Det är tisdagskväll i Annedalsgården i Göteborg. Ett tjugotal dansare har kommit för att dansa tango. Kristin Bjarnadottir och Mikael Dexlöv leder en lektion i ”prova-på queertango” den första timmen och ställer sig mitt på golvet och förklarar queerdansens principer.
– Många tror att queer har med sexualitet att göra, och det kan skrämma väldigt många. Men det är en missuppfattning. Queerdans handlar inte om sexuell läggning. Det har med roller i dansen att göra. Vi kallar det för roller i rörelse, säger Mikael Dexlöv.
Snart tar Mikael Dexlöv och Kristin Bjarnadottir fattning om varandra och visar med långsamma rörelser hur den ena för den andra in i ett så kallat kryss, ett vanligt använt steg i tangon. Strax byter de fattning, mitt i dansen, och nu är det tvärtom, den som nyss förde är nu den som blir förd.
– Man kan göra det här på väldigt olika sätt. Man kan byta roll mitt i dansen, som vi nyss gjorde, eller man kan göra det mellan två danser. Man väljer helt själv, säger Mikael Dexlöv.
Färre normer befriar
Båda två har dansat tango och undervisat i queertango i flera år. Kristin Bjarnadottir började dansa redan 1996 i Göteborg, och på den tiden var det ovanligt att kvinnor förde i dansen. Hon tog ibland chansen när det saknades förare, alltså män, på dansgolvet.
– Fördelen med queertango är att den är ganska normbefriad i fråga om dansroller. Oberoende av kön och sexuell läggning kan du välja din roll i samförstånd med olika danspartners. Det är befriande. För mig har det alltid varit självklart att dansa båda rollerna, säger Kristin Bjarnadottir.
De flesta dansare på golvet denna kväll verkar oförberedda på att det är just queerdans den inledande timmen, men ingen låter sig avskräckas, tvärtom. Män och kvinnor leder och låter sig ledas växelvis i dansen. Och verkar uppskatta det. Jag sitter och funderar på vem det är mest utmanande för, för dansare som i sitt vardagsliv lever traditionella heteronormativa liv. Jag gör en gissning och undrar vad Mikael Dexlöv tror.
Är det svårare för män att låta sig föras?
– Nej det tycker jag inte. Det är mest utmanande för kvinnor att börja föra eftersom de är så vana vid att låta sig föras. Jag brukar faktiskt börja varje lektion med att låta eleverna gå baklänges. En kvinna gör det med enkelhet för det är hon på något sätt van vid. En man kan knappt gå baklänges.
Jag frågar Hella Nordström, som sitter och pausar från dansen, hur hon upplevde det. Hella Nordström är en erfaren salsadansare, och håller nu på att lära sig dansa tango. Hon tar ofta och gärna förarens roll i salsa rueda. Att föra i tangon var dock nytt för henne.
– Innan den här lektionen visste jag inte vad begreppet queertango betydde, men Mikaels förklaring om att queertango inte har att göra med kön, sex, religion, politik eller något annat än att de som traditionellt dansar som följare dansar som förare och tvärtom förtydligar att det inte handlar om någonting annat än dans, säger hon.
”Häftigt växla roller”
En annan ”salsera” på plats, Sarah Fidler, också hon mångårig salsadansare som nu slagit in på tango, hittar nya former för dansen i och med att hon har börjat föra.
– Framför allt var jag så trött på att det alltid saknades män i salsa ruedan, och blev inspirerad när flera tjejkompisar började föra. Men jag kan märka att det provocerar en del. Personligen tycker jag att det är gränslöst, häftigt och befriande att växla roller, säger Fidler.
Fortfarande förknippar många queerdans med sexuell läggning och hbtq-rörelsen. Det var där behovet först blev tydligt. Men vad som definierar queertango i dag debatteras flitigt, berättar Kristin Bjarnadottir:
– Det diskuteras om queertango är lika med gaytango, eller om det främst är en överenskommelse mellan dansarna att nu dansar vi queer. Eller om det är sättet att dansa eller snarare miljön och själva arrangemanget. Det finns ingen korrekt definition.
Queer utvecklar dansen
Mikael Dexlöv menar att queerdansen är viktig för hela dansens utveckling, och inte minst för dansarens utveckling.
– Visst är det så att behovet har uppstått i gayvärlden. Men det är inte där det har stannat. Och det är bra. För det är inte queerdans bara för att det är segregerat och separatistiskt, tvärtom, det ska bli en enda röra, säger Mikael.
Och nu håller tangon på att förändras, menar han.
– Queertango har rört om väldigt mycket. Det kallades ju förut mannens dans. Och det är inte alla som tycker att queertango är ok. Tidigare har man sagt att som följare ska man inte tänka. Men i dag ska följarna tänka lika mycket. Det är ju en dans för två personer!
Jag har talat med flera dansare i samband med den här texten. Och även om de dansar i ”queer-roller” så vill de inte påstå att de dansar queer, som om man inte vill förknippas med queerbegreppet. Varför är det så?
– Det är väl ett ord som både lockar många men som också skrämmer många. Och sedan har det nog skett en förskjutning. Alltså att det startades ur gay-rörelsen men nu har spridits, säger Elsa Stålner, som har studerat ämnet i en kandidatuppsats i etnologi.
Skulle man kunna säga att ”queerdansen har kommit ut ur garderoben” och sprider sig, så att fler och fler dansare som inte identifierar sig som queer numera faktiskt i praktiken dansar just queer. Kan det stämma?
– Ja, det är en beskrivning som jag tror stämmer. Pardans är så himla gammalt som heteronormativt fenomen. Och queerdans är en sådan tydlig motståndsrörelse mot det. Nu behöver det inte vara så här längre. Man kan ta den roll i dansen som man vill. Och det ger mer glädje och mer dans, oavsett om man är en queerperson eller inte, säger Elsa Stålner.
Mirian Johnsson, från Maldito Tango som har arrangerat tisdagskvällen på Annedalsgården, är nöjd.
– Man skulle kunna säga att panelhönornas tid nu äntligen är förbi!
