Snart har sex månader passerat sedan attackerna mot karikatyrtidskriften Charlie Hebdo och den judiska matbutiken Hyper Cacher i Paris. Bland franska intellektuella och journalister pågår en intensiv post-Charliedebatt.
Frågor som behandlas är huruvida Charlie Hebdo varit besatt av islam och drivit en islamofobisk linje? Nej, menar sociologerna Jean-François Mignot och Céline Gofette som räknat teman på tidningens förstasida under de senaste 10 åren: endast 7 av 523 förstasidor har handlat om islam. Journalister och forskare som inte bara tittat på omslagen utan öppnat tidningen lyfter fram en mer komplicerad bild.
Nationellt enighet inskränkande
Andra frågor rör press- och yttrandefrihetens gränser. Särskilt har sociologen Emmanuel Todd och journalisten Caroline Fourest hamnat i hetluften.
Den tidigare talar om att yttrandefriheten inskränktes av ett förment nationellt enande efter attackerna, alltså inte av muslimer som inte förstår fransk humor som alltsomoftast görs gällande.
Den senare har å andra sidan proklamerat att blasfemin har återvänt och att sociologiska analyser av ”skäggiga” män och ”beslöjade” kvinnor är lönlöst, yttrandefrihet och sekularism är under attack, landet är i krig.
Debatten är hätskt och rör om i den franska intellektuella grytan. Men det är trots allt en debatt som först och främst jämställer blasfemi med islam och yttrandefrihet med Frankrike. Ur denna aspekt är en rättsprocess som pågått sedan 2010 intressant.
Den franska sekularismens gränser
Den 22 mars 2010 publicerade den franska journalisten och tecknaren Plantu, på sin hemsida, en karikatyr av påven Benedikt XVI. Karikatyren plockades sedermera upp av dagstidningen Le Monde och publicerades i deras helgbilaga den 3 april 2010. Plantus teckningar är välkända i Frankrike och syns ofta i tidningar som, utöver Le Monde, l’Expresse och Charlie Hebdo.
Teckningen anspelar på de många fall av sexuellt utnyttjande där katolska präster förgripit sig på barn samt på Kyrkans förstummande hantering av detta.
För att illustrera detta ritade Plantu Benedikts XVI som analt våldtar en pojke bakifrån med titeln: ”Pedofili: Påven intar position.” Den våldtagna pojken säger: ”Nu är det nog med att bli rövknullad, bättre att gå och rösta på söndag.” Uttalandet anspelar på de då stundande regionalvalen och möjligtvis att franska politiker såg mellan fingrar med kyrkans hanterade av övergreppen för att inte tappa katolska väljare.
Ungefär ett år efter publikationen anmäldes Plantu av organisationen Alliansen mot rasism och respekt för den franska och kristna identiteten (Agrif). Agrif som har förgreningar med det högerpopulistiska Nationella fronten präglas av en reaktionär och ultra-nationalistisk agenda. Främst söker de påvisa och sanktionera vad de ser som en utbredd rasism mot vita fransmän och ett hat mot katolicismen.
Organisationen menade att Plantu och Le Monde Magazines dåvarande redaktör, Eric Fottorina, gjort sig skyldiga till ”uppmaning till diskriminering, hat och våld mot en individ eller en grupp av individer på grund av deras ursprung eller utseende och deras icke-specificerade etnicitet, ras eller religion.”
Agrifs motivering skriver in sig i en inte ovanlig föreställning bland franska ultra-nationalister. Den går ut på att minoritetsgrupper – främst muslimer – har lagt munkavle på vanliga och hederliga fransmän. Som redskap i kampen att tysta det vita franska folket använder dessa grupper den så kallade PK-eliten som förförts av multikulturalismen, vilket sakta men säkert håller på att nedmontera franska nationella identiteten.
Tyst om återupptagen rättsprocess
Den 22 november 2011 ställdes så Plantu inför rätta och den 6 februari 2012 likaså Fottorina. Även om teckningens grova bildspråk diskuterades menade domstolen att den sociala kontexten var förmildrande. I sitt ämbete som ärkebiskop i München erbjöd Benedikt XVI, då Joseph Ratzinger, en dömd pedofil att återuppta sitt arbete som präst och arbeta med barn. I september 2014 beslutade så domstolen att varken Plantu eller Fottorina kunde dömas för något brott: ”Teckningens mening var varken att stigmatisera katoliker eller prästerskapet.”
Agrif, missnöjda med domen, överklagade och den 16 april 2015 återupptogs processen. Plantus advokat proklamerade att Agrif verkade för att återinföra blasfemi samtidigt som Plantu förklarade att han med teckningen egentligen ville försvara katoliker eftersom merparten av barnen i fråga var katoliker. Slutgiltig dom kommer den 2 juli i år.
I och med att processen pågår är det svårt att dra några slutsatser om hur en eventuell dom kommer att tolkas och behandlas på den offentliga, medialiserade arenan. Än så länge är dock tystnaden kring debatten remarkabel – bortsett från Plantus advokat är det få som beklagar sig över ultra-nationalistiska katolikers blasfemi och kräver att de ska ta avstånd från pedofili.
Problematisk självuppfattning
Yttrandefrihet förefaller ha blivit en fråga som endast rör det föreställt andra, de andra. Den har blivit ännu en gränsmarkör för att markera insida och utsida, vi och dem, civilisation och barbari, en gränsmarkör som bidrar till att skapa en förment tolerant självuppfattning av ett universellt välmenande ”vi”.
Den här självuppfattningen är ideologiskt problematiskt av minst två anledningar. För det första bidrar den till att skapa den andre som en universell och moralisk fiende mot den självutnämnt goda världens medborgare och mot en inbillat apolitisk socio-politisk ordning. I denna logik framstår den andre en negation av ”oss”. Att försöka förstå, problematisera och resonera ses då som lönlöst. ”Vi” vet redan.
Här ansluter den andra aspekten. Den andre blir en projektionsyta för ”vår” inkonsekvens, för ”vår” dunkla hållning till demokrati, rättvisa och jämlikhet. Att försöka förstå, problematisera och resonera kan eventuellt bryta ned ”oss” och synliggöra ”vår” ideologiska grund. De föreställt strikta gränserna mellan ”vi” och ”dem” blottläggs, ”vår” våldsverkan träder fram i dagsljuset. Att låta projektionen fortgå blir essentiellt för vår självbild, för bilden av vilka ”vi” är.
För att återgå till 7 januari. Bröderna Kouachis attack mot Charlie Hebdo fick fransmän att ta till gatorna för att visa sin sympati med offren. Alla var Charlie. Få var Hyper Cacher. ”Vi” väljer sörjbara offer med omsorg och ”vi” tolkar vår omvärld med lika stor omsorg – ”de” kan inte hantera ”våra” liberala och republikanska värderingar sägs det.
Men är det inte så att Charlie Hebdo, i all tragedi och hemskhet, blev ett opportunt mål i vad många av Frankrikes och västvärldens ledande röster kallar ett krig, att bröderna Kouachis och Coulibalys hatiska gnista tändes mer av bilderna på torterade kroppar som läckte ut från Abu Ghraib än av Charlie Hebdos karikatyrer?
