, kunna könskorrigera mig. Och om det inte går, att få silikonbröst åtminstone. Och så önskar jag att få en pojkvän som älskar mig.

–Jag drömmer om att kunna lämna prostitutionen, säger Jiolette. Jag skulle vilja bli en känd och viktig person, till exempel en vd. Någon som alla ser upp till. Jag vill inte könskorrigera mig, jag vill vara precis så här: mitt emellan... Att ha allt, vara värsta snygga kvinnan men med kuk. Jag drömmer om att gå på gatan och få alla män att vända sig om efter mig och dregla.

Och kärlek…?

– Ja, att träffa någon som tycker om mig på riktigt. Det har aldrig hänt mig någonsin. Jag kan inte bli kär så länge jag är i prostitution, det går inte. Det är som om jag stängt av den kanalen. Jag kan inte tro på människor. Du förstår, många män gillar oss fast sen gifter de sig ändå med kvinnor. Vi är andrahandsvalet, vi är till för att de ska kunna leva ut sina fantasier, sen går de tillbaka till sina äktenskap, fortsätter Jiolette.

Hur döljer de för sina fruar att de kommer till er?

– De kubanska männen kommer på morgonen. Det är då fruarna sover, de säger till dem att de ska ut och handla. Senare på dagen händer det att jag ser dem på stan, då går de runt med sina fruar och låtsas som om det regnar. De tittar bort och hälsar inte, säger Yaneli de la Cruz.

Känner du inte för att vråla typ: ”Tack för senast sötnos?” bara för att jävlas?

– He he, nej, då kommer de inte tillbaka!

Och förresten, en annan fråga. Vad föredrar ni, kapitalism eller socialism?

– Hm… Som nu fast med mer utveckling. Socialismen har det bra med sig att det finns jämlikhet och frihet. I kapitalismen finns det bara rika och fattiga, ingen medelklass. Här kan man äta utan att jobba, det kan man inte i något annat land, svarar Jiolette Rodriguez.

– Fast om man vill ha en klänning…, tillägger Yaneli de la Cruz.

Om jag räknar måste du göra det fem gånger för att få en klänning. Är det värt det? Sju av tio gånger blir du misshandlad, ibland kan du inte gå ut…? Bara för en klänning?

– Man måste göra det. Man måste göra det, säger Yaneli de la Cruz med eftertryck.

Samma kväll går vi hem till Yaneli där hon bor. Det är en liten lägenhet med ett kök och två sängar i ett rum. En stor säng och en madrass. Den stora sängen tillhör värden, en tjock gubbe som inte gör något annat än att ligga och vräka sig och leva på Yaneli. Han tar ut 60 cuc i månaden, ungefär 600 kronor, i hyra. Den egentliga hyran borde vara 30 cuc, men eftersom få vill hyra ut till transpersoner har Yaneli de la Cruz inte många andra alternativ.

– Vi är vänner, säger Yaneli, jag trivs hos honom. Han är själv bög, han har sympati för oss.

Fast ärligt, hur kan han vara din vän och ta ut ockerhyra av dig?

– Han har alltid levt så. Han hyr ut till transpersoner och bögar och lever på det. Jag har tur som har hittat honom. Jag behöver inte betala inte hyra månadsvis, jag betalar honom 2 cuc om dagen.

Jag tycker att han är en hallick!

”Turistkuk med plånbok”

Vi byter om och går ut på en gayklubb där en av Kubas mest kända transkvinnor ska göra ett performance. Vid bordet framför oss sitter en kubansk kille som inte kan vara en dag äldre än tjugo och håller en vithårig amerikansk pensionär i handen. Pensionären tafsar oavbrutet på honom över hela kroppen. Till deras bord kommer en strid ström av flaskor med rom, mat, chips, medan alla andra på klubben sitter och dricker öl. Jag fylls av vad man på spanska kallar ”vergüenza ajena”, det vill säga ”andrahands-skam”. Att vara gubben, och visa att man enbart är en vandrande, dreglande turistkuk med plånbok, eller att vara killen, som måste hålla huvudet högt trots att alla vet att han måste ligga med en möglig vithårig snopp för pengar!

Jiolette Rodriguez och Yaneli de la Cruz berättar att den där tjugoåringen, han har haft tur:

– Vi avundas honom. Tänk att få hitta en ”yuma” som försörjer en och kanske tar med en utomlands, då kommer man tillbaka som en kung och försörjer hela byn!

Nästa dag träffar jag socialarbetare från hela Kuba. Många av dem arbetar med ungdomar i riskzonen. En äldre man från Guantánamo-provinsen berättar att han minns tiden före revolutionen, då hans flickvän prostituerade sig till amerikanska soldater. När revolutionen kom fick hon arbete, likt andra människor i prostitution, och under trettio år fanns det praktiskt taget ingen prostitution på Kuba. Alla fick varsitt jobb och alla kunde överleva. Men när Sovjetunionen föll inleddes den ”speciella perioden”, en mycket mörk tid. En kvinna berättar:

– Plötsligt fanns det ingenting att köpa. Under kommunismen var affärerna fulla av varor, sedan försvann de och på grund av den amerikanska blockaden kunde vi inte få tag på importvaror alls. Då började vissa sälja sig till utlänningar.

– Allt berodde på att dollarn avkriminaliserades, säger en annan: tidigare var det straffbart att inneha dollar, och plötsligt kunde vi ta emot dem från turisterna och det enda vi hade att sälja var oss själva.

Sexköpslagen

När kapitalismen gör inträde i ett land, är det ofta i form av prostitution. Då människor ännu inte har några produkter att sälja, naturresurser att exploatera, säljer de sig själva och varandra. Så var det i stora delar av Östeuropa och så är det i dag på Kuba. Man kan inte tala om någon sexindustri i ordets rätta mening – det finns inte strippklubbar, bordeller eller någon utvecklad hallickverksamhet. Frånvaron av vapen, maffia och droger gör det till en relativt oskyldig industri i jämförelse med närliggande länder, som Mexiko, USA eller Dominikanska republiken. Människor dör inte i lika hög utsträckning, även om det saknas omfattande studier. Och landet har för avsikt ta itu med prostitutionen.

Mariela Castro Espín, CENESEX direktör och dotter till presidenten Raoul Castro och revolutionären Vilma Espín, har sedan länge visat intresse för den svenska sexköpslagen, men än har inget hänt. Och ju längre landet väntar, desto svårare blir det, för prostitutionen tränger in i livsstilen och slår rot. När USA nu talat om att lyfta blockaden, kommer mycket att hända i landet. Miljontals amerikanska turister väntas. Kommer detta leda till ökat välstånd och en minskning av prostitutionen, om människor får höjda löner? Eller tvärtom – att en veritabel sexindustri tar form, med jättebordeller, droger och vapen?

Fotnot: Namnen är fingerade.