Den akademiska meritokratin har självbilden som objektiv. Men hur ser det egentligen ut med forskningsanslagen och rekryteringen till högskolorna? Nationella sekretariatet för genusforskning bjöd den 23 april in till seminarium för att diskutera läget och vad som krävs för att komma åt den förfördelning som i dag råder i forskarvärlden.
Seminariet inleddes med ett öppningstal av Kerstin Alnebratt, föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning. Hon konstaterade att genusforskning är ett kunskapsområde som i dag finns inom alla vetenskapsområden och därför självklart präglas av de forskningspolitiska villkoren som både begränsar och bär upp. Kanske gäller detta särskilt vem som faktiskt forskar och vilka forskningsanslag som tilldelas vem. Hon påpekade också att jämställdhetsarbete och genusforskning måste finna ett samarbete, trots synen på jämställdhetsarbete som politiskt influerat.
– Utgångspunkten för konferensen är att diskutera akademin, som trots sin goda självbild inte är fri från föreställningar om kön. Att kunna finna samarbete i jämställdhetsarbete och genusforskning är viktigt om detta ska bli fortgående.
Fördomar bidrar till snedfördelning
Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, bekräftade att det i dagens läge inte är jämställt inom akademin och menade att regeringen är medveten om detta. Hon talade om vilka forskningsresultat som får mest spridning, vem som kan vara expert och synen på vem en forskare kan vara.
– Bilden av forskaren som en medelålders man sitter i. Fortfarande är män dominerande på marknaden som forskare, och även om kvinnliga forskare ökar med en procent om året så dröjer det 30 år innan vi har en jämställd marknad.
Breddad rekrytering nu är tillbaka på den politiska dagordningen, enligt Hellmark Knutsson, och regeringen vill säkra en grundkompetens hos forskningsråden för utdelning av forskningsanslag. Detta för att bryta de könsspecifika fördomar som florerar bland akademiker, utan att de själva tycks vara medvetna om detta.
– Vi kan se att forskningsområden som är mansdominerade tenderar att förutsätta en medfödd kompetens, medan de kvinnodominerade tror att hårt arbete är nyckeln till framgång. Här ser vi prov på de könsspecifika uppfattningar som finns i forskarvärlden och som kan ha som effekt att anslag och yrken fördelas på olika sätt.
Anders Widholm från Statskontoret presenterade en studie om om hur lärosäten fördelar sina forskningsanslag som gjordes på uppdrag av regeringen 2013. Eftersom lärosätena själva fick anmäla intresse att medverka, kan urvalet inte sägas vara representativt för samtliga högskolor. Likväl visade de små skillnaderna i Stadskontorets siffror att anslagen för det mesta missgynnade kvinnor.
Kvalitet kräver jämställdhet
Veronica Ahlqvist och Lisbeth Söderqvist från Vetenskapsrådet har i en jämställdhetsstudie om anslag och rekrytering på högskolor använt sig av en mer kvalitativ metod. De framhåller att jämställdhetsarbetet i akademin i dag är projektbaserat och främst kvantitativt.
– Vi har sett att det på många områden kan sägas vara jämställda resultat i dag, men att processen dit var ojämställd. En tendens som finns är att kollegor granskar och bedömer varandra i ansökan om anslag och vid rekrytering, konstaterar Lisbeth Söderqvist.
Att kunna se att män och kvinnor anställs på olika villkor vid akademin är viktigt då studien visar att kvinnor oftare hjälps eller stjälps av familjerelationer. I längden gynnar detta män, och missgynnar kvinnor. Ahlqvist och Söderqvist förespråkar formaliserade bedömningar i rekryteringsprocessen. De konstaterar att det är svårt att diskutera jämställdhet i en miljö där självuppfattningen är att meritokrati råder, fritt från samhälleliga föreställningar om kön.
– Vi på Vetenskapsrådet vill förankra synen att jämställdhet och kvalitet går hand i hand. Det handlar om så mycket mer än att räkna huvuden, det är viktigt att akademin förstår att detta ska vara en ständigt pågående process, framhåller Veronica Ahlqvist.
