Trots sina anspråk på att tänka större ligger konstvärlden i framkant när det gäller att upprätthålla patriarkala, sexistiska, koloniala och kapitalistiska maktordningar. Därför är det lovvärt att Supermarket, Stockholms konstnärsdrivna mässa, har gjort ”representation” till årets tema. Det är genom mässor som samlare och curatorer lär känna många konstnärer och gallerier — men vem är det som deltar? Vem har råd med deltagaravgifter, resor och hotell? Vilket slags konst visas på mässor, som styrs av kommersiella intressen? Varför har konstnärsdrivna gallerier i mångas ögon lägre status än kommersiella sådana? Men också — kan en ammande mamma vara borta i veckor för att bygga sig ett konstnärsnamn?
En icke-kommersiell konstmässa
När jag på onsdag eftermiddag besöker pressvisningen håller många konstnärer på att lägga sista handen vid sina utställningar. 65 konstnärsdrivna gallerier från 29 länder är på plats i Svarta huset i Stockholm — en mycket brokigare skara än den som visas hos konkurrenten Market, i år på Liljevalchs på Djurgården i Stockholm. Arrangörerna har jobbat hårt för de icke-kommersiella galleriernas begränsade resurser inte ska vara en urvalsfaktor. En dryg fjärdedel av deltagarna har fått stöd från Svenska institutet och andra organisationer för att komma till Stockholm. Några kommer från länder i brinnande krig eller länder där makten gör sitt bästa för att strypa den fria tanken.
Jag vill gärna prata med representanten för All Art Now, ett galleri från Damaskus, men hon är upptagen med att ta hand om sin lilla dotter (det är så det går att vara nybliven mamma och delta i Supermarket). Desto längre blir samtalet med Julia Kosterva och Jurij Kurtjak från Open Space i Kiev, som visar upp foton, filmer och teckningar om Euromajdan. Vi utgår från att detta är vad besökarna vill prata med oss om, berättar Julia men tillägger att det finns så mycket annat hon skulle vilja visa. Ukraina håller just nu på och skapa en nationell identitet, det finns så många förslag på var den är och kan vara.
Samtal och oväntade möten
Det som är särskilt med Supermarket är just alla samtal och oväntade möten. Vanliga mässor fokuserar på att para säljare med köpare. Galleristerna håller utkik efter samlare, övriga besökare tolereras i mån av plats. På Supermarket däremot är det konstnärer, snarare än gallerister, som står i montrarna. Många har för länge sedan gett upp försöken att sälja sin konst och försörjer sig på annat sätt. De är glada att prata med vem som helst som intresserar sig för deras konst. Belorusiska Ÿ Gallery har varit med i flera tidigare upplagor och hyllar arrangörerna för deras idoga hjälp med att bygga broar mellan deltagare och andra aktörer. De har med sig ett verk av Zhanna Gradko som på ett subtilt sätt leker med och undersöker genusroller i Minsks mansdominerade konstvärld. Nafasi Art Space, från Tanzania, är i Stockholm för för första gången – jag pratar med konstnären Diana Kamara om kvinnliga afrikanska konstnärer och jobbiga släktingar som undrar när man ska gifta sig. Hennes film kan jag inte se för lokalen har fyllts med många mässbesökare och sorlet överröstar högtalarna.
Men det gör inget för man går inte på mässor för att se konst. I mässhallarnas vita boxar saknas ofta förutsättningarna. Magdalena Nordins ångestfyllda tavlor blir till exempel groteska när de hänger i Galleri Verklighetens nakna bås.
Däremot ser jag fram emot Supermarkets paneldebatter där representationstemat dryftas vidare under helgen. På lördag diskuteras bland annat koloniala maktstrukturer inom konstvärlden och vem som vinner mest på kulturellt utbyte. På söndag pratas konstkritik och makt, integration och representation och bristen på mångfald i konsthögskolor.
